Tidningen Gringos chefredaktör Zanyar Adami har nyss fått Stora journalistpriset och bör läsas noga eftersom det han skriver gör intryck på trendkänsliga makthavare. Precis som vi gjorde i kulturvänstern kring 1970 kräver han en kulturrevolution, senast i sin krönika i Metro den 28 december. Och precis som vi gjorde sätter Adami likhetstecken mellan sig själv och folket, de underprivilegierade. Vi höll dock knappast med dåvarande ecklesiastikministern om någonting medan Adami ger Leif Pagrotsky rätt i att "kulturen är den mest konservativa sektor han stött på". I jämförelse med vad, frågar man sig. Kanske näringslivet? Media?
Resonemanget är följande: De statliga kulturinstitutionerna är en lekplats för vit medelklass, som till största delen utgör dess chefer, utövare och publik. (Så skrev vi 1968 också.) Men eftersom vi numera har "nästan två miljoner människor med utländsk bakgrund" i vårt land är det en skandal att vi alla betalar dyrt med våra skattepengar för att denna lilla vit medelklassklick ska få roa sig (och jobba) med kultur. Adami tvivlar på att torghandlarna utanför Konserthuset någonsin varit på konsert i huset... Nej, "kulturfolket måste släppa in blattarna", annars är dessa inte längre villiga att via skatten betala mellanskillnaden när den vita medelklassen på kulturinstitutionerna - som f.ö. "somnat in sen 50-talet" - får köpa en keff biljett för 200 spänn som egentligen borde kosta 2 000.
Det har undgått Adami - precis som det undgick oss 68-or - att de mest aktiva i kulturpubliken tillhör ekonomiskt relativt svaga grupper. T.ex. kvinnor med god utbildning men låga inkomster, pensionärer, studerande. Lika litet som barnteaterns breda publik skulle de ha råd att betala osubventionerade teater- eller konsertbiljetter, hur "borgerlig" deras smak än förekommer oss avantgardister. Medelklassen är dessutom stora skattebetalare medan den minoritet, som idag skulle kunna lägga upp 2000 eller mer för en opera- eller teaterbiljett ett par gånger i månaden knappast ses fylla salongerna.
När jag var ung trodde många på fullt idealistiskt allvar att "folket" ville ha politisk avantgardekonst. Eller möjligen inte begrep att de längtade efter den. På samma sätt tror Adami att "nästan två miljoner människor med utländsk bakgrund" definierar sig som "blattar", står främmande inför "vit medeklasskultur" och hellre vill ha "alternativa kulturformer". Som gammal avantgardist hoppas jag att vi kan intressera några bland dem för spännande, nydanande experiment inom olika konstområden. Men det har aldrig varit lätt, varken med folket eller borgerskapet.
Men den överväldigande majoriteten av dessa "nästan" två miljoner med utländsk bakgrund" - eller om de nu är en och en halv - är varken avantgardister eller torghandlare på Hötorget och definierar sig knappast som blattar, mer än på skämt. De flesta kommer från Skandinavien och Europa och ser sig antagligen som medelklass eller som folk som är som folk är mest. Uppskattningsvis 700 000 av dem härstammar från Finland medan den näst största invandrargruppen lär vara norrmän. Och jag vet inte om mina grannar i bostadsrättsföreningen i Stockholms innerstad med japanskt, polskt, lettiskt eller arabiskt efternamn tycker att Re:Orient eller Sultanens hemlighet speglar dem bättre eller sämre än Fröken Julie eller Pippi Långstrump. Mina arbetskamrater "med utländsk bakgrund", som idag har en stark ställning på scener och estrader, har väl med utbildning och karriär blivit medelklass, om än inte alltid "vit". Och de föredrar ofta Mozart och Wagner framför världsmusik eller nyskrivet avantgarde.
Sen får ju Adami och jag fråga oss om det stora flertalet i vårt samhälle oavsett etnisk bakgrund önskar någon ny mångkulturell avantgardekultur i stället för "vit" medelklasskonst. Som 1972 står det fortfarande i Kulturrådets stadgar att man skall motverka kommersialismens skadeverkningar. Och för att uppfylla det målet slåss idag de flesta kulturarbetare - inom eller utom institutionerna och oavsett "bakgrund" - i kraftig motvind. En majoritet av befolkningen shanghajas oavsett "bakgrund" tidigt av kommersiella media - mångdubbelt starkare än förr - till masskulturen, till största delen med samma "kulturimperialistiska" stämpel "made in USA" som när 68-orna stod på barrikaderna.
Den nödvändiga revolutionen mot en kvävande kommersiell mainstreaming startas knappast - lika litet som en alltid lika nödvändig konstnärlig förnyelse - genom att populistiskt hetsa mot den del av publiken som - oavsett klass eller etnisk bakgrund - utnyttjar sina rättigheter till ett fortfarande ganska generöst subventionerat utbud av konst och kultur, för att de vill, behöver och gillar det. Ett utbud som de inte skulle kunna ta del av, om vi inte hade sett till att alla fick betala. Inte som moderaterna vill efter hur mycket kultur man själv konsumerar, utan efter hur mycket skatt man kan betala.
Ingen idag svävar i okunnighet om att det finns starkt underprivilegierade grupper, som först och främst stängts ute från den svenska arbetsmarknaden. Men subventionerar de mina eller Adamis nöjen med särskilt många skattekronor? Och att slå dem i huvudet på den seriösa kulturens publik, det är demagogik, om inte hyckleri.
"Vit medeklass" - my ass! Vart hör man efter Stora journalistpriset?
Comments