I veckan var jag inbjuden att medverka vid ett seminarium som skulle fira permanentandet av Operaverkstan vid Malmö Opera & Musikteater. Hur märkvärdigt (och hedrande) det här egentligen var fick jag inte tillfälle att reflektera över förrän jag satt på tåget hem.
Sedan 2002 har en särskild ekonomisk insats från Sparbanksstiftelsen Skåne möjliggjort för regissören Maria Sundqvist och hennes medarbetare att som en filial till Malmöoperan utveckla experimenterande musikteater för barn och ungdom. Snabbt har det blivit en omistlig verksamhet vid den annars av och till olycksdrabbade och ifrågasatta Malmöoperan. Fr.o.m. nyåret 2006 övergår Operaverkstan från ett projekt till en fast avdelning med egen hemmascen på nyrenoverade Verkstan.
Den närmast obefintliga bevakningen i riksmedia har alltså missat att göra klart att det här kanske är det största steget för scenkonst för barn i Sverige sedan Unga Klara etablerades. Och kanske ett betydligt mer framtidsdräktigt evenemang än den "kontroversiella" Palmeversionen av Verdis Maskeradbalen på Stora scenen. Jag tror jag vet vad jag talar om eftersom jag varit i frigrupps- och senare operabranschen hela tiden. Liknande verksamheter finns inom operainstitutionerna i Helsingfors och Oslo men frågan är om inte Maria Sundqvists experimentella inriktning gör Operaverkstan i Malmö till något unikt. Det första jag hörde om denna märkliga kvinna var att hon hade en verksamhet som hette Otålighetens teater och spelade Arnold Schönbergs symbolistiska dekandenta melodram Pierrot Lunaire översatt till skånska för högstadiet. Då är man nog närmast genialt galen. Den föreställningen fick jag aldrig uppleva men jag har sett hennes föreställningar av bl.a. Kurt Schwitters Ursonat och Mauricio Kagels Varieté - med varietéartister - för likaledes ung publik.
När på seminariet Ylva Gislén i sin dokumentation går igenom säsongerna med Operaverkstan fattas varken Mozart eller Jonas Forssell, nyskrivet eller klassiker. Med överlägsen lätthet placerar Karin Helander Operaverkstan på förtjänt plats i avantgardet för svensk barnteater alla kategorier. Själv uppmanar jag under förevändningen att tala om Ord och ton den fortsatta verksamheten att dissa alla uppdelningar mellan opera och andra mer eller mindre musikaliska teaterformer. Ingrid Elam beskriver minst fem sätt att förhålla sig till traditionen och samtidigt komma vidare. Mellan anförandena får vi höra (och se!) märklig musik. Schwitters och Kagel förstås men allra märkligast en sång på ett påhittat språk av Viking Dahl - han som blev berömd för Svenska Balettens Maison de fous men som väl hemma igen blev förlöjligad för sina obegripliga operaplaner av ett helt etablissemang och slutade som organist i Varberg.
På Operaverkstan fullföljer Maria Sundqvist några av de intressantaste traditionerna inom svensk barnteater och experimentell operakonst. Vi kan bara säga lycka till och vara avundsjuka. Det kan ju också vara fruktbart ibland. Om man jobbar på det.
PS Apropå Viking Dahl - låter inte titlarna aptitretande: "Allkonstspel" som heter Sjömansvisa och Allsegraren. Skrifter: Den allkonstnärliga syntesen, 1919; Framtidens musikdrama, 1920; Allkonstperspektiv, 1942. Missförstått geni eller en bydåre från Osby? Paris kan ju inte ha haft helt fel.
Hej,
kul att höra att Viking Dahl och hans Sjömansvisa har uppmärksammats i Malmö!
Vill i sammanhanget nämna att det nyligen kom en bok om Viking, Dårarnas hus och kärlekens, utgiven på Förlag Utsikten.
Hälsningar
Agneta Dahl
Posted by: Agneta Dahl | March 14, 2006 at 06:32 PM