Och det är inte Scheins bar utan en annan Harrys, Heines nämligen, alltså ett genialiskt sällskap. Men båda dessa Harry förenas av exil och skapad identitet. Heine blev inte Heinrich förrän han brutit med sin judiska familj och snart fick han lämna ett tyskt fosterland, som inte ville veta av varken hans satir eller poesi, för att leva och dö i Paris.
Soppteatern på Stockholms stadsteater är inte bara ett eldorado för kulturintresserade pensionärer. Det kan också vara en behaglig tillflyktsort för den som ser för många och för långa föreställningar. Efter de senaste doserna av högkonstnärligt skridande och lågmält mässande eller pretentiös "autentisk" psykologism är en knapp timmes lättbildad underhållning rena hälsokuren.
Missförstå mig rätt, Carsten Palmaers, m.fl:s Harrys bar är inte stor teater som förändrar betraktarens liv. Och precis som i nationalscenens Fröken Julie gräver en aktris helt i onödan i aktörens byxöppning. Men det mesta på Harrys bar är opretentiöst, underhållande och ibland sanslöst rörande. Ett helt lealöst men bländande växelspel mellan text, rörelse och musik - oftast mycket svårt att få till så naturligt. I detta spelas huvudrollen av pianisten cum drag- och skåde-spelaren (ja) Bjarne Löwdin, som med dödsförakt och ganska mycket virtuositet kastar sig mellan de musikaliska genrerna. Karin Lovelius är sensuell och välsjungande och den spenslige superhöge tenoren Olof Lilja håller så smått på att bli komisk karaktärskådespelare. Tidens kulturella storheter - som Liszt, Georges Sand, Chopin - passerar förbi i ilfart och vi får känna oss lagom bildade. Ibland är det klassisk hatt- och-möss-teater av uppsökande 70-talssnitt, där man berättar mellanliggande decennier i två meningar och byter roll med ett attribut. Men ingen kan reta sig på re-cycling av denna gamla genren i nådens år 2006. Soppa, bröd, kaffe och chokladbit ingår ju i soppoperans pris.
Framför allt får vi - vilket man annars måste vara barnfödd tysk för - höra något idag så unikt som romanssång på vårt eget språk. Vi hör alla dessa klassiska tonsättningar av Heines underfundiga poesi av Mendelssohn, Schumann, Schubert, o.s.v. och kan förstå fler eller andra nyanser i texterna och framför allt dessa ironiska motsättningar mellan text och musik. Detta går ju annars oss icke-tyskar mest förbi - om det inte är en Fischer-Dieskau eller Quasthoff som sjunger och man har ögonen djupt i texthäftet som i skolan. Här är det naturligtvis inte DEN nivån men å andra sidan VÄLDIGT omväxlande - från skönsång till kabaré.
Och ett av skälen till att alla dessa dikter av Heine och andra en gång översattes var ju att man förr - hemma vid pianot eller på konsert - alldeles självklart i alla länder sjöng romanser i översättning för att kunna förmedla innehållet genom både text och musik till publiken. Allt annat hade gjort tonsättarna (och diktarna) mycket förvånade. Jag menar inte att detta skall vara allena rådande men borde prövas mer i takt med sjunkande eller obefintliga tyskkunskaper även i den "bildade medelklassen". Var finns romanssångens "folkopera" - där alla sjunger på svenska för en gångs skull? Just nu på Soppteatern.
Och sen trodde jag förstås att den för mig helt okände 1800-talstonsättaren Johann Vesque von Püttlingen - är nomen verkligen omen? - representerad av flera utmärkta sånger - var ett påhitt, en psuedonym för någon vi känner. Men där bedrog jag mig, han har funnits - och är ett fynd för sångare som letar ny repertoar på romansområdet!
Skynda och koppla av på Harrys bar - all teater kräver gudskelov inte högaktning av publiken. Hade jag när jag var 25 vetat att jag vid 58 skulle prisa "trevlig" teater skulle jag ha antagligen begått självmord. Gudskelov kan unga allvarliga människor inte föreställa sig sådant om sin egen framtid.
PS För den som arbetar nästan daglidags med Wagner hör det ju till saken att den gode Richard inte bara blev välkomnad i Heines parisiska salong. Han byggde också två av sina verk - Den flygande holländaren och Tannhäuser - på satiriska (vers)berättelser av Heine, vilket han förnekade när han blivit berömd - och antisemit. Här har eftervärlden följt den åldrande Wagners städande i sin biografi och sina källor mer än verkligheten. Synd. Båda operorna blir mycket bättre om man inte tar dem så allvarligt på fel sätt utan ser det inslag av romantisk-satirisk ironi som inspirationen från Heine fört med sig. Och som Wagner och hans tysknationella, snart öppet rasistiska, fanklubb inte ville veta av och fick publiken att inte se. Men såväl Holländaren som Tannhäuser och hans Venus har alla hängt på Harrys bar. Om det märktes mer i uppsättningarna skulle de vara mycket roligare och ändå hålla stilen. Harry Heine höll sin stil in i döden.
Comments