Äntligen har jag lyckats ta mig in på denna den mest omtalade av aktuella uppsättningar; jag missade premiären och tänkte aldrig på att skaffa biljett innan löpsedelsteatern drog igång ett publikintresse, som för en gångs skull fyller Dramatens stora salong med en publik, som ser lika blandad ut som på Trollflöjten eller Carmen, d.v.s. den breda publik som lika gärna går på en show som på en annan, men oftast bara en om året. Och det är ju bra att det kan bli Strindberg den här gången. Även om det skulle vara Persbrandts bara ända som drar för en del.
Det har hänt tidigare att föreställningar på Dramatens Lilla scen eller Målarsalen blivit sådana framgångar (Bergman, Bergman...) att de förts över till Stora scenen för att möta ett tydligen oförutsett publikintresse. För Thommy Berggrens uppsättning av Strindbergs Fröken Julie är det - förstås - på gott och ont. Den här gången har man inte förstorat eller glesat ut scenbilden, man har i stället uppenbart försökt reproducera Lilla scenen på Stora scenen genom att maska av tågvinden och den övre delen av proscenieöppningen. Det långbord som är centralt för spelet i greveslottets kök står längst fram på scenen, framför ridån innan spelet börjar, och hindrar effektivt de första sex, sju bänkraderna på parkett att se vad som sker på resten av mittscenen. Lennart Mörks scenografi är dessutom en av de fulaste han åstadkommit, grått i grått, med en transparent fond där vi ibland ser statister passera, ibland en snedställd gladmålad kyrka, som i sin Bror Hjort-pastisch kontrasterar egendomligt med det halvmoderna nittonhundratelsbråte som skräpar i köket. Det är som om Mörk på samma gång spretar i två för honom lika ovana riktningar, Värmlänningarna och tidig Galeasen. En annan effekt av att teamet tror sig ha intimiserat Stora scenen är att det mesta tiden talas aningen för lågt. Om än mycket tydligare än i höstens Lika för lika - gjord för det stora rummet av en operaregissör men till stor del obegriplig.
Ingen skugga över skådespelarna i Fröken Julie, dock. Ingela Olsson hittar som Kristin nya tonfall för en medveten underklass som varken klingar tradition eller karikatyr. Det är svårt att få grepp om Maria Bonnevies utsatta Julie i första akten - grevedottern bjuder ut sig på nåd och onåd och mycket försigkommet - men hon blir penibelt tragisk i den andra akten och slutet. Man blir så illa berörd att man knappt orkar titta på hennes förnedring och om man vet vilka repliker som kommer härnäst blir det ännu svårare. Mikael Persbrandt är som oftast utmärkt, understated, rytmisk, precis, med pondus, låter oss ana våldsamma krafter bakom en behärskad yta. Och spelar inte falskt på den publik som han har helt i sin hand. I första akten satt jag ibland och längtade efter mer eller mindre klassiska Julie, Jean och Kristin, som jag sett, på scen eller film, eller hört i radio eller på skiva, med mer teatral linje och riktning i replikerna. I andra akten var jag mestadels nöjd med att vara på Dramaten just i januari 2006.
Ändå får den här föreställningen det att krypa i benen på en. Och om texten befrias från tyngande traditioner så skapas här i stället nya klichéer. Regissören är ute efter något som inte kommunicerar med mig. Berggrens djupa känslíghet för sceniska relationer, för spänningsfälten mellan aktörerna, snarare än för handling eller budskap borde ju stämma väl med det som Strindberg experimenterar med i sitt naturalistiska sorgespel (och med stockholmspublikens förmenta intresse för två av skådespelarnas privatliv) men förlöser ändå inte dramat. Det stämmer inte, helt enkelt. Å ena sidan tar klassperspektivet helt över iscensättningen kring Jean i slutet - Persbrandt förintas av betjäntklockan och grevens talrör. Å den andra sidan tar samtidigt ett religiöst perspektiv - som inte har annan grund i texten än Kristins konventionella trosbekännelse - gestalt i en ängel med vingar och midsommarkrans på huvet, ett barn, till på köpet, som tröstande tar den förblödande Julies hand. Från naturalism till kitsch. Det är oartigt att tala om regissörers ålder men religiös har fan tydligen blivit.
Comments