Mitt i vårt arbete med att producera en nyskriven opera om hedersrelaterad brottslighet - Svall av Daniel Börtz och Claes Fellbom har premiär på Kulturhuset i början av mars - stannar plötsligt tiden upp ett ögonblick. I fredags var det fyra år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. Det är mordet på henne och det tidigare mordet på hennes olyckskamrat Pela som inspirerat operan om Fadela, hennes syster, hennes svenske pojkvän och en familj - osagt av vilken etnisk bakgrund - som väljer mord som lösning på att en medlem bryter mot traditionerna.
I konservativa Svenska Dagbladet läser jag på Fadimes dödsdag en artikel där den svenska mediavärldens nye gullgosse, Zanyar Adami, ger sitt perspektiv på hedersmord under rubriken "Patriarkatet finns också i Sverige - Männen måste frigöra sig från sin galna mansroll". Jag förstår att det var jobbigt att vara ung kurd i de här dagarna för fyra år sedan. Men det är ingen ursäkt för att hoppa i samma galna tunna som de radikalfeminister, som för en tid med framgång kapade diskussionen kring mycket annat än hedersrelaterad brottslighet med förenklingen "samma patriarkat, samma manliga våld", här som där.
Självklart är inte alla kurder - varken män eller kvinnor - ansvariga för att en eller flera familjer blir kriminella i sin oförmåga att handskas med tillvaron i ett sekulariserat samhälle, som förutsätter att invidens rättigheter är starkare än gruppens, familjens. Lika litet som alla svenskar är medskyldiga till Knutbypastorns brott, som Adami skriver. Men då blir det ju ockå en logisk kullerbytta att skylla på det gamla patriarkatet, hur livskraftigt det än är. Det begås idag i det västeuropeiska sekulariserade samhället grova hatbrott mot homosexuella. Men det framgår av alla andra fakta att flertalet medborgare tar avstånd från det och har utvecklats från en fördomsfull till en ganska lidelsefritt neutral inställning till andra människors partnerval. Så inte i de kulturella fickor där hedersbrottsligheten frodas.
Man vinner ingenting på att som radikalfeminister eller Zanyar Adami blanda ihop hedersrelaterade brott mot unga kvinnor och män med "mäns våld mot kvinnor och barn" av vilket slag som helst i alla tider och samhällen. Maria-Pia Boëthius skrev klokt i en artikel för något år sedan att svenska - eventuellt kvinnoförtryckande - män inte har någon del i att t.ex. småflickor omskärs på köksbordet. Allt våld är lika förkastligt men det betyder inte att det är samma sak.
De flesta män i Sverige - oavsett etnisk bakgrund - vet och erkänner utifrån en sekulariserad och individualistiskt präglad uppfostran att de inte har att göra med vilken man (eller kvinna) deras dotter eller syster väljer att gå i säng med. Både män och kvinnor utför svartsjukedåd men sedan ett halvsekel är synen på "crime passionel" såväl i domstolen som bland allmänheten på sin höjd medlidsam men inte (längre) förstående. En vuxen människa i vårt samhälle förutsätts veta att sexualiteten är en privatsak och att man får finna sig i att bli vald eller bortvald. De män som har problem med detta anses i de flesta samhällslager ha just problem. Det finns många män som försöker kontrollera kvinnor (och sina familjer) och i sämsta fall utövar våld för att genomdriva sin vilja. Men det anses inte normalt och förklaras knappast bort - varken av förövare eller offer eller omgivning - med tradition, kultur eller rätt. En absolut majoritet av även de värsta machokillar - oavsett bakgrund - skulle bli mycket förvånade om de fick veta att de på något sätt ansågs svara för en systers eller kusins "dygd" eller släktens "heder". Tyvärr kan de mycket väl skaka hand med systerns femtionde pojkvän och klå upp sin fru i alla fall, om den sortens brottslighet ligger för dem. Synen på andras sexualitet och eget kontrollbehov har inte nödvändigen med varandra att göra i vårt samhälle.
Det är klart att de män som inte redan gjort det "måste frigöras från sin galna mansroll". Framför allt hänger det på en själv om man är man. Och alla mansroller är inte "galna". Däremot finns det ganska många män - och kvinnor - som begår brott för att eller när de är just vad man förr kallade "galna" - pykiskt sjuka, påverkade av droger, på ett eller annat sätt förlustiga sin mänsklighet och empati. Men det är farligt att förklara bort hedersrelaterad brottslighet - eller någon annan specifik brottslighet - med hänvisning till ett världsomfattande patriarkat. Det är lika primitivt och korkat som att förklara bort sexuellt våld mot kvinnor med att "män är djur". Och det är inte rasism att erkänna att vissa typer av brottslighet företrädesvis förekommer - av helt andra orsaker än några gener - i vissa delar av vissa språkligt eller kulturellt definierade grupper.
SvD är alltid observant när radikalfeminister irrar och slår med förtjusning ner på även deras mest övergående förvillelser. Det är naturligtvis ett bevis på redaktionens vidsynthet att den självutnämnde talesmannen för landets alla "blattar" får förklara bort en lika tragisk som tarvlig brottslighet med att alla män i alla kulturer är lika galna...
Comments