För ett par dagar sedan intervjuades Tiina Rosenberg, f.d. frontfigur i Feministiskt initiativ och tillträdande professor i genusvetenskap i Lund, i Sveriges Radios P1:s morgonsändning. Jag känner Tiina Rosenberg sedan början av 1980-talet och har stor respekt för hennes insatser på flera fält. Desto större skäl att höja på ögonbrynen när en så intelligent människa inordnar sig i den populära offerkulturen.
I radiointervjun står det klart att TR inte ställer några frågor till sig själv om varför hon fick ett så starkt medialt genomslag - helt unikt för en akademiker, en teaterhistoriker och genusdebattör - och varför detta sedan förbyttes i ett mediadrev, som hon och hennes närmaste uppfattar som förföljelse. Allt otrevligt som hände - och jag tvivlar inte på att det var en chockupplevelse för en forskare och universitetslärare - drabbade TR för att hon är kvinna, lesbisk, invandrare och ursprungligen arbetarklass. All kritik som riktades mot TR i hennes roll som ledande företrädare för FI var uttryck för kvinnoförakt, homofobi, främlingsfientlighet och klasshat, antingen den kom från kolleger och tidigare medkämpar eller från kvällstidningarnas vulgäraste dyngrakare. Ingenting hade att alltså att göra med innehållet i någonting som TR yttrade i tal eller skrift under sin korta tid som politiker eller med det sätt som hon framförde det på. Allt berodde på vem hon är och att denna personlighet aktiverar de grövsta former av hat som frodas i vårt samhälles dunklaste skrymslen. Tack för kaffet.
Den briljanta demagogen Gudrun Schyman har i åratal sagt mycket anstötligare saker än vad TR någonsin hann med - t.ex. i det famösa "talibantalet" - och alltid kommit ned på fötterna, med ett slags popularitet även bland dem som inte röstar på henne. Den slipade politikern Schyman tillåter sig aldrig att glömma att politik inte är ett seminarium utan en - om än fiktiv - dialog mellan politikerna och mellan dem och allmänheten, väljarna, där det t.o.m. i demokratins namn kan vara inte bara tillåtet utan högst rekommendabelt att byta åsikt. Och allvarligt talat - i möjligheten att de styrande faktiskt uppfattar väljarnas åsikter via valurnor eller andra kanaler och t.o.m. kan byta politik - ja, där ligger ju en inte oväsentlig skillnad mellan diktatur och demokrati. Medan forskaren och akademikern alltför ofta talar till oss från en upphöjd pulpet om vad som är rätt och fel och gärna under en tid beskriver en intressant hypotes, inte som en kritisk prövosten utan som en naturlag. Inte minst höstens diskussion om radikalfeminism och könsmaktordning i kölvattnet på SVT:s Könskriget har där varit mycket lärorik.
Missförstå mig inte. Jag litar betydligt mer på att Tiina Rosenberg är ärlig när säger vad hon menar än vad jag tror på Gudrun Schyman. Om jag tvingades välja en av dem att ta hand mina sparpengar skulle det definitivt bli Tiina. Och man kunde under FI:s korta glansperiod inte undgå att se hur smart GS utnyttjade de akademiska damernas inbördes strider utan att själv behöva ta parti. Men det som oroar är att en tänkande människa som TR kan gå igenom en sådan eklut och bara skylla på andra, på samhället, egentligen på det man förr kallade den råa hopen d.v.s. allmänheten, väljarna. Att hon så helt tycks sakna självkritik, ja, självinsikt. All kritik av TR beror på hennes identitet, hennes grupptillhörighet, att hon är kvinna, lesbisk, invandrare och f.d. arbetarklass. Inte på vad hon kommunicerar i ett antal politiska frågor. Hon har lika rätt i allt som någonsin någon gammal vit medelklasspatriark till professor. Och det har inte världen förstått.
Nej, politiken är inget proseminarium. Jag gratulerade nyligen Tiina Rosenberg till hennes professur i Lund och menade det av hela mitt hjärta. Frågan är om hennes elever skall gratuleras till en professor som aldrig har fel?
Comments