"...no attempt has been made to edit the material, even though some lyrics may be regarded as offensive to audiences of today." Så varnar med sann amerikansk politisk korrekthet utgivarna av Music from the New York Stage 1890-1920 (Pearl, 12 CD) sina köpare för coon songs och jiddischsketcher från början av förra seklet.
Erik Saedén, 81 and still singing, behövde bara en mening i förbifarten om att Erik Axel Karlfeldt varit litet ute (han använde inte det ordet) under sådär de senaste femtio åren på grund av sin "manschauvinistiska karlaktighet" för att få sin lunchkonsertpublik i Operans kafé att svälja Svarta Rudolf, tillägnad kompisen Albert Engström, tonsatt av Robert Norrby och evergreen i åtminstone min generations barndomsradio. Men det är nära elden i andra strofen - "så böjde han krullig hjässa / en afton i negerbyn / mot trettonårig prinsessa / med eldsken på ebenholtshyn." Faller inte detta idag under strafflagen? Saedén parerar med en konst som lyfter fram utan att vulgarisera och placerar allting exakt i sitt musikaliska och litterära sammanhang. Vi kan se gubbarna på punschverandan, tydligt placerade i en tid då den här fantasin var comme il faut och ingen rannsakade en kolonialistisk diskurs.
Saedén behärskar att i ett dussin Karlfeldttonsättningar av bl.a. Peterson-Berger, Ruben Liljefors och Stenhammar utan skarv eller söm kryssa mellan romans, visa och nästan schlager. Smak och musikalitet är bara förnamnet, tekniken bär rösten genom dess sjätte professionella decennium och varje ord är vägt på guldvåg. Ingenting, inte ens gubbsnusket, kan bli "offensive to audiences of today" eftersom Saedéns suveräna artistiska omdöme ger allt dess exakta värde. (Och samtidigt spelar Ingrid Luterkort, 95, om kvällarna på Dramaten. Med samma tydlighet och totala närvaro. Det finns något att jobba för efter pensionen - men man måste vara j-t bra... )
Samma onsdag zappar jag in på TV4 och hamnar i Let's dance, som jag tidigare bara läst om i tidningen. En lång intervju med Anna Book, vem hon nu är, lyckades inte på två entusiastisk uppslag förklara varför jag skulle lära mig stava till detta program. Men vem är den där vansinnigt stiliga kvinnan, som talar finlandssvenska och förekommer mig så bekant, ja, direkt personligt välkänd? Jag känner hennes röst som en nära väns men inte utseendet. Vem av ett helt livs kvinnliga bekanta och kolleger från grannlandet i Öst kan denna demoniskt vältränade, med mig ungefär jämnåriga donna vara? "Ska jag vara naken" frågar hon i en inklippt repetitionsscen med ett litet komiskt utmanande tonfall. Som om det fortfarande kunde vara något uppseendeväckande.
Annars talar alla de tävlande i korta klipp om hur oerhört de satsar och hur de arbetar med ständigt ny koreografi - Margaretha Åsberg kunde inte låta mer seriös - och att skapa en särskild stämning i sina bidrag. Känsla är ett begrepp som ständigt återkommer. Tydligen har den glamorösa finlandssvenska damen och hennes tjusige partner - som kunde vara hennes son, kanske sonson - förlorat. Sen får jag veta att jag sett några minuter av ett sammandrag av den omsusade serien. Och då förstår jag - det är Arja Saijonmaa! Herre Jesus, vad har det blivit av människan? Har hon inga jobb?
I somras spelade jag senast Lp-skivan och kassetterna från 1973 - den proggigaste av alla proggföreställningar - Mina sånger skall leva med Mikis Theodorakis sånger. Så beundrad att jag t.o.m. varit med i en parodi på dess sångstil i en mycket omsusad experimentell föreställning i slutet av 70-talet. Arja anno 1973, lång, ganska kraftig, rågblond, 70-talsklippt, totalt ostajlad, i en svart säckig klänning bredvid den vackra, mogna Kjerstin Dellert i slöja - likt Erik still going strong at 80 - sjungande växelvis och tillsammans - med och utan vibrato - de fruktansvärda texterna ur Belägringstillstånd - om uppror, tortyr, kamp, hopp, besvikelse.
"...i dessa terrornätter / de nätter skriar överallt förräderiet / ett rop som täcker ljud från flyg och stridsvagn / och skräcken och vaktens tunga steg / de nätter jag utan dig står / då överallt förräderiet skriar / och i mitt söndrade hjärta spillrorna ska ropa / ifrån gränsen där förtvivlan och vårt hopp tar slut / för även dig har jag förlorat / i detta slingrande mörker / liksom mig själv / och frihetskampen vi skulle börja / som skulle vara hård men också vacker / kampen som bara blev en rutten skörd av druvor / men utan dig hur?..."
Men det är kanske varken Karlfeldts trettonåriga negerprinsessa eller någon buggande naken ex-chanteuse utan just en dikt som denna av Marina - i vilket grekiskt Abu Ghraib försmäktade hon? - som verkligen skulle vara offensive to audiences of today ?
Comments