In i Norden hemskt ? - en gammal opublicerad artikel som känns aktuell i februari 2006

Den här artikeln skrevs i december 2004 apropå diskussionen om ett tidigare samarbete mellan de nordiska nationalscenerna. Under säsongen 2005/06 visas den gemensamma produktionen, den mycket lovprisade Hotel Strindberg, bara i Köpenhamn  och Oslo, inte i Stockholm. Symptomatiskt? "Fredagen", "lördagen" och "söndagen" betyder alltså dagar i december 2004 då den nordiska samproduktionen av Ibsens Kungsämnena var aktuell på Dramaten. Och Stefan Jonsson kanske har blivit ännu mer förvissad om att Danmark är ett fascistiskt land?

I fredagens DN kackar svenska skådespelare i eget bo kring den dansk-norsk-svenska uppsättningen av Kungsämnena. Ingen förstod vad de sa i Köpenhamn. Uppsättningen är ett prestigeprojekt, inte ett konstnärligt val. Kanske borde de spela på engelska, undrar någon. På kvällen ser jag Ibsens pjäs på Dramaten. Inte det roligaste men inte heller det minst intressanta i höst. Tvärtom. När berättades senast en 1800-talsklassiker begripligt på modernt teaterspråk men utan dekonstruktion ? Örjan Ramberg gör en stark prestation bland utmärkta kolleger. Visst muttrar någon dansk litet som de gör numera. Danskan rör ju sig bort från norska och svenska på ljudskridningens rutschbana. Men flertalet danskar på scen är inte svåra att förstå och norrmännen föredömligt tydliga. Och på den publik som söker sig till Ibsen på Dramaten kan man ställa krav. Den behöver inte skedmatas.

På lördagen hittar jag inte rubrikens ”murken kung” i Pia Huss recension av Kungsämnena. Hon talar om dramaturgiskt hjärnsläpp och insomnad publik. Men skulle någon kritiker döma ut ett gemensamt projekt av t.ex. invandrare från tre nordiska länder med hänvisning till ”språkförbistring”? Svensk teater har glömt att nordiska skådespelare in på 1960-talet ständigt gästspelade på sina egna språk i varandras länder. Samarbete mellan blonda, blåögda (?) ursprungsbefolkningar utlöser automatisk nationalistvarning. I pausen påstår någon att Göran Persson skall ha undanbett oss alltför starkt norskt firande av Sveriges insats i unionsupplösningen 1905. Svenskar talar idag amerikanska från Köpenhamn till Helsingfors. Och berömmer finlandssvenskar för att de talar så bra svenska med så häftig brytning. Kulturimperialism kallades sånt på 1970-talet.

I söndagens DN oroar sig Stefan Jonsson för att det redan främlingsfientliga Danmark håller på att bli fascistiskt. Berlingske Tidende har frågat läsarna om det är rätt att begränsa yttrandefriheten med hänsyn till religiösa känslor, i detta fall muslimers. Vad säger Jonsson när frågan ställs i Turkiet eller i Iran ? Skall yttrandefrihet någonstans offras för religiösa känslor ? Jag börjar leta längre bak i tidningen efter Norgeskämt om syttendemajfirande oljemiljonärer i lusekofta som går på tur och klubbar sälungar.

Ibland verkar svensk kulturelit tycka att alla andra i Norden är antingen töntar eller fascister. För att man tror att man inte förstår var de säger ? För att begreppet ”nordiskt” fortfarande är märkt av tidigare epokers tyskorientering ? Är inte just det här ren och skär inskränkt modärn nationalism, att inte orka förstå grannarna och med all sin politiska korrekthet inte lyckas ens låtsas begripa sina nya medborgare ?  Så läser jag att kulturministern tillsatt en mångkultursamordnare. Hon får att göra. Hon kan börja här.