Silversjön bär på Folkoperan - helt seriöst.

Ska inte återfalla i gamla vanor - ja, urgamla - och recensera stans andra operahus. Men innan yrkeskritikerna avgjort Silversjöns eftermäle vill jag gärna få säga att det är skönt med en regissör som tar sitt material på allvar, som inte är mondän eller inställsamt utmanande, som inte dekonstruerar stycket i stället för att tolka det, som inte känner behov av att ironisera över texten eller distansera sig från dess budskap för att undvika att utlämna sig. Oskaras Korsunovas vågar  vara seriös och en smula enkel fast han gör modern teater med många bottnar och inte har någon svårighet att ibland skoja med Kurt Weill och Georg Kaiser. Och skådespelarna ställs både inför givande utmaningar och mer bisarra. Men Korsunovas visar respekt för verket och publiken och man förlåter en långsam upptakt - nästan 60 av de 90 minuterna före paus - och lite väl mycket symmetriskt skridande i slutet för en så chosefri koncentration på att lyfta fram en sliten utopi som vi kanske just nu behöver mer än någonsin. En dröm om gemenskap. En tro som inte behöver vara religiös. En respekt för allt omkring oss. En enkelhet som inte är schablon. "Behöver du så bär dig Silversjön."