Under den något tillspetsade rubriken Operan och Könskriget intervjuar Ekots Inger Arenander chefdramaturgen vid Kungliga Operan Stefan Johansson om de politiskt korrekta raster som maktens företrädare i dag lägger ut över kulturpolitiken.
Jämställdhet, mångfald och barnperspektiv är i mitt snart fyrtioåriga perspektiv på svensk scenkonst och kulturliv självklara begrepp, som ständigt måste användas för att kritiskt genomlysa vad vi gör, vad vi uppnått eller inte. Politikerna och deras representanter i de stora kulturinstitutionernas styrelser skall och får inte lägga sig i innehållet i den konstnärliga verksamheten. Därför försöker de i stället styra verksamheten genom att lägga ut politiskt korrekta raster över kulturlivet i form av kommittéer och uppdrag. Men jämställdhet, mångfald och barnperspektiv är varken trender eller något som kan införas uppifrån, ens genom konsensus. De måste växa i ett organiskt samspel med verksamheten.
Kritiska instrument som hypotesen om en könsmaktordning förvandlas lätt - som f.d. ministern Winberg naivt demonstrerade i SVT-dokumentären Könskriget - till en föregiven naturlag. Med samma allvar kan man teoretisera över att Beethoven är lika med andlighet lika med manlighet och att alltså - ja! - det svenska konsertlivet byggts upp för att disciplinera underklassen.
Det faktum att någon miljon av Sveriges befolkning idag har en eller två föräldrar födda utomlands - oftast från Norden eller Europa - tas i svepande formuleringar till intäckning för en satsning på hybridkulturella projekt, som skall utgå från tänkta behov hos den minoritet som har utomeuropeisk bakgrund. Kommersialismens och masskulturens påverkan på det seriösa offentliga kulturlivets möjligheter att nå en bred publik diskuteras knappast alls. Där hänvisade nyligen en företrädare för Aktionsgruppen för barnperspektiv till att den senaste utredningen om barnkultur - på 1970-talet! - skulle ha gjort bort frågan genom att vilja förbjuda barn att se på video... Att arbeta internationellt är en självklarhet för de svenska kulturinstitutionerna sedan deras uppkomst i slutet av 1700-talet. Utan invandrare hade vi varken haft opera, balett eller konsertliv i Sverige. Men man glömmer helt dagens kommersiella globalisering också av den seriösa musiken, där internationella agentnätverk närmast dammsuger de länder som har ett generöst offentligt kulturstöd.
Mångfald åstadkoms knappast genom att kulturinstitutionerna uppmanas registrera sina medarbetares etniska bakgrund. Visst åligger det teatrar, operahus och konsertinstitutioner att så långt resurserna räcker arbeta för en breddning av publiken genom t.ex. riktad verksamhet för barn och ungdom, särskilt från ekonomiskt underprivilegierade områden. Men en kraftfull satsning på t.ex. den kommunala musikskolan är viktigare än Mångfaldsår eller Barnår om vi också i fortsättningen vill se ledande artister med annan bakgrund än "vit medelklass" på operascener och konsertestrader. På jämställdhetsområdet hjälper heller ingen retorik. Riksteatern har hittat kvinnliga chefer på olika nivåer genom att rekrytera internt och när fyra av sex premiärer under ett spelår på Operan regisserades av kvinnor var det inte ett resultat av kvotering utan av att teaterledningen ville ge publiken en ny scenisk optik.
Men frågorna måste också ställas vidare: Hur kommer det sig att en manligt styrd svensk teater drar en majoritet av kvinnliga åskådare? Varför dissar männen teatern? Ses den trots sin manliga styrning som en kvinnlig konstform? Och skall frånvaron av stora grupper från kulturpubliken tolkas som att invandrare som en gång "folket" medvetet skulle ha valt bort "finkulturen", teater, seriös musik, o.s.v. Handlar det om kön, etnisk bakgrund, ålder? Eller om tillgänglighet - genom ekonomiskt stöd och genom folkbildning, där skolan har långt större resurser och ett långt större ansvar än konstnärerna. Vad är viktigast - att kunna identifiera sig själv i det man ser eller möta något man inte visste fanns? Handlar inte en stor möjlig publiks frånvaro från kulturscenen precis som tidigare om ekonomi, om klass, snarare än om kön eller etnisk bakgrund? Och vilken skall relationen vara mellan politiker och kulturliv, mellan kulturskapare och publik? Är det inte kulturlivets skyldighet att bita den hand som föder det? När blev det politiska etablissemanget - inte ens ett modernt, politiskt korrekt sådant - de utestängdas eller förtrycktas representant? Och framför allt - är inte en av konstens viktigaste uppgifter att befria oss från våra fördomar?
För den som vill läsa mer: Några likartade frågor ställer jag ytterligare på sin spets i en artikel i Teatertidningen nr 4 2005 med rubriken 3 HISTORIER OM POLITISKT KORREKT INTOLERANS
Comments