Det har blivit modernt att upprepa att stora delar eller helst nästan allt av samlingarna på muséer i Europa och USA är stöldgods. För ett par dagar sedan återlämnades till de ursprungliga ägarnas ättlingar en magnifikt bildrik snidad påle, som varit en av hörnpelarna i f.d. Etnografiska muséets samlingar i Stockholm. Vi ser gripande bilder på äldre indianer som genom påtaglig handpåläggning känner kraften i sina förfäders totem. I samband därmed intervjuas kulturministern, som lärt sig ytterligare en politiskt korrekt utantilläxa och nu vill återlämna alla gamla huvudskallar, och en politiskt inkorrekt vetenskapskvinna, som påpekar att man har ett ansvar för att vårda, bevara och visa viktiga föremål. Oavsett var de finns i världen.
Just nu ser det ut som om den lokala anknytningen vinner - gruppens äganderätt till sina förfäders kultur, statens arvsrätt till vad som skapats inom dess moderna gränser. Grekland slåss sedan något sekel för att få tillbaka the Elgin Marbles från British Museum. Men hur långt tillbaka i tiden skall vi gå? De medeltida träskulpturer som just nu återbördas en masse till Norrland från Teneriffa är verkligen bevisligen stulna och av en bestämd person under de senaste decennnierna. En amerikansk museiintendent har nyligen dömts för illegal handel med italienska föremål. Men har verkligen dagens Italien större rätt till arvet efter etrusker och greker än USA eller Sverige, om föremålen funnits här i flera generationer? Geografisk hemhörighet räddade inte hellenskt eller buddhistiskt kulturarv undan talibanerna. Senast i Afghanistan och Irak har oskattbara samlingar förstörts av fanatiker eller skingrats av samvetslösa antikhälare och försök att rädda dem förhindrades i flera fall av UNESCO utifrån en bestämmelse om att man inte får flytta föremål från deras ursprungsland. Det är helt sant att 1800-talets kolonialister begick lika grova brott på det här området som mot natur och människor. Men idag skyddas många kulturskatter bättre om de får vara kvar i länder där de inte hotas av krig eller vanvård.
Kwame Anthony Appia, född i Ghana, skriver om detta i The New York Review of Books från 9 februari. Hans eget hemland plundrades eftertryckligt av kolonisatörer men han frågar sig samtidigt om t.ex. Nigeria verkligen behöver alla Benin-bronser från världens muséer. Om allt prompt hör hemma på den geografiska plats där det en gång tillverkades. Snarare behöver Nigerias befolkning representativa samlingar från hela världen och resurser att ta hand om dem. Tillhör terrakottahuvuden från ett utdött folk som bodde i nuvarande Mali verkligen i första hand den moderna statsbildningens invånare? Malis problem är inte bara att det inte har resurser att skydda sig mot antiktjuvar utan att landet är för fattigt för att låta sina medborgare uppleva något av den övriga världens kulturarv.
Appia skriver avslutningsvis: Ett samband som glöms bort när man talar om kulturarv är sambandet inte genom identitet utan trots skillnader. Vi kan tilltalas av konst, som inte är vår egen; ja, vi kan bara fullt ut uppleva "vår" konst om vi slutar tänka på den som vår och börjar reagera på den som konst. Men den mänskliga anknytningen är lika viktig. Mitt folk - mänskligheten - byggde Kinesiska muren, Sixtinska kapellet och Chrysler Building; de skapades av mänskor som jag genom färdighet och fantasi. ... Anknytningen genom en lokal identitet är lika mycket inbillning som den genom mänskligheten. Nigerianens band till Beninbronsen är som min en förbindelse i vår inbillning. Att säga det är inte att kalla dem overkliga. De tillhör snarast de verkligaste förbindelser vi har...
Visst, jag behöver inte indianernas totempåle varje dag och modern teknik kan flytta mig till muséer och samlingar jag aldrig skulle hinna besöka. Men världens kulturarv är väl vårt gemensamma ansvar och rättighet oavsett vilka av våra förfäder som stal eller bestals på det?
Comments