Kultur

In i Norden hemskt ? - en gammal opublicerad artikel som känns aktuell i februari 2006

Den här artikeln skrevs i december 2004 apropå diskussionen om ett tidigare samarbete mellan de nordiska nationalscenerna. Under säsongen 2005/06 visas den gemensamma produktionen, den mycket lovprisade Hotel Strindberg, bara i Köpenhamn  och Oslo, inte i Stockholm. Symptomatiskt? "Fredagen", "lördagen" och "söndagen" betyder alltså dagar i december 2004 då den nordiska samproduktionen av Ibsens Kungsämnena var aktuell på Dramaten. Och Stefan Jonsson kanske har blivit ännu mer förvissad om att Danmark är ett fascistiskt land?

I fredagens DN kackar svenska skådespelare i eget bo kring den dansk-norsk-svenska uppsättningen av Kungsämnena. Ingen förstod vad de sa i Köpenhamn. Uppsättningen är ett prestigeprojekt, inte ett konstnärligt val. Kanske borde de spela på engelska, undrar någon. På kvällen ser jag Ibsens pjäs på Dramaten. Inte det roligaste men inte heller det minst intressanta i höst. Tvärtom. När berättades senast en 1800-talsklassiker begripligt på modernt teaterspråk men utan dekonstruktion ? Örjan Ramberg gör en stark prestation bland utmärkta kolleger. Visst muttrar någon dansk litet som de gör numera. Danskan rör ju sig bort från norska och svenska på ljudskridningens rutschbana. Men flertalet danskar på scen är inte svåra att förstå och norrmännen föredömligt tydliga. Och på den publik som söker sig till Ibsen på Dramaten kan man ställa krav. Den behöver inte skedmatas.

På lördagen hittar jag inte rubrikens ”murken kung” i Pia Huss recension av Kungsämnena. Hon talar om dramaturgiskt hjärnsläpp och insomnad publik. Men skulle någon kritiker döma ut ett gemensamt projekt av t.ex. invandrare från tre nordiska länder med hänvisning till ”språkförbistring”? Svensk teater har glömt att nordiska skådespelare in på 1960-talet ständigt gästspelade på sina egna språk i varandras länder. Samarbete mellan blonda, blåögda (?) ursprungsbefolkningar utlöser automatisk nationalistvarning. I pausen påstår någon att Göran Persson skall ha undanbett oss alltför starkt norskt firande av Sveriges insats i unionsupplösningen 1905. Svenskar talar idag amerikanska från Köpenhamn till Helsingfors. Och berömmer finlandssvenskar för att de talar så bra svenska med så häftig brytning. Kulturimperialism kallades sånt på 1970-talet.

I söndagens DN oroar sig Stefan Jonsson för att det redan främlingsfientliga Danmark håller på att bli fascistiskt. Berlingske Tidende har frågat läsarna om det är rätt att begränsa yttrandefriheten med hänsyn till religiösa känslor, i detta fall muslimers. Vad säger Jonsson när frågan ställs i Turkiet eller i Iran ? Skall yttrandefrihet någonstans offras för religiösa känslor ? Jag börjar leta längre bak i tidningen efter Norgeskämt om syttendemajfirande oljemiljonärer i lusekofta som går på tur och klubbar sälungar.

Ibland verkar svensk kulturelit tycka att alla andra i Norden är antingen töntar eller fascister. För att man tror att man inte förstår var de säger ? För att begreppet ”nordiskt” fortfarande är märkt av tidigare epokers tyskorientering ? Är inte just det här ren och skär inskränkt modärn nationalism, att inte orka förstå grannarna och med all sin politiska korrekthet inte lyckas ens låtsas begripa sina nya medborgare ?  Så läser jag att kulturministern tillsatt en mångkultursamordnare. Hon får att göra. Hon kan börja här.   

Medias favoritblatte bortförklarar mordet på Fadime

Mitt i vårt arbete med att producera en nyskriven opera om hedersrelaterad brottslighet - Svall av Daniel Börtz och Claes Fellbom har premiär på Kulturhuset i början av mars - stannar plötsligt tiden upp ett ögonblick. I fredags var det fyra år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. Det är mordet på henne och det tidigare mordet på hennes olyckskamrat Pela som inspirerat operan om Fadela, hennes syster, hennes svenske pojkvän och en familj - osagt av vilken etnisk bakgrund - som väljer mord som lösning på att en medlem bryter mot traditionerna.

I konservativa Svenska Dagbladet läser jag på Fadimes dödsdag en artikel där den svenska mediavärldens nye gullgosse, Zanyar Adami, ger sitt perspektiv på hedersmord under rubriken "Patriarkatet finns också i Sverige - Männen måste frigöra sig från sin galna mansroll". Jag förstår att det var jobbigt att vara ung kurd i de här dagarna för fyra år sedan. Men det är ingen ursäkt för att hoppa i samma galna tunna som de radikalfeminister, som för en tid med framgång kapade diskussionen kring mycket annat än hedersrelaterad brottslighet med förenklingen "samma patriarkat, samma manliga våld", här som där.

Självklart är inte alla kurder - varken män eller kvinnor - ansvariga för att en eller flera familjer blir kriminella i sin oförmåga att handskas med tillvaron i ett sekulariserat samhälle, som förutsätter att invidens rättigheter är starkare än gruppens, familjens. Lika litet som alla svenskar är medskyldiga till Knutbypastorns brott, som Adami skriver. Men då blir det ju ockå en logisk kullerbytta att skylla på det gamla patriarkatet, hur livskraftigt det än är. Det begås idag i det västeuropeiska sekulariserade samhället grova hatbrott mot homosexuella. Men det framgår av alla andra fakta att flertalet medborgare tar avstånd från det och har utvecklats från en fördomsfull till en ganska lidelsefritt neutral inställning till andra människors partnerval. Så inte i de kulturella fickor där hedersbrottsligheten frodas.

Man vinner ingenting på att som radikalfeminister eller Zanyar Adami blanda ihop hedersrelaterade brott mot unga kvinnor och män med "mäns våld mot kvinnor och barn" av vilket slag som helst i alla tider och samhällen. Maria-Pia Boëthius skrev klokt i en artikel för något år sedan att svenska - eventuellt kvinnoförtryckande - män inte har någon del i att t.ex. småflickor omskärs på köksbordet. Allt våld är lika förkastligt men det betyder inte att det är samma sak.

De flesta män i Sverige - oavsett etnisk bakgrund - vet och erkänner utifrån en sekulariserad och individualistiskt präglad uppfostran att de inte har att göra med vilken man (eller kvinna) deras dotter eller syster väljer att gå i säng med. Både män och kvinnor utför svartsjukedåd men sedan ett halvsekel är synen på "crime passionel" såväl i domstolen som bland allmänheten på sin höjd medlidsam men inte (längre) förstående. En vuxen människa i vårt samhälle förutsätts veta att sexualiteten är en privatsak och att man får finna sig i att bli vald eller bortvald. De män som har problem med detta anses i de flesta samhällslager ha just problem. Det finns många män som försöker kontrollera kvinnor (och sina familjer) och i sämsta fall utövar våld för att genomdriva sin vilja. Men det anses inte normalt och förklaras knappast bort - varken av förövare eller offer eller omgivning - med tradition, kultur eller rätt. En absolut majoritet av även de värsta machokillar - oavsett bakgrund - skulle bli mycket förvånade om de fick veta att de på något sätt ansågs svara för en systers eller kusins "dygd" eller släktens "heder". Tyvärr kan de mycket väl skaka hand med systerns femtionde pojkvän och klå upp sin fru i alla fall, om den sortens brottslighet ligger för dem. Synen på andras sexualitet och eget kontrollbehov har inte nödvändigen med varandra att göra i vårt samhälle.

Det är klart att de män som inte redan gjort det "måste frigöras från sin galna mansroll". Framför allt hänger det på en själv om man är man. Och alla mansroller är inte "galna". Däremot finns det ganska många män - och kvinnor - som begår brott för att eller när de är just vad man förr kallade "galna" - pykiskt sjuka, påverkade av droger, på ett eller annat sätt förlustiga sin mänsklighet och empati. Men det är farligt att förklara bort hedersrelaterad brottslighet - eller någon annan specifik brottslighet - med hänvisning till ett världsomfattande patriarkat. Det är lika primitivt och korkat som att förklara bort sexuellt våld mot kvinnor med att "män är djur". Och det är inte rasism att erkänna att vissa typer av brottslighet företrädesvis förekommer - av helt andra orsaker än några gener - i vissa delar av vissa språkligt eller kulturellt definierade grupper.

SvD är alltid observant när radikalfeminister irrar och slår med förtjusning ner på även deras mest övergående förvillelser. Det är naturligtvis ett bevis på redaktionens vidsynthet att den självutnämnde talesmannen för landets alla "blattar" får förklara bort en lika tragisk som tarvlig brottslighet med att alla män i alla kulturer är lika galna...

Ryker tomten eller Stefan Johansson om lyxhotell & operahus

"Nytt försök med lyxhotell i city - arkitektkontoret White får i uppdrag att rita om gamla Klaraposten" skriver Dagens Nyheter torsdagen den 19 januari. Moderata kommunpolitiker ville nyss träffa kulturministern för att diskutera ett nytt operahus i Stockholm, den stad som har den främsta, historiskt mest kontinuerliga operatraditionen i Norra Europa men snart det äldsta och minst ändamålsenliga operahuset av alla nordiska huvudstäder. Nyligen tyckte Barbro Hedvall att man kunde fylla det gamla med publik först innan man började tala om ett nytt. Redan 2002 motiverade Operan i en artikel i Aftonbladet av mig och dåvarande chefen för Kungliga Operan, Bengt Hall, varför ett nytt operahus i Stockholm behövs, inte bara för att konkurrera med nybyggen i Helsingfors, Köpenhamn, Göteborg och snart också Oslo. Även det vackraste och mest atmosfärrika operahus är inte ändamålsenligt idag om man från ett par hundra platser inte ser scenen alls eller bara halva. 1898 års oscariska operahus är byggt i ett samhälle, där det ansågs naturligt att folk med lägre betalningsförmåga skulle se sämre och tillbringa kvällen med att titta på de mer lyckligt lottade som såg en företällning! Idag är det begripligt om det måste vara Wagner, något sällsynt magnifikt verk som Verdis Don Carlos i originalversion eller julmatiné med Nötknäpparen eller Trollflöjten för att folk skall lägga pengar på platser där de inte ser scenen. Och övriga 8-900 är faktiskt oftast besatta.

Vi påpekade också att scenhuset saknar sidoscener - de skulle hamna i Jakobs kyrka eller över Strömmen. Detta hindrar utvecklingen av den moderna, tekniskt avancerade scenografi, som dagens publik vill se. Det omöjliggör ett rationellt repertoarspelande och försvårar den dagliga växlingen mellan repetition och föreställning. En scen med hög tågvind utan sidoscener är byggd för ett slags kulissteater, som ingen på sådär sextio år har gjort annat än som pastisch. En tredje faktor är att huset inte rymmer någon mindre scen, typ flexibel black box, för kammaropera, barnverksamhet och experiment. En fjärde att tillverkning, ateljéer och repetitionslokaler idag ligger 40 minuters (kommunal) resa bort i Nacka. Visst kommer ett operahusbygge att bli ett prestigeprojekt för både stad och stat. Liksom för de enskilda mecenater, som behövs för att finansiera det i vår livstid. Men det är inte prestigen som är skälet till att sätta igång. Det viktiga med ett nytt operahus är att kunna utveckla konstarterna opera och balett och ge en större publik fler och ännu bättre föreställningar. I ett hus där man kan arbeta modernt och rationellt i en vettig arbetsmiljö. Där alla i publiken hör bra och ser hela scenen. Föga pompösa, snarare praktiska och mycket demokratiska krav.

Strax efter artikeln för tre år sedan hördes förståndiga människor påpeka att en av de få lämpliga tomterna i Stockholm var just den som upptas av den övergivna Postterminalen mellan Centralstationen och Stadshuset. Ett idealiskt läge i stadens centrum, representativt och högst tillgängligt men också en plats, som behöver något utöver trafik och kommersialism. Sedan posten flyttat och staden köpt tomten har man redan två gånger misslyckats med hotell- och konferensprojekt men gör nu ett tredje försök. Tredje gången gillt? Risken är att fantasilöshet och närighet kanske ändå vinner. Motiverar 600 hotellrum och 4000 konferensplatser verkligen en så odynamisk användning av den kanske enda tomten i innerstan där det fortfarande går att göra något spännande?

I ett hus för opera och balett skulle 5-600 människor arbeta varje dag - förutom alla som hade ärende dit, från leverantörer till de skolklasser som varje vardag besöker Operan idag. Och varje föreställning skulle besökas av - beroende på hur stor salong man bygger - mellan tusen och tvåtusen personer. Sakförståndiga personer hävdade redan när denna idé första gången vädrades att Postens tomt, rationellt utnyttjad och med lagom överdäckning av SJ:s spårområde, dessutom skulle kunna rymma både en stor teaterbyggnad och restauranter, hotell och konferenslokaler om än inte av den storlek, som tidigare amerikanska partners ändå inte ville satsa på.

Nationalscenen Kungliga Operans konstformer, balett och opera, konserter och barnverksamhet, liksom dess publik, behöver ett nytt hus centralt i Stockholm. Centrum, särskilt den västra delen av City / Nedre Norrmalm behöver det lyft, den dragningskraft, atmosfär och dynamik, som ett stort nytt kulturhus med en livlig publik verksamhet ger. Hotell & konferens kan man ha litet varstans. Ja, om det är helt omöjligt att bygga bort ljudet från tåg och tunnelbana lovar chefdramaturgen att ge med sig - men det verkar osannolikt ocxh då går det väl inte att sova på hotellet heller?

   

Stefan Johansson får äntligen se Fröken Julie igen...

Äntligen har jag lyckats ta mig in på denna den mest omtalade av aktuella uppsättningar; jag missade premiären och tänkte aldrig på att skaffa biljett innan löpsedelsteatern drog igång ett publikintresse, som för en gångs skull fyller Dramatens stora salong med en publik, som ser lika blandad ut som på Trollflöjten eller Carmen, d.v.s. den breda publik som lika gärna går på en show som på en annan, men oftast bara en om året. Och det är ju bra att det kan bli Strindberg den här gången. Även om det skulle vara Persbrandts bara ända som drar för en del. 

Det har hänt tidigare att föreställningar på Dramatens Lilla scen eller Målarsalen blivit sådana framgångar (Bergman, Bergman...) att de förts över till Stora scenen för att möta ett tydligen oförutsett publikintresse. För Thommy Berggrens uppsättning av Strindbergs Fröken Julie är det - förstås - på gott och ont. Den här gången har man inte förstorat eller glesat ut scenbilden, man har i stället uppenbart försökt reproducera Lilla scenen på Stora scenen genom att maska av tågvinden och den övre delen av proscenieöppningen. Det långbord som är centralt för spelet i greveslottets kök står längst fram på scenen, framför ridån innan spelet börjar, och hindrar effektivt de första sex, sju bänkraderna på parkett att se vad som sker på resten av mittscenen. Lennart Mörks scenografi är dessutom en av de fulaste han åstadkommit, grått i grått, med en transparent fond där vi ibland ser statister passera, ibland en snedställd gladmålad kyrka, som i sin Bror Hjort-pastisch kontrasterar egendomligt med det halvmoderna nittonhundratelsbråte som skräpar i köket. Det är som om Mörk på samma gång spretar i två för honom lika ovana riktningar, Värmlänningarna och tidig Galeasen. En annan effekt av att teamet tror sig ha intimiserat Stora scenen är att det mesta tiden talas aningen för lågt. Om än mycket tydligare än i höstens Lika för lika - gjord för det stora rummet av en operaregissör men till stor del obegriplig.

Ingen skugga över skådespelarna i Fröken Julie, dock. Ingela Olsson hittar som Kristin nya tonfall för en medveten underklass som varken klingar tradition eller karikatyr. Det är svårt att få grepp om Maria Bonnevies utsatta Julie i första akten - grevedottern bjuder ut sig på nåd och onåd och mycket försigkommet - men hon blir penibelt tragisk i den andra akten och slutet. Man blir så illa berörd att man knappt orkar titta på hennes förnedring och om man vet vilka repliker som kommer härnäst blir det ännu svårare. Mikael Persbrandt är som oftast utmärkt, understated, rytmisk, precis, med pondus, låter oss ana våldsamma krafter bakom en behärskad yta. Och spelar inte falskt på den publik som han har helt i sin hand. I första akten satt jag ibland och längtade efter mer eller mindre klassiska Julie, Jean och Kristin, som jag sett, på scen eller film, eller hört i radio eller på skiva, med mer teatral linje och riktning i replikerna. I andra akten var jag mestadels nöjd med att vara på Dramaten just i januari 2006.

Ändå får den här föreställningen det att krypa i benen på en. Och om texten befrias från tyngande traditioner så skapas här i stället nya klichéer. Regissören är ute efter något som inte kommunicerar med mig. Berggrens djupa känslíghet för sceniska relationer, för spänningsfälten mellan aktörerna, snarare än för handling eller budskap borde ju stämma väl med det som Strindberg experimenterar med i sitt naturalistiska sorgespel (och med stockholmspublikens förmenta intresse för två av skådespelarnas privatliv) men förlöser ändå inte dramat. Det stämmer inte, helt enkelt. Å ena sidan tar klassperspektivet helt över iscensättningen kring Jean i slutet - Persbrandt förintas av betjäntklockan och grevens talrör. Å den andra sidan tar samtidigt ett religiöst perspektiv - som inte har annan grund i texten än Kristins konventionella trosbekännelse - gestalt i en ängel med vingar och midsommarkrans på huvet, ett barn, till på köpet, som tröstande tar den förblödande Julies hand. Från naturalism till kitsch. Det är oartigt att tala om regissörers ålder men religiös har fan tydligen blivit.      

Whose cultural heritage ? - Stefan Johanssson comments on another important copyright issue

In his Saturday blog overview on Swedish Radio midday news program "Lunchekot", culture reporter Johannes Ekman commented on what a number of Swedish blogers have to say on the subject of down-loading of files, free or commercial. An issue of as great importance, which has hardly been discussed in Swedish news media at all, is the on-going lobbying of the current giant media conglomerates - which have swallowed most of the world's former record companies - to make the EU prolong copyright from 50 to 70 or even 90 years on commercial recordings.

If this campaign is successful, it would outlaw most of the historical reissues of recordings by great singers and musicians of the past in all genres on a number of smaller labels all over the world, who do a marvellous job of keeping our cultural heritage before us. Most of which, the current owners of the old record labels have shown scant interest in, apart from recordings by a very small number of commercially viable "historical" artists. Of course, this sudden interest from the big companies in protecting their rights to recordings made before 1955 does hardly rise from an interest in keeping any greater number of artists of their predecessor companies before the public. I do not believe the current owners suddenly have taken such a great interest in Melba, Caruso, Kreisler or their less well remembered colleagues on 78s. The campaign has more to do with the fact that the actual copyright limit of 50 years now approaches or has already passed the earliest recorded efforts of popular artists like Frank Sinatra, Elvis Presley, The Beatles, in the classical field Callas and Karajan, and others, of which recordings exist in what the big public will consider as a "modern sound".

The big copyright owners are hardly interested in protecting recordings todaymore than 50 years old with a very limited commercial viability. What they want is to guarantee themselves the exclusive rights of reissuing and earning money for as long time as possible of records made from the advent of tape and LPs by artists and groups belonging to the pantheon of mass culture. The fact that a number of CD buyers all over the world will lose the opportunity of pleasure and knowledge that reissues of old recordings give them, that is just an accidental side effect. And if Naxos, Preiser, Marston, Malibran - just to mention a few in the classical vocal field, there are countless others in jazz, folklore, popular music, brass, spoken records, etc - or any other independent labels want to continue their work they will have to concentrate on music-making from the real pioneer years, from Edison and Bettini to the first world war.

A retroactive copyright law for 90 years would mean goodbye to projects like the complete Caruso 1903-20 on 12 CDs or the complete Melba 1904-26 from Naxos, most of Preiser's enormous "Lebendige Vergangenheit" series covering singers in opera, operetta, lieder and popular song from several generations up to the 1950s, Biddulph's fantastic - and well-sounding - project of bringing almost a century of string playing before an interested public. It would mean farewell to a number of labels who make us hear afresh symphony and other orchestral and choral recordings from the better part of the 20th century.

I am not talking about or defending other, often surprisingly well-marketed but less conscientious, reissue labels which - like many sold "under the counter" since the 50ies - do not tell us if they really licensed or paid anyone for reissuing this or that complete opera or orchestral performance, usually broadcasts and live recordings, from more recent dates, often in less than good sound with slap-dash presentation. I talk about the ones that have taken on themselves to keep our musical heritage of recordings before us as few of the remaining or transformed big record companies have ever bothered to do - since the demise of the LP and series like EMI's Voices on Record, etc, in the 1980s. We must not lose the possibility of listening to Chaliapin, Gigli, Mengelberg or Galli-Curci or their less well-known contemporaries, nor to Django Reinhardt, Zarah Leander, Bessie Smith or Louis Armstrong because somebody wants to assure themselves the right to earn more cash on The Beatles or Jimmi Hendricks after 2020. And don't try to tell me they worry about their poor relations... And if the lobbyists fail with the ministers of culture - as they have already done in a first case in Britain - they will put their hope for more understanding from ministers of commerce.

Everyone interested in keeping our musical heritage and a long century of recordings before the general public should ask the EU authorities and the governmental departments concerned in their countries not to consider any prolonging of copyrights for sound recordings for more than 50 years after a recording's first date of publishing.

Stefan Johansson

Margareta Dellefors ger Stefan Johansson en julklapp från 1847

Margareta Dellefors är valkyrian från Sveriges Radios musikavdelning - dessförinnan från Göteborg, Stora teatern och Det Norske Opera - som fann ett nedlagt kalkbrott utanför Rättvik och på några år byggde upp en fantastisk utomhusscen och en operafestival ute i skogen. För ett par år sedan skildes hon under uppseendeväckande former från detta sitt livsverk - utfört under den del av livet som de svage kallar dess höst. Men nu skall hon snart stå staty över brottet och blicka ut över publik och artister.

Alltnog - vi är gamla kolleger, dessutom bjöd hon in mig att somrarna 1996-99 regissera det som blivit Dalhallas hittills enda egna operaproduktion, en kompaktversion på en kväll av Richard Wagners Nibelungens ring, i scenografi och kostym av Mathias Claeson, senast känd från Skönheten och odjuret ...

I samband med en liten glöggfest för nära och kära i början av december lämnade Margareta Dellefors ett par böcker på mitt hallbord. Eftersom de var inslagna, väntade jag till julaftons eftermiddag med att packa upp dem. En av dem är ett slitet gammalt brunt band - på ryggen i slitna guldbokstäver står det Emilie Högquist, på titelbladet Minnesvård, inget författarnamn, tryckår 1847. På Operan, som en gång var Kungliga Teatern, hänger ett porträtt i parketts publikgång som föreställer en mycket elegant kvinna, Emilie själv,med en lorgnett - en present av en kunglig älskare, blivande kung Oscar I. Med honom hade skådespelerskan två söner - "prinsarna av Lappland", försiktigtvis uppfostrade i Tyskland.

I Mod och försakelse, Ingeborg Nordin Hennels epokgörande bok om kvinnorna på 1800-talets Kungliga Teatern - Operan och Dramaten i ett fram till 1888 - kan man läsa mycket om Emilie - Hög-quist eller -qvist, stavningen skiftar. Den lilla bruna boken från 1847, ett halvår efter hennes död, innehåller också en Minnesteckning av hennes korta liv från 1812 till 1846 som tjänstefolksdotter, balettelev och skådespelerska. Sympatiskt nog skriver den anonymer författaren betydligt mer om Emilies resor än om hennes kärleksförhållanden. Här finns en lista över pjäser och roller vid KT, ett par dikter, ett brev från den äldre kollegan Olov Ulrik Torsslow med kloka råd till skådespelerskan. Det mesta utrymmet upptas av utdrag ur Emilies sedemera försvunnna resedagböcker. Var det "på högsta befallning" som de undanröjdes? Vilar de i något hemligt mätressarkiv på Stockholms slott? Här finns mycket litet indiskretioner, desto mer av intressanta, mycket professionella iakttagelser av teater- och musikliv i de städer i främst Tyskland och Italien, som Emilie besöker. Inblickar i ett relativt frigjort sällskapsliv saknas inte liksom i det dåtida resandets mödor. Sjukdomen - tbc, kanske också cancer - slår gradvis klorna i den några och trettioåriga kvinnans kropp. En och annan snygg beundrare kan hon se på med ärligt uttalad begärelse men är för trött för att ta initiativet. Hon dör i Turin i december 1846, på väg mot mildare klimat, i den italienska vintern, med sina tre barn - det fanns en dotter också, med en engelsman - i tankarna.

Märkligast av allt - ett halvt år efter hennes död, våren 1847, firar konstnärskamrater och en beundrande allmänhet i det perifera och efterblivna Stockholm den saknade skådespelerskan (med kurtisanens rykte, väl att märka) med en minnesfest, gemensam med skalden och biskopen (!) Esaias Tegnér och målaren Wickenberg. Vi får läsa verserna ur kantaten, som sjöngs av manliga kamrater från teatern, och talet som hölls till hennes ära. Hennes fel och brister förtigs inte, men det är konstnärskapets geni och utvecklingen genom hårt arbete från medelmåtta till virtuos som står i centrum.

En snabb koll med kolleger i Paris och Warszawa inför nyåret - jag hade nog kunnat ringa vartsomhelst - gav vid handen att inte ens under den revolutionära våren 1847, "folkens vårflod", skulle det i dessa metropoler varit möjligt att fira en biskop och en skådespelerska med samma minnesfest. Och allra minst låta deras - och målarens - namnchiffer fläta sig in i varandra. Att det kunde ske i vår avkrok!

Tack, Margareta, för julklappen - en bok om en annan stark kvinna som med vår gemensamme favorit, dramatikern Thomas Bernhards ord, fått "slicka blod på teatern" och aldrig kom fri. Och läs nu Nordin Hennel om alla de andra starka och svaga teaterkvinnorna, som försörjde sig och ofta en familj därtill på Stora teatern i förrförra seklet. Nyttig historia, inte bara för och om kvinnor.    

Kulturrevolution eller kommersialism? En kommentar till ett populistiskt julbudskap från den nya medelklassen.

Tidningen Gringos chefredaktör Zanyar Adami har nyss fått Stora journalistpriset och bör läsas noga eftersom det han skriver gör intryck på trendkänsliga makthavare. Precis som vi gjorde i kulturvänstern kring 1970 kräver han en kulturrevolution, senast i sin krönika i Metro den 28 december. Och precis som vi gjorde sätter Adami likhetstecken mellan sig själv och folket, de underprivilegierade. Vi höll dock knappast med dåvarande ecklesiastikministern om någonting medan Adami ger Leif Pagrotsky rätt i att "kulturen är den mest konservativa sektor han stött på". I jämförelse med vad, frågar man sig. Kanske näringslivet? Media?

Resonemanget är följande: De statliga kulturinstitutionerna är en lekplats för vit medelklass, som till största delen utgör dess chefer, utövare och publik. (Så skrev vi 1968 också.) Men eftersom vi numera har "nästan två miljoner människor med utländsk bakgrund" i vårt land är det en skandal att vi alla betalar dyrt med våra skattepengar för att denna lilla vit medelklassklick ska få roa sig (och jobba) med kultur. Adami tvivlar på att torghandlarna utanför Konserthuset någonsin varit på konsert i huset... Nej, "kulturfolket måste släppa in blattarna", annars är dessa inte längre villiga att via skatten betala mellanskillnaden när den vita medelklassen på kulturinstitutionerna - som f.ö. "somnat in sen 50-talet" - får köpa en keff biljett för 200 spänn som egentligen borde kosta 2 000.

Det har undgått Adami - precis som det undgick oss 68-or - att de mest aktiva i kulturpubliken tillhör ekonomiskt relativt svaga grupper. T.ex. kvinnor med god utbildning men låga inkomster, pensionärer, studerande. Lika litet som barnteaterns breda publik skulle de ha råd att betala osubventionerade teater- eller konsertbiljetter, hur "borgerlig" deras smak än förekommer oss avantgardister. Medelklassen är dessutom stora skattebetalare medan den minoritet, som idag skulle kunna lägga upp 2000 eller mer för en opera- eller teaterbiljett ett par gånger i månaden knappast ses fylla salongerna.

När jag var ung trodde många på fullt idealistiskt allvar att "folket" ville ha politisk avantgardekonst. Eller möjligen inte begrep att de längtade efter den. På samma sätt tror Adami att "nästan två miljoner människor med utländsk bakgrund" definierar sig som "blattar", står främmande inför "vit medeklasskultur" och hellre vill ha "alternativa kulturformer". Som gammal avantgardist hoppas jag att vi kan intressera några bland dem för spännande, nydanande experiment inom olika konstområden. Men det har aldrig varit lätt, varken med folket eller borgerskapet.

Men den överväldigande majoriteten av dessa "nästan" två miljoner med utländsk bakgrund" - eller om de nu är en och en halv - är varken avantgardister eller torghandlare på Hötorget och definierar sig knappast som blattar, mer än på skämt. De flesta kommer från Skandinavien och Europa och ser sig antagligen som medelklass eller som folk som är som folk är mest. Uppskattningsvis 700 000 av dem härstammar från Finland medan den näst största invandrargruppen lär vara norrmän. Och jag vet inte om mina grannar i bostadsrättsföreningen i Stockholms innerstad med japanskt, polskt, lettiskt eller arabiskt efternamn tycker att Re:Orient eller Sultanens hemlighet speglar dem bättre eller sämre än Fröken Julie eller Pippi Långstrump. Mina arbetskamrater "med utländsk bakgrund", som idag har en stark ställning på scener och estrader, har väl med utbildning och karriär blivit medelklass, om än inte alltid "vit". Och de föredrar ofta Mozart och Wagner framför världsmusik eller nyskrivet avantgarde. 

Sen får ju Adami och jag fråga oss om det stora flertalet i vårt samhälle oavsett etnisk bakgrund önskar någon ny mångkulturell avantgardekultur i stället för "vit" medelklasskonst. Som 1972 står det fortfarande i Kulturrådets stadgar att man skall motverka kommersialismens skadeverkningar. Och för att uppfylla det målet slåss idag de flesta kulturarbetare - inom eller utom institutionerna och oavsett "bakgrund" - i kraftig motvind. En majoritet av befolkningen shanghajas oavsett "bakgrund" tidigt av kommersiella media - mångdubbelt starkare än förr - till masskulturen, till största delen med samma "kulturimperialistiska" stämpel "made in USA" som när 68-orna stod på barrikaderna.

Den nödvändiga revolutionen mot en kvävande kommersiell mainstreaming startas knappast - lika litet som en alltid lika nödvändig konstnärlig förnyelse - genom att populistiskt hetsa mot den del av publiken som - oavsett klass eller etnisk bakgrund - utnyttjar sina rättigheter till ett fortfarande ganska generöst subventionerat utbud av konst och kultur, för att de vill, behöver och gillar det. Ett utbud som de inte skulle kunna ta del av, om vi inte hade sett till att alla fick betala. Inte som moderaterna vill efter hur mycket kultur man själv konsumerar, utan efter hur mycket skatt man kan betala.

Ingen idag svävar i okunnighet om att det finns starkt underprivilegierade grupper, som först och främst stängts ute från den svenska arbetsmarknaden. Men subventionerar de mina eller Adamis nöjen med särskilt många skattekronor? Och att slå dem i huvudet på den seriösa kulturens publik, det är demagogik, om inte hyckleri.

"Vit medeklass" - my ass! Vart hör man efter Stora journalistpriset?