I slutet av Kulturnytt måndagen den 6 januari hör jag Cecilia Uddén säga att det känns mycket länge sedan hon bar den där knappen med texten "I am Salman Rushdie". Hon har talat med gamla bekanta i Mellanöstern och de är "iskalla" när de talar om yttrandefriheten i väst som ett alibi för rasism. Själv är jag samme Stefan Johansson som för trettio år sedan tog initiativ till att beställa den första pjäsen om förhållandet mellan israeler och palestinier, Staffan Beckmans Haifa brinner, urpremiär på Teater 9. För Leif Zern innebar den en vändpunkt i hans syn på konflikten Israel / Palestina, medan Marianne Ahrne liknade framställningen av pjäsens judar vid det nazityska hatorganet Der Stürmer. Den senare jämförelsen sårade oss djupt, men "kränkt" blev man ännu inte hursomhelst på 1970-talet. I dagarna är jag involverad i en nyskriven opera, Daniel Börtz' Svall, om hedersmord bland svenskar med rötter i Mellanöstern.
Som alla har jag varit påverkad av en postkolonial diskurs, som stämmer väl med den uppfostran de flesta i min generation i Skandinavien fått. Förtryckta människor, som kämpade för sin frihet, var helt enkelt progressiva eller åtminstone på väg att bli det. Det ledde in vissa av oss på ett aningslöst kulturrelativistiskt tänkande, som inte bara ursäktade våld i befrielsens tjänst utan i längden också religiöst bigotteri, kvinnoförtryck, diktatur, ja, rasism. Fortfarande i slutet av 1990-talet kunde Ronald Inglehart, i Stockholm för att presentera sina World Value Surveys, bli bemött med just "iskyla" av en del av det progressiva etablissemanget, när han förklarade att rasismen i västeuropeiska länder var försumbar i jämförelse med den i de länder som de flesta av våra invandrare lämnat. En del svenska intellektuellas syn på Danmark just nu ger tvärtom vid handen att rasism (och fascism) är egen för västeuropeiska demokratier. Men kanske håller vi just på att lära oss att ingen yttrandefrihet i världen tillåter oss att skämta om de här sakerna.
Nej, Cecilia, när Beirut upplever sin kristallnatt mitt på dagen "är" vi verkligen alla Salman Rushdie. Mikael Timm frilägger en timme senare med en kirurgs känslighet den tvetydiga svenska synen på yttrandefrihet och religionsfrihet. Svalkande men en smula patetiskt. Cecilia återgår snart till sin verksamhet som korrespondent i Mellanöstern. Vem begärde att en nordisk journalist i Tyskland på 1930-talet skulle gå omkring med en knapp med texten "Jag är ...." valfritt namn från Karl Marx till Thomas Mann?
Comments