"Sverige har världens mest avvikande folk" är rubriken på en DN-artikel av Andreas Carlgren, generaldirektör för invandrarverket. Och fortsätter "Svenskarnas åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder"... Carlgren bygger sina nyvunna insikter på de ofta citerade World Values Survey. Jag har bloggat om Ronald Ingleharts för vissa ganska svårsmälta analyser: ju starkare sekularisering och ju mindre vidskepelse desto större tolerans mot oliktänkande, desto rikare land och desto mer demokrati med USA som det stora undantaget, rikt och mer religiöst men också betydligt mer ojämlikt än de länder som brukar komma ut i topp, d.v.s. Kanada, Japan, Skandinavien, Nederländerna, Tyskland. Men Carlgren har inte tagit del av Inglehart eller någon World Values Survey, han har läst en rapport som refererar dem. Carlgrens verk har betalt en religionssociolog i Uppsala och en statsvetare i Istambul för att komma fram till att befolkningen i Sverige har en "kultur", d.v.s. grundläggande värderingar, livsåskådningar och samhällssyn, som "avviker" från majoriteten av världens folk. (Att vi delar dessa med en rad länder som ovan framgår inte.) Jag har läst artikeln två gånger och kan inte avgöra om Carlgren försöker vara ironisk eller om han verkligen beklagar att svenskar i allmänhet har en sval inställning till religion, är jämförelsevis toleranta mot oliktänkande (eller skiter i dem), sätter individens, t.ex. kvinnors och ungdomars, frihet framför familjens och avvisar starka ledare. Allt detta gör oss enligt Carlgrens referat av hans experter till världens mest avvikande folk. Hans experter har läst Inglehart som fan läser Bibeln. Eftersom de - i motsats till Inglehart och på vilket material? - har kommit fram till att de flesta i alla de länder som är minst sekulariserade, minst demokratiska och fattigast ändå omfattar samma syn på demokrati, kommer genom något slags logisk kullerbytta landet Annorlunda att förvandlas till den bästa av världar. Eller måste svenskarna bli mer religiösa först, litet mer intoleranta? För att liksom gå invandrare från Balkan, Rwanda eller Irak till mötes?
För det är förstås inte bra att vi är ungefär lika annorlunda som Skandinavien, Kanada och större delen av Västeuropa. Vad är det för människosyn som flinar emot oss från generaldirektörens bildbyline? Alla svenskar med invandrarbakgrund som jag träffat i arbetet med Svall - en opera om hedersmord har varit mycket tydliga på en punkt: "etniska" svenskar måste kräva av alla nya medborgare att acceptera att mänskliga rättigheter inte är kulturegna för västeuropéer utan globala rättigheter, som tillhör och binder alla. Och att ett nej till vidskepelse och traditionellt förtryck inte är rasism. Men Ronald Inglehart gjorde också skandal i Stockholm när han politiskt helt inkorrekt förklarade att främlingsfientligheten i Skandinavien var försumbar i jämförelse med t.ex. Indien. Varför publicerar DN Carlgrens artikel om hans egen beställning utan kommentarer?
Antisemitism är avskyvärd och måste bekämpas. Det kvittar om den frodas hos sekulariserade kristna eller hos muslimer. Lika viktigt är att vi idag inte längre tillåter att kritik mot staten Israel automatiskt kallas antisemitism. Jag har bloggat om mina reaktioner av häpnad och äckel när jag som ung man i slutet av 1970-talet fick höra antisemitiska grodor från välutbildade tanter och farbröder, som ville uppmuntra mig när jag hade blivit attackerad av Harry Schein. Men jag har också förvånats över att ingen journalist följt upp att Leif Pagrotsky hösten 2005 i en offentlig diskussion på Världskulturmuséet i Göteborg enligt flera närvarande skall ha blivit häcklad med antisemitiska påhopp från två medlemmar - tydligen med invandrarbakgrund - ur den nya mediaeliten. Är mångkulturell rasism för brännbar? Senast har Forum för levande historia publicerat en rapport om antisemitismen i Sverige. Heléne Lööw är en erkänd forskare, som särskilt gjort insatser med en riskabel kartläggning av nyfascistiska grupper. Men när Lööw och Henrik Bachner presenterar resultat som att 41% av Sveriges befolkning har en helt eller delvis negativ syn på judar utifrån en undersökning, som närmare hälften av de tillfrågade vägrat att besvara, då blir man misstänksam. "Vill man förstå de oroande svaren måste man först granska frågorna" menar Anna-Lena Lodenius i ett inlägg i DN under rubriken "Som man ropar får man svar"... Hon är inte ensam om att kritisera den typ av utredningar där de tillfrågade skall hålla med om eller avvisa negativa påståenden, som kan uppfattas som snärjande likaväl som förolämpande för den tillfrågades intelligens. Lodenius påpekar också att antisemitismen var mycket värre förr, på 1930-talet eller tidigare, när vi för att anknyta till Integrationsverkets tolkning av World Values Survey, var mer lika de länder i världen, som idag hamnar lägst i fråga om värderingen av religionsfrihet, demokrati, tolerans mot oliktänkande och avvikande... Och har det någon betydelse om var fjärde individ av den halva som svarade, påstår att de inte vill ha en judisk statsminister? Några svarade antagligen djupt ironiskt på en så korkad fråga, några trodde antagligen att "judisk" avsåg israelisk. Och några intervjuade är antagligen oförbätterliga antisemiter och alltså mer lika resten av världens befolkning , för att tala med Carlgren?
Antisemitism är ett ogräs som skall ryckas upp med rötterna. Samtidigt är det djupt osympatiskt, ja, stötande, när etablissemanget initierar och betalar dyra studier och utredningar, där medelklassen lika självgott varje gång konstaterar att den för dem okända underklassen - lika mycket "de andra" som några invandrare - är fördomsfull, dum, obildad, okunnig och måste uppfostras. De som svarar mest fel är ju alltid människor med låg utbildning och låga inkomster, nutidens arbetarklass eller subproletariat, i det här fallet också många invandrare. Det israeliska Centret för kamp mot rasism gör säkert en viktig insats. Senast offentliggör det en undersökning, som visar att 68 % av den judiska delen av befolkningen inte kan tänka sig att bo i samma hyreshus som en arab och att 40 % vill fördriva de israeliska araberna - alltså medborgare i det egna landet - från deras land, Israel. I klartext betyder det att Israel är mer främlingsfientligt än Danmark - förvånad, någon? Samtidigt handlar det naturligtvis precis som här om en elit, som beskärmar sig över de breda lagrens fördomar.
På den svenska enkäten om antisemitism svarade 3000 av 5000 tillfrågade. Tyckte de övriga 2000 att frågorna var för dumma eller var de för dumma för att svara? Och när det saknas tidigare undersökningar att jämföra med - hur har forskarna då kommit fram till att vi delar en falsk svensk "självbild" som hindrar oss att se vår egen antisemitism? (Det går inte riktigt ihop med vad Integrationsverket tycker sig ha kommit fram till.) Eller är antisemitismen också "strukturell" precis som en del av det politiska etablissemanget ibland föredrar att beskriva all diskriminering av invandrare och allt våld mot kvinnor? Visst ser vi återkommande skrämmande resultat av fördomar, diskriminering, förtryck. Och våldshandlingar är brott och skall utredas och bestraffas. Men "strukturer"? Skona mig. Kejsarens nya kläder, någon?
Comments