När alla dissar Danmark gör avantgardisten tvärtom. Efter veckor av rabalder om några dåliga teckningar, som fått alla som har en dator att skriva på att gå i taket för yttrandefrihet eller religionsfrid, då far den som alltid har varit i framkanten till Köpenhamn. Trött på att Dagens Nyheter ger hur mycket utrymme som helst åt Carsten Jensen att förklara att hans hemland nu är i princip fascistiskt, vandrar jag från Hovedbangården till notantikvariatet på Graabrödretorvet, där man låter mig gå min väg med noter för 1040 svenska kronor för att betala på giro från Sverige. I Fona köper jag en dubbel-CD med utdrag ur pjäser av Ludvig Holberg, inspelade från Det Kongeliges scen 1948-85. Den yngsta medverkande skådespelaren är Ghita Nörby, de äldsta är födda på 1860-talet. Jag besegrar kön på La Glace och sätter mig med en kaffe och en kage och går igenom mina fynd. Om gränsen skulle stängas har jag skaffat noter till både supergemytliga nationaloperan Maskarade av Carl Nielsen - för att bättre kunna njuta av tre inspelningar - och till Kuhlaus Elverhöj, det verkliga nationalmusikdramat, antagligen på kanonlistan över dansk "ledkultur".
Väl hemma i Stockholm kalasar jag på danskt rågbröd och lyssnar till Holberg. Bodil Kjaer har 1948 nästan exakt samma betoningar i Pernilles prolog till Den stundeslöse som hennes föregångerska Louise Phister (f. 1819) på en berömd fonografrulle från 1890-talet. Henning Moritzen som Henrik i Maskerade framkallar 1954 skrattparoxysmer genom att härma Poul Reumert och Henrik Gabrielsen innan de själva kommer in som två trätande gubbar och låter exakt likadant till publikens enorma munterhet.
Och så fort jag får syn på scenografen Bente Lykke Möller och ljussättaren Torben Lendorph före kvällens genrep på Valkyrian ilar jag fram till dem för att de inte skall känna sig utstötta och härmar Marguerite Viby och Ebbe Rode i Don Ranudo : "Jeg maaaaa fortellllle vid Hovvvve at jeg af puuuur Curiositettt har spiiiiist me en Bonnnne!" Det är inte svårt alls eftersom danska skådespelare i mitten av förra seklet tycks ha föreställt sig att överklassen i början av 1700-talet var fördriven till Sjaelland från Skåne och talade som min moster i Perstorp eller åtminstone som min fars änka i Malmö för inte så längesen.
Kan Pia Kjaersgaard lära sig att säga "Jeg maaaaa fortellllle vid Hovvvve at jeg af puuuur Curiositettt har spiiiiist me en Bonnnne!" med övertygelse som kulturkanonen borde kräva? Eller har hon "af pur Curiositet spist med en Musssliiiim"? Själv har jag vid ett arvsskifte nyligen upptäckt att jag har en släkting som gift sig med en pakistanier, antagit nytt förnamn - med klang som ur Tusen och en natt eller Jean Genets Skärmarna - och efter övergång till islam lever i USA. En annan släkting, som rent tekniskt är både hennes och min kusin, röstade till andra släktingars stora sorg för en del år sedan på något parti i stil med sverigedemokraterna. Alla blir mångkulturella, hur de än strävar mot. Men som Holberg säger i epilogen till Den stundeslöse: "Jeg bryder Iis her samt i meer, Mig underkaster Dommen, At intet udi Verden er Den förste Gang fuldkommen." Inget kan vara perfekt från början. Det måste gälla dåliga teckningar också. Jag tror starkt på en ny dansk trend - så småningom. Men jag har alltid legat alldeles för långt före för min egen nytta. För långt i framkanten. Och när mainstream flyttat sig dit - och inte längre dissar Danmark - då måste jag ju redan ha vågat språnget någon annanstans.
Comments