Kultur

My Photo

About

Recent Posts

  • My friend's parents went to the opera - in 1931.
  • Not for purists - so what? Holten's Juan convinces
  • Statens musikvärk? - historisk bakgrund till en aktuell debatt
  • Budget cuts threaten Sweden's Music & Theatre Libraries/Archives
  • Protestera mot 25% nedskärning av unika bibliotek
  • Hur många hatar/hotar eller varför blir allt så stort i Sverige?
  • Krönika Nya Vågen 22/1 13 Tillståndsrapport för operakonsten i Sverige
  • Förgripligt för "Wagneråret"?
  • Nytt operahus i Stockholm 4 +
  • Nytt operahus i Stockholm 4

Archives

  • February 24, 2013 - March 2, 2013
  • February 17, 2013 - February 23, 2013
  • February 10, 2013 - February 16, 2013
  • February 3, 2013 - February 9, 2013
  • January 20, 2013 - January 26, 2013
  • December 30, 2012 - January 5, 2013
  • October 14, 2012 - October 20, 2012
  • October 7, 2012 - October 13, 2012
  • September 23, 2012 - September 29, 2012
  • July 15, 2012 - July 21, 2012

More...

Archives

  • February 2013
  • January 2013
  • December 2012
  • October 2012
  • September 2012
  • July 2012
  • April 2012
  • March 2012
  • February 2012
  • January 2012

More...

Subscribe to this blog's feed
Blog powered by TypePad

February 2013

Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28    

My friend's parents went to the opera - in 1931.

The parents of my friend KS - who lived most of their life in Switzerland and reached a venerable age - obviously went to the Royal Opera in Stockholm on the 9th of January 1931 - which was a Friday - to see and hear Puccini's Madame Butterfly (217th performance in the house) with Helga Görlin and Einar Beyron, father of later famous soprano Catarina Ligendza, conducted by Nils Grevillius. At least their daughter and her husband Bo D. more than 81 years later presented me a program of that occasion which they had found clearing out the parental home. A note tells us that next day there will be the premier performance of Carl Nielsen's Saul and David - some of us know that the second tenor part, Jonathan, in this opera was one of Jussi Björling's debut role. But who in January 1931 would have known of his coming fame? We are also told that on Sunday at 1.30 one can see Swedish folkplay with music, Wermlänningarne, and Tosca at 8 in the evening.

Apart from the action of the evening's opera and a short note on Puccini, the program contains one article on recent opera performances in Dresden - by one Esther Levertin (Germany wasstill safe for somebody with a name like that in 1930) - and another on theatre in Paris by Bror Centervall. The bulk of the slender brochure was used both by the Royal Opera and the Royal Dramatic Theatre, changing only pages 17-20 for the different performances. The back cover in somewhat thicker paper can be used as postcards (!) with Görlin as Louise in Charpentier's at this time very popular naturalistic opera and Beyron as Louise's lover, Julien. ("Stamps and post box in entrancehall.") I am almost tempted to address them to somebody, put on stamps on and send them, like they just had been delayed in the mail for 81 years.

Görlin & Beyron Louise 1930 - Kopia
But the most impressive thing with this very unimpressive little collectors item is perhaps an inlay, a thin brownish sheet of paper, which tells us the program of the ten (10) remaining (!) subscription performances for the spring of 1931: Auber's Fra Diavolo, Verdi's Rigoletto and Leoncavallo's Pagliacci with a ballet (all three conducted by world famous conductor Leo Blech from Berlin), Saul and David, Rossini's Wilhelm Tell, Max Brand's Maschinist Hopkins - a radical new "Zeitoper" by one the first composers who helped construct and also used a syntheziser - as well as Boito's Mefistofele, Mozart's Figaro and Puccini's Bohème, while the program for the last subscription night on April 20th is announced as "not yet decided". Not so strange in those days - Ms Levertin tells us the Dresden Opera just three weeks before the first night had decided to go for a world creation of a shorter new piece - not yet finished by the composer and some years later given also in Stockholm - for a double-bill in the autumn of 1930. 

The Royal Opera's repertoire for 1930/31 consisted of 52 opera and ballet works performed and apart from the premieres of Louise, Saul and David and Maschinist Hopkins as well as Herve's operetta Mlle Nitouche there were new productions of Wilhelm Tell and Auber's Le domino noir. Hm. Yes, there was very little ballet outside the operas in this period, especially in that season, and many productions were superannuated. For the level of musicianship we must go to radio live recordings only as far back as two years later 1933/34 - a very hig level it seems, by the way. And of course we know about reduced working hours and how much more everyone must be paid today. Yes, we know the history of our industry and all arguments why everything must be much better today - but still: This old program book surfing up from the past tells us probably something about how an audience must be taught opera as an art form and a tradition of performing works of the most various genres must be maintained. And makes me say - like Gurnemanz in his shortest line - Hm. What have we gained, what have we lost in almost a century of opera? Not to turn the clock back - what madman would want that? - but to reflect about the art form and its way of representing itself for an audience.

BrandMax1-4a5c2e92    Thumbs_01all_
Max Brand - composer of "Zeitoper" Maschinist Hopkins (1929, Stockholm 193o/31) - and his first Moog syntheziser - more about that very different story on http://moogfoundation.org/2010/from-the-archives-moogtonium-discovered/ 

We might return to the Royal Swedish Opera - from a less nostalgic viewpoint than dusty old brochures - and its role in presenting new international repertoire during most of the 20th century. For some periods at least one new foreign opera was presented - in Swedish tranlation - every year. Curious about the rest of the world they were at least in these years long bygone. My friends parents chose Butterfly ... but who knows if they as young people of their day didn't go for Maschinist Hopkins as well?

February 26, 2013 | Permalink | Comments (107)

Not for purists - so what? Holten's Juan convinces

Finally saw Kasper Holten's (Don) Juan film while the rest of Sweden's population was watching the next step in the Eurovision contest. "Not for the purist" Holten reputedly said about his work but who said opera films should be? Traditionalists can watch live opera regularly from the most traditional opera houses in the world as live cinema or on DVD. No, in his very contemporary filming of (most of) Mozart/da Ponte's opera Holten does what directors of opera films used to do in the old days - or Bergman in his Magic Flute, for that matter. He takes or leaves what suits his purpose.
British baritone cum actor (cum nude model http://www.youtube.com/watch?v=5K-p_Lr9mUQ) Christopher Maltman is one of the least unconvincing Don Juans of the day. That is great praise though it may sound faint as most others do not convince you at all that any greater mass of women would let them come near. Perhaps not a profound interpretation but most entertaining and for strictly Mozart there are other places to go ... Bravi, director Holten & ensemble of acting singers!

February 23, 2013 | Permalink | Comments (7)

Statens musikvärk? - historisk bakgrund till en aktuell debatt

När Keith Wijkander i sin utredning om Drottningholm i mitten av 2000-talet föreslog att museet, biblioteket och arkivet - som då sedan länge av många menades ha blivit satta på undantag i konkurrens med operaverksamheten - skulle skiljas organisatoriskt från slottsteatern, såg många det som ett steg framåt. Få förutsåg väl då varken nedläggning av Rikskonserter eller sammanslagning med Musikaliska Akademins bibliotek/Statens Musiksamlingar - som var en lika nyttig institution men med helt annan företagskultur. Eller att det i gamla Kronobageriet redan trångbodda Musikmuseet plus Michael Meschkes samlingar (f.d. Marionettmuseet) skulle hamna under samma hatt. Ingen visste att en ny regering skulle lägga ned Rikskonserter inkl. Caprice och slå ihop resterna med de två museerna, samt bibliotek/arkiv till ett Statens Musikverk med ett alldeles för brett och splittrat ansvarsområde. Den enda organisation på fältet som höll på sitt oberoende var Dansmuseet - till priset av sänkta bidrag. Kungliga Operan har också klokt och envist hållit fast vid att själv förvalta Kungliga Teatrarnas arkiv & samlingar men har fått se sina tidigare depositioner på Statens musiksamlingar bli allt mindre tillgängliga.

Jag är ingen vän av upprepade omorganisationer men här kanske det vore bäst med en till - först som sist. Två självständiga museer för Musik resp. Teater med var sitt offentligt bibliotek/arkiv. Om resten bör fortsätta som ett minskat Musikverk med ansvar för insatser för dagens musikliv (inkl. icke-kommersiella fonogram) eller gå in under t.ex. Kulturrådet är en annan fråga. Att protesterna mot de aktuella nedskärningarna inom biblioteks- och arkivverksamheten på något dygn samlat närmare 3 600 personer i facebookgruppen Rädda Musik- & Teaterbiblioteket visar att det finns ett stort intresse för den här delen av kulturarvet, dess bevarande och tillgänglighet. Alla brukare, såväl publik som bransch, har sina ögon på vad som sker med samlingarna inom Statens Musikverk.   

February 11, 2013 | Permalink | Comments (3)

Budget cuts threaten Sweden's Music & Theatre Libraries/Archives

On 5 February the General Director of Statens musikverk, Stina Westerberg announced punitive budget cuts to Sweden’s national music library, Musik- och teaterbibliotek, which involve the loss of 25% of its workforce. A report broadcast on the cultural affairs programme of Swedish Radio can be heard here:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5434062

We are writing to invite you to lodge a protest against the cuts. If you are happy to do this please feel free to use the text below, or any text of your own, and send it to the Swedish Minister of Culture lena.adelsohn.liljeroth@regeringskansliet.se with a copy to Stina Westerberg stina.westerberg@musikverk.se

Many thanks for your support in this matter. Please feel free to use the following text: 

The Musik- och teaterbibliotek is being dismantled

The library of the Royal Swedish Academy of Music (Kungliga Musikaliska Akademien) was founded in 1771. For almost 250 years it has served as the national music library, Sweden’s only public specialist music library. In 1922 and 1937 the Drottningholm Theatre museum and its library were founded. The collections of these three historically and culturally significant institutions have now been incorporated into the Musik- och teaterbibliotek, under the umbrella authority of Statens musikverk.

On Tuesday 5 February, Stina Westerberg, General Director of Statens musikverk, announced her decision for budgetary cuts at the Musik- och teaterbibliotek:
• The post of Chief Librarian will be removed
• Staff cuts will also include 2 librarians, 1 archivist and 3 assistant librarians.
If carried out, this decision will have an extremely negative effect on Swedish music and theatre culture. The decision will also make it well nigh impossible to continue the professional work required to maintain the library’s unique and world-famous collections, which are part of Swedish cultural heritage.

If we cannot prevent these cuts, library services will inevitably deteriorate drastically, having a negative effect upon the library’s many national and international readers and users, including orchestras, students, musicians, researchers and the general public. We fear that the currently modest opening hours will have to be further reduced. And the behind-the-scenes work of acquisitions, cataloguing and preservation will also suffer.

I lodge my protest against this decision that will so negatively impact the Musik- och teaterbibliotek, and I strongly recommend that resources be made available to enable it to function fully professionally, at a national and international level, as Sweden’s library for music, dance and theatre.

SIGNED (add name) 

February 10, 2013 | Permalink | Comments (1)

Protestera mot 25% nedskärning av unika bibliotek

Musik- och teaterbiblioteket håller på att monteras ned

Musikaliska akademiens bibliotek grundades 1771 och har sedan dess fungerat som nationellt bibliotek på musikens område och är Sveriges enda offentliga musikaliska specialbibliotek. På samma vis grundades Drottningholms teatermuseum 1922 och dess bibliotek 1937. Dessa traditionsfyllda institutioner utgör idag Musik- och teaterbiblioteket och är en del av myndigheten Statens musikverk.

I tisdags 5/2 offentliggjorde Statens musikverks generaldirektör Stina Westerberg beslut på besparingar på biblioteket.      

Överbibliotekarietjänsten tas bort

Personal avskedas varav 2 bibliotekarier, 1 arkivarie, 3 assistenter 

Om detta genomförs kommer det att innebära en oerhörd försämring för det svenska musik- och teaterlivet. Likaså försvåras ett professionellt arbete för att upprätthålla biblioteket som del av det svenska kulturarvet med världsberömda samlingar som är unika i Europa. Om vi inte kan hindra dessa besparingar kommer servicen till bibliotekets användare i hela landet – musik- och teaterstuderande,
orkestrar, musiker, forskare och allmänhet – att kraftigt försämras.  Det ”inre” arbete som inte syns utåt som inköp, katalogisering och vård av samlingarna kommer att bli lidande.  Vi befarar också att öppettiderna kommer minska.

Jag protesterar mot denna försämring av verksamheten och uppmanar till att ge biblioteket resurser för att kunna fungera som Sveriges bibliotek för musik, dans och teater!

Om du vill vara med om att protestera mot detta, kopiera ovanstående text och mejla den till

lena.adelsohn.liljeroth@regeringskansliet.se

och

stina.westerberg@musikverk.se

February 09, 2013 | Permalink | Comments (3)

Hur många hatar/hotar eller varför blir allt så stort i Sverige?

Alla som en enda gång fått ta emot hat och/eller hot i form av mail, brev, samtal eller på annat vis vet att det är en otäck upplevelse. Reaktionen behöver inte stå i förhållande till omfattningen eller eventuell fara och mottagarens/offrets kön, ålder eller klasstillhörighet har i första vändan knappast betydelse för hur illa berörd hen känner sig. Om annars sönderinflaterade ord som "kränkning" har något berättigande så är det här. Den som inom yttrandefrihetens ramar uttrycker sin mening ska tåla mothugg men inte behöva stå ut med verbala (eller andra) övergrepp. 

Samtidigt borde den just nu rasande debatten kring virtuellt (och reellt) hat/hot mot företrädesvis kvinnor i offentlighetens ljus få oss att ställa några väldigt enkla frågor. Bl.a. för att inte - som så ofta i uppflammande debatter - tappa alla proportioner och generalisera oskick till allt överskuggande samhällsproblem. Ett brott är ett brott oavsett om en eller hundra utsätts för det. Men för att se "strukturer" måste man fråga sig hur många de utsatta är och hur många förövarna. Hur många procent eller promille av befolkningen berörs av detta?

Handlar det om att så många som ett par hundra kvinnor verksamma inom journalistik, media, politik, näringsliv får hat/hot-mail från ett par tusen (företrädesvis) män? Fler eller färre? Det är illa nog och vi berörs alla om en fri debatt självcensurerar sig av rädsla för hot och hat. Men det är lika viktigt att inte pådyvla majoriteten av befolkningen åsikter som den antagligen inte hyser - eller likgiltighet för brott som dessa leder till. Och direkt skadligt för en demokrati att dra vittgående slutsatser om "strukturer" i samhället utifrån debatt inom grupper som redan upplevs ha tolkningsföreträde. Och vars hjärtefrågor alltför lätt uppfattas som elitistisk självupptagenhet av dem som ser sig själva som oprevilegierade, dvs. resten av befolkningen.  

February 08, 2013 | Permalink | Comments (0)

Krönika Nya Vågen 22/1 13 Tillståndsrapport för operakonsten i Sverige

”I år är operans två mästare lika stora” kunde man läsa nyligen apropå
att både Giuseppe Verdi och Richard Wagner fyller 200. Jubileer är bra för att
fokusera konstarterna men om operakonsten bara har två mästare är
det illa ställt.

Det har säkert aldrig spelats mer opera än idag och publiken har aldrig
varit större – utan att ens räkna dem som upplever opera live på biograf eller genom
cd, dvd, nedladdningar. Men antalet mästare dvs. repertoaren har krympt, ambitionen
att på djupet folkbilda om opera och seriös musik kan nog sägas ha drunknat i
marknadshajp och snart har vi väl bara två mästare eller kanske fyra med Mozart
och Puccini. Och så Bizets Carmen. Inte att förundras om publik idag kan bli
förvånad om man säger att det finns fler operor! Hur skulle en fördjupning som också
gav ökad bredd gå till? Det behövs inte bara genuin repertoarkunskap utan också
en god portion äventyrlighet. (Och det är kanske inte vad som premieras när man
söker framtidens institutionsledare ?)

En erfaren person ur operabranschen hördes i Kulturnytt i slutet av 2012
önska ett steg tillbaka för att sen kunna gå framåt. Att ta time-out från
mastodontshowerna och förnya operan i rum som inte behövde vara större än dem där
de första operorna skapades. Tänkvärt som laboratorium men lämnar den stora
publiken utanför. På kammarscenen kan kostnaden per besökare bli betydligt
högre än för Tosca på stora scen. Och när är Wagner med två klaviaturspelare ett
spännande experiment, när Ersatz och fattigdomsbevis?

Men kanske det kokar ner till detta: Ska vi förmedla Europas kanske originellaste
bidrag till scenkonsten och femhundra års musikaliskt-poetiskt skapande – dvs. det
våra föräldrar kallade folkbilda för konst och kultur – genom att försöka ge
publiken, van eller ovan, insikt i all dess mångfald och rikedom. Eller ska vi fortsätta
som events kränga ett allt smalare utbud av allt färre ikonverk, i sceniska
dekonstruktioner som i bästa fall reflekterar över deras innehåll men inte berättar
handlingen och tolkar deras budskap?

Är det framtid i opera som man måste vara kännare för att alls förstå
eller som catwalk för postmodern populärkultur? Och hur står det till med budskapet
om opera som musik? Institutionerna kan inte reparera att skolan i stort lagt
ned att undervisa om klassisk musik.

En annan kollega menar i aktuella memoarer att inte bara publiken utan
även sångarna på djupet måste förstå vad de sjunger om för att inte i ordets
djupaste mening ”sjunga falskt”. (Själv har jag försökt vara pragmatisk till såväl
sång på originalspråk med textmaskin som opera på publikens språk – dvs. i
Sverige oftast i översättning – trots hårt artilleri från krafter som tjänar på
att internationaliseringen inte ifrågasätts.) Memoarskrivaren tvekar inte om att
det är genom att inte sjunga på publikens språk som man gör opera till en
klassfråga. Fan tro’t men ett gott skäl att diskutera frågan inför varje
uppsättning.

Annars mår svensk opera bra. Även om ett absolut nödvändigt operahusbygge
eller -ombygge i Stockholm t.o.m. tycks ha ramlat ur långbänken. Ägarnas
tillskott har inte urholkats som på andra håll, balans mellan ensembleteater
och internationalisering upprätthölls åtminstone tills, ja, nästan helt nyss, svenska
sångare är världsberömda, den musikaliska kvalitén hög, det knåpas ivrigt på nya
operor även om de ofta bara får en uppsättning. Men det är självklart ett hot om
repertoaren och därmed publikens känsla för konstartens många facetter utarmas,
mer genom ad hoc-policy än illasinnad strategi. Ett annat är bristen på verkligt
långsiktigt publikarbete. Men svensk operakonst är inte helt strömlinjeformad än
och en bra mix av traditionskänsla och djärvt nyskapande avgör om opera i Sverige
även i fortsättningen ska präglas av mångfald och inte av enfald.  

January 22, 2013 | Permalink | Comments (2)

Förgripligt för "Wagneråret"?

2013 fyller operakonstens enligt dagens smak största giganter två hundra år - Wagner och Verdi. Egentligen behöver de inte några jubiléer. Tillsammans med Mozart, Puccini och Bizets Carmen dominerar de ändå en allt smalare internationell operarepertoar som - trots att det nog ges fler operaföreställningar än någonsin i konstformens historia - på många håll trimmats ned till ett antal populära ikonverk som kan räknas på kanske fyra gånger handens fingrar.

En mening med jubiléer kan vara att granska storheternas mer kontroversiella sidor. Det är vad Ingemar Schmidt-Lagerholm gjort med en nyöversättning av Richard Wagners kanske obehagligaste men tyvärr inte minst inflytelserika verk, den antisemitiska hetsskriften Judendomen i musiken i dess första, år 1850 under pesudonym utgivna version. Med paralleltext på tyska och svenska, kommentarer och en jämförelse med ett annat stycke "industrikritik" med "den vandrande juden" Ahasverus på rollistan, Viktor Rydbergs Nya Grottesången, når utgåvan bara 131 sidor. Den intresserade slukar den i en läsning  http://www.nya-doxa.se/www/index.php?sida=bocker&id=364 och den kan rekommenderas såväl wagnerianer som wagnerhatare och historieintresserade i allmänhet. Man kan ha synpunkter på översättning och vissa kommentarers relevans men inga tvivel om Schmidt-Lagerholms vällovliga avsikter med sina ansträngningar och han har definitivt fyllt ett hål i den moderna svenska wagnerreceptionen.  

Men det är intressant att man hittills bara hittar en recension av boken, en svavelosande uppgörelse med dagens wagnerkult av Gunilla Brodrej i Expressen den 24 augusti 2012 under rubriken Våga vägra Wagner  http://www.expressen.se/kultur/vaga-vagra-wagner/  Bra rutet med många poänger även om jag kanske inte med samma entusiasm vill byta ut "Bayreuthmästarens"  musikdramatik mot (ännu mer) barockopera. Inte för någon längre tid i alla fall. Men vadan detta ointresse när Wagner annars just nu dyker upp långt utanför musikkritikernas begränsade utrymmen, t.ex. senast idag (30/12) i landets största morgontidning i en artikel av kulturchefen själv?

Meyerbeer  
Hatobjekt 1 - Giacomo Meyerbeer - 1800-talets populäraste operakompositör - Wagners välgörare på 1840-talet 

Själv fick jag boken mer eller mindre i julklapp av översättaren, som jag inte känner personligen men som bad mig titta på några saker i texten medan jag mest var uppslukad av att förbereda Parsifal i Malmö. Nu blickar rubriken i frakturstil strängt upp på mig från det svarta omslaget. Det ser obehagligt ut - så långt från kaffebordsbok man kan komma - och så bör det väl också vara. Nyttigt inför en förestående masterclass om Wagnerregi i Milano i januari. Påminner om att detta att tala om Wagner i något sammanhang utan att beröra hans politiska åsikter - ett minst sagt brett spektrum - är lika omöjligt som ohederligt. Och att avstå från Wagners konst p.g.a. hans åsikter - lika typiska för hans tid och epoken därefter och därmed (tyvärr) en betydande del av ett europeiskt arv - kan som hyckleri närmast likställas med förintelseförnekelse. Wagner på gott och ont är del av den europeiska historiens mest "lysande elände". 

Mendelssohn
Hatobjekt nr 2 - Felix Mendelssohn - Wagner förnekar hans förmåga att skriva seriös musik...  

Men att bara den eldfängda Brodrej går igång på en nyutgåva av Wagners värsta antisemitiska spya är kanske inte så konstigt. Wagnerhatarna känner förstås inget behov av att gå till källor - de har ändå avfärdat Wagner som protonazist och Hitlers stora kärlek. Wagnerälskarna har kollektivt ägnat tiden sen Bayreuthfestspelens alls inte givna återinvigning 1951 åt förnekelse, åt att bl.a. bagatellisera  "mästarens" virulenta antisemitism. Oftast genom att helt enkelt sudda i biografi och samlade skrifter. Ibland genom att påstå att "alla" var antisemiter på Wagners tid eller att hans skrifter inte har med hans musik att göra - något som RW och hans krets knappast skulle gouterat. Vanligast i min erfarenhet - sedan jag som tioåring ställde en fråga om glorifierandet av incest i Valkyrian - är ett lika generöst som diktatoriskt "tyst, barn, och lyssna till musiken!". (Och litet hjälp behövs ju för att nybörjaren ska höra parodin på synagogesång hos Beckmesser i Mästersångarna eller "tjatter" från ghettot hos Mime i Ringen.) Eller magistralt förklara att man inte behöver vidare diskutera allt det där som redan är omskrivet i detalj i hyllmeter av böcker - på tyska.

Schmidt-Lagerholm har valt att som Karen Blixen sa "ta det söta med det sura". Wagners storhet bygger ju bl.a. på att hans konst sammanfattar också de obehagligaste tendenserna i sin samtid. Men i ett lika historielöst som politiskt korrekt Sverige anno 2012/13 ska man inte undervärdera själva oviljan att bli sedd med, asssocierad med något så obehagligt som Judendomen i musiken och då menar jag ytan snarare än innehållet. Läsning på allmänna färdmedel avrådes från om man inte ska bli uttittad. Eller kanske föremål för ovälkommen uppvaktning av islamister. Nutidens antisemitism ser ju delvis annorlunda om än lika obehaglig ut. En artist kan sitta i tv och gissa att Treblinka är ett punkbank samtidigt som media rapporterar mest varje dag om trakasserier mot judar i landets tredje stad. I det klimatet är Schmidt-Lagerholms utgåva nyttig medicin för en operavärld i förnekelse. Till att börja med väntar vi oss att hitta den till försäljning i landets operahus, åtminstone när man spelar Wagner. Det ska vi ju - pace Brodrej - inte sluta med för att han hade vidriga åsikter. Men servera inte det söta utan det sura...

December 30, 2012 | Permalink | Comments (0)

Nytt operahus i Stockholm 4 +

"Underbart. Men även om den högt ärade herr Dramaturg nu framgångsrikt sätter tummen i ögat på problemet, siktlinjerna i salongen, så svär han ju också i kyrkan, bygga på almar och Kalle dussin. Att återkräva palatset Makalös mark måste ses som ett nytt provokationsrekord - grattis! I pudelns kärna finns sannerligen han som också finns i detaljerna. Eller är det hen?" Hoppas operakoristen Anders Nyström inte har något emot att ett fb-inlägg citeras här.

Just det. Djävulen i detaljerna betyder i detta fall att siktlinjer dvs. publikintresse och kulturhistoria inte är någon enkel ekvation. De ansvariga kommer i slutänden att både behöva bygga ett modernt hus för opera och balett där hela publiken - oavsett biljettpris och avstånd till scenen - ska kunna se hela föreställningen och sätta det oscarianska operahuset i ett sådant skick att det kan användas till något lämpligt och meningsfullt. Vad är det inte säkert att vi kan föreställa oss. 

En kulturpolitisk veteran som gärna vill vara välinformerad uttryckte nyligen till mig att i det gamla operahuset kunde man lämna kvar Kungliga baletten. Hoppsan. Ännu mindre än opera - där somliga helst tycks vilja slippa se scenen - lämpar sig väl dansföreställningar för en salong där man bara har optimal överblick från en minoritet av stolar alternativt ska spela med avkylande tomma platser över och kring sig? Att sen folk kan tänka sig att betala för att sitta var som helst för att bara få närvara vid Nötknäpparen alias Petters och Lottas julafton och mest titta på den övriga publiken är en annan historia. Och vid en viss typ av festliga tillfällen fyller den oscariska salongen sin funktion med bravur. Men också den bredare (dvs. ibland men inte alltid den betalningssvagare) publiken förtjänar väl att se scenen? Vad gäller almar och kungastatyer står jag inte bakom alla förslag som förtjänar att inte glömmas bort.

400PX-~1 

40 år efter bataljen!

October 14, 2012 | Permalink | Comments (5)

Nytt operahus i Stockholm 4

Varje gång jag skriver om nytt operahus i Stockholm känns det som om någon - en smula överlägset - tittade över min axel. Någon/några som gärna vill föreställa sig att de vet något mer och mer väsentligt om var denna fråga just nu befinner sig. I andanom hör jag också hen med emfas säga att "det DÄR förslaget har aldrig varit/alt. är inte längre aktuellt alls" eller att "dom argumenten ALDRIG kommer att övertyga om behovet av ett nytt hus" osv. Eller något om att det som sker stort sker tyst och att just det seminariet för en månad sedan eller den gruppen som nyss bildats i största hemlighet inneburit ett stort steg framåt. Och det borde ju kännas betryggande. Möjligen är verkligheten snarare att det inte hänt någonting konkret sedan frågan väcktes i en artikel i Aftonbladet av dåvarande operachefen Bengt Hall och undertecknad för snart tio år sen. Utom att - i och för sig nog så viktigt - frågan formulerats på fler nivåer och framkallat ett antal mestadels yrvakna reaktioner och ett par spontant presenterade förslag, i åtminstone ett fall mycket genomarbetat, dvs. den s.k. "Masthamnsoperan".

Sist nämnde jag helt kort de inte mindre än nio - mer eller mindre noga utarbetade - förslag som kom ur ett arbete i Restaureringskonst, "Operan - problem -potential", som Arkitekturskolan vid Kungl. Konsthögskolan genomförde 2007/2008 och som även innehöll en relativt djupgående beskrivning av det gamla huset och dess relation till sin föregångare, Gustav III:s operahus. De nio förslagen visar olika idéer om hur man inom det nuvarande operahuset kan skapa bättre rum för konsterna utan att hamna i konflikt med dess kulturhistoriska värden. Flera förslag involverar kringliggande byggnader - kvarteret "Vinstocken", Hamburger Börs eller en avkristnad Jakobs kyrka - för loger, administration, annexscener, osv. för att frigöra mer av huvudbyggnaden för scenverksamheten, för Operakällaren och andra serveringar och för ett Operamuseum. Flera skissar på större och mindre sidoscener för experiment- & barnföreställningar, utomhusscener mot Karl XII:s torg eller som i två förslag en modern annexscen sluttande ned mot eller placerad - som "Droppen" - mitt ute i Strömmen! Påminner lite om den mellan de nordiska och baltiska operahusen turnerande teaterbåt som operachefen Lars af Malmborg drömde om på 1980-talet.

Men eftersom ingen i gruppen tänker sig en nybyggd huvudscen inom eller bredvid det nuvarande huset adresserar heller ingen den fråga som starkast berör publiken och som var utgångspunkten för Halls & undertecknads AB-inlägg för så längesen - att bara ca. 700 av det nuvarande husets 1 100 platser har full sikt och att man inte kan förvänta sig att en modern besökare som inte är meloman men tänker sig se en viss föreställning en (1) gång ska betala för att se halva scenen dvs. halva uppsättningen. Något som förstås också innebär att varje framtida verksamhet i det nuvarande husets stora salong måste bygga på att sälja en stor upplevelse utöver själva föreställningen till sin publik. Bara ett av de nio förslagen - Låt Operan sticka opp! - pekar ut en möjlig plats för en närbelägen "ev. framtida ny scen". Lustigt nog inte den tomt bakom Nationalmuseum som ofta nämnts utan området "söder om Arsenalsgatan, där palatset Makalös en gång låg" dvs. Arsenalsteatern, dåvarande Kungl.Teatrarnas mindre scen, som brann ned under en föreställning 1825.  

Makalös brand 

Branden1825 målad av Carl Axel Cederholm, aktör & sångare vid Kungl. Teatrarna (Operan & Dramaten) 

En flytt av den pekande Karl XII:s staty skulle väl inte uppröra så många. MP-riksdagsledamöterna Lillemets & Mutt har ju nyss velat plocka undan både honom och Gustav II Adolf till någon ännu mindre bemärkt plats. Men att röra de legendariska almarna och det i deras skugga belägna "Tehuset", nu sedan ett par generationer mötesplats för stockholmare och turister under de varmare årstiderna, vore möjligen inte lika populärt i en stad, så full av talföra nimbies (rätt plural?).      

October 13, 2012 | Permalink | Comments (0)

»