Senast var Ebba Witt-Brattström rubrikernas kvinna när hon lämnade Feministiskt initiativ. Nu får hon på moppe för att hon säger ifrån när Sverige erbjuder dagens ungdomar med utländsk bakgrund sämre utbildning än hennes egen generation invandrarbarn fick. Detta har hon tydligen hävdat i en paneldebatt, där hon kritiserade regeringen för att inta en rasistisk hållning genom att inte satsa på förstärkt svenskundervisning. För detta har självutnämnda representanter för de 15,8 % av landets befolkning, som har utländsk bakgrund, i magasinet Gringo beskyllt EWB för språkfascism, m.m. Detta är en debatt som jag hittills missat tills jag läser Ebbas försvar i Dagens Nyheter den 19 april, där hon bl.a. ifrågasätter om Sveriges invandrare, där finländarna är den största gruppen, verkligen talar den "miljonsvenska dialekt", som hon beskyllts för att dissa. En antidiskriminerande hållning skälls för främlingsfientlighet och invandrardotterns krav på förstärkt svenska kallas "överklassynpunkt" av skolministern. Snyggt.
I mycket liknar detta en mängd andra aktuella debatter om mångfald, etnicitet, o.s.v. baserade på slarvigt umgänge med fakta och ett representativitetstänkande, som upprepas med en druckens envishet trots att det hela tiden vederläggs. I det här fallet inte främst av Ebba utan av Nima Daryamadj, som i City visat att de stora invandrargrupperna - finländare, norrmän, central- och västeuropéer - antagligen betackar sig för att tala, än mindre glorifierar, någon "blattesvenska". Samtidigt som ND avslöjar hur inställsamt och föga genomtänkt den nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista tar in ord, som mycket få individer använder och som kan vara såväl kvinnofientliga som på andra vis diskriminerande, när de inte bara är exklusiva. (Massor av svenskar i min generation använder t.ex. det engelska "feeling" i en mening som är mycket mer inskränkt än det svenska "känsla" och specifikt förbunden med vissa kulturella fenom . Det är bara ett av hundratals engelska ord, som vi som växt upp med amerikanismen och den första rock-kulturen, stoppar in i vårt språk. Men jag har aldrig känt något behov av att få min och andras anglofila jargong bekräftad som "svenska" i en ordlista.)
Det intressantaste för mig i Ebba Witt-Brattströms (för)svar är inte att hon och andra till leda måste upprepa vettigheter i en diskussion om misslyckad integration, som på vissa håll helt gått över styr. Nej, det är att hon i förbigående men på viktiga områden gör mig uppmärksam på chockerande fakta, som jag inte hade en aning om. Jag har sedan länge förstått att undervisningen i svenska för invandrare håller en låg nivå - jag har invandrare i min närmaste familj, som hårt kritiserat den. Inte heller har det undgått mig att invandrare upplever att deras barn inte får en skolunderbyggnad, som ger dem en hederlig integrationschans. Själv med föräldrar med bara folkskola, "invandrade" från landsbygden, dessutom uppvuxen med ensamstående förälder i låglöneyrke, har jag också gjort min egen klassresa helt och hållet genom en god, allmän, kunskapsinriktad och gratis skolutbildning. Jag talade blekingska på sommarlovet men i skolan i huvudstan dög bara "rikssvenska" och det är jag tacksam för.
Men vem har bestämt att de nya svenskarna skall utsättas för "socialstatspropaganda" och "invandrartilltal"? Vem har bestämt att svenska elever skall ha hälften så många lektioner i landets huvudspråk som elever i andra länder? Vem har bland andra stolligheter bestämt att lärare inte skall "undervisa" i ämnen som de kan utan "sätta eleverna i arbete på eget ansvar" i ämnen som de inte behärskar, i en snart "timplanslös" skola? Hur har man kommit fram till att litteratur i skolan skulle "vara för svårtillgänglig och ha för lite relevans för nya invandrargrupper"? (Är inte det diskriminering, om något?)
Och visste ni att "modersmål" är alla hemspråk, som talas i Sverige, med undantag av svenska, som inte längre får kallas modersmål? Vilken smörja. Vad händer om man trotsar denna sista regel? Kommer (språk)polisen? Blir det straffpåföljd? Och vem har bestämt att vi just i Sverige skall följa två forskare, som hävdar att "barn med ofullständigt modersmål inte kan ta till sig ett andraspråk", när deras forskning är djupt ifrågasatt inom deras egen disciplin? Vem tar ansvar för att tendentiös forskning får legitimera ett socialt experiment med en hel generation?
Jag tror att medborgare Witt-Brattström överlever attackerna från Gringo, skolministern och "modersmålsinstitutionen" i Örebro även om det måste kännas bittert för en typisk invandrare i andra generationen, med föräldrar från Tyskland och Finland, att kallas överklass och språkfascist, som kämpar för en "arisk" svenska. (Finns inte indo-ariska språk i Asien?) Vi som gjort klassresor av olika slag får ju stå ut med överklasstämpeln ibland. Vi brukar ju inte heller vara anhängare av registrering, varken av den ena eller andra grupptillhörigheten.
Men om jag för första gången i livet skulle rösta borgerligt i höstens val - kan jag ´då hoppas på en rörelse i rätt rikting mot en bättre skola för alla? Ett bestämt farväl till kunskapsförakt och hyckleri i hanteringen av språk och litteratur i skolan? Adjö till en integrationspolitik, som bygger på inställsam politisk korrekthet, diskriminerande representatitivetstänkande och tomma fraser? Vad i borgerlighetens historia ger mig egentligen anledning att tro det? Var dom ens en gång för att den gamla pluggskolan öppnades för mig och mina likar? Eller är det ett nytt globalt två-tredjedels-samhälles krav på en lagom outbildad och oartikulerad underklass - inte socialdemokraternas och stödpartiernas flummiga skolpolitik - som bestämt att dagens ungdomar skall ha en sämre utbildning än Stefan eller Ebba? I så fall är vi många som slåss mot väderkvarnarna...
PS Den 2 maj ses Witt-Brattström TV-debattera med den förbindlige Ibrahim Baylan. Den socialdemokratiske skolministerns "bakgrund" ger honom alla tänkbara tolkningsföreträden. När professorn från Södertörns "blattehögskola" vågar vidhålla termen "rasistisk" om regeringens kulturrelativistiska språkpolitik i skolan, då rinner det av Baylan som vattnet från ordspråkets gås. Det verkligt pinsamma kommer när man skall föreslå en (obs. singularis) lämplig svensk skönlitterär bok för eleverna att läsa under den samlade skolgången. Ebba satsar på Almqvists Det går an som ett fönster mot både 1800-talet och vår tids jämställdhetsdebatt - ett bete som Ibrahim missar. Nej, skolministern vill hellre att eleverna väljer "en samtida klassiker" som ligger nära dem och tycker att de kan läsa Harry Potter. Kommentarer överflödiga? Vilket monumentalt förakt för både litteraturen och ungdomarna. Att Baylan inte är kvar i studion när alla andra diskuterar en TV-duell mellan Olof Palme och Vilhelm Moberg är bara följdriktigt. "Och i Sverige har ni också några författare ?", frågade mig en gång en middagsvärdinna i Paris. Hon ansågs både dum och obildad.
Comments