Det är pressfrukost på Konserthuset där Stockholms filharmoniker skall tillkännage ny chefdirigent. Medan vi väntar till kaffe och smörgås kommer en mycket ung journalist fram och berättar att hon gör en enkät om Jösses flickor som snart skall upp i ny version på Stadsteatern. Kan hon få ställa ett par frågor? Såg jag originalet? Jovisst, säger jag stolt och smickrad, så klart jag gjorde det. Fast frågan kan ju innebära att man utan återvändo stigit in bland dinosaurierna. Men jag måste berätta om en rik och generös föreställning av Suzanne Osten och Margareta Garpe, m.fl., där man mindre minns en handling än en rikedom av motiv och där överflödet av fantastiska kvinnliga skådespelare kanske står fram allra klarast i minnet. Liksom Gunnar Edanders sånger, inte så mycket de hurtiga om att vilja, kunna och töras utan än mer de sånger om kärlek och sorg, som bars fram av Lise-Lotte Nilssons stämma, genomträngande, klar, vibrerande av smärta. En lustighet i marginalen var när Gurie Nordwall skulle göra en kärleksfull send-up av Birgit Cullbergs framträdande på en internationell kvinnokongress men krypande på golvet snarast blev en parodi - om en sådan är möjlig - på rivalen Birgit Åkessons fridans. Och så slutet där den åldriga, en smula skrämmande, tragediennen Linnéa Hillberg, omgiven av småflickor, förklarade att den befrielsefanan hade hon sytt på i hela sitt liv.
Jag berättar också att jag såg Jösses flickor tillsammans med min mor, som då måste ha varit bara något år äldre än vad jag är nu. På glöggkalas - jag hade sådana redan på 70-talet men i en tvåa på Kungsholmen - tog sig Suzanne Osten fram genom trängseln av unga teatermänskor i köket, satte sig ned på golvet framför min mor och frågade henne som om hon varit från ett annat århundrade eller oraklet i Delfi: "Sonja, vad ser du som det största återstående hindret för kvinnans frigörelse?" Min mor såg genomträngande på henne och svarade sedan snabbt: "Kontokorten."
Vad är det som är så bestickande med detta lakoniska svar? Suzanne blev förstummad för 30 år sedan och den unga journalisten av idag tycker att det var jättebra sagt. Men vad betydde det egentligen? Menade min mor trogen sin ungdoms grundsatser att det materiella styr allt eller var det hennes enkla sätt att i pasolinisk anda fördöma konsumtionssamhället? Eller uttryckte hon ett ironiskt misstroende mot frågan och den frågande, som ändå skapat en teaterföreställning som roat och glatt henne mycket? Utan min mor hade jag aldrig gjort min klassresa men hennes förakt för medelklassen var djupt och outrotligt, hur många trevliga typer den än rymde. Det fanns väl ett eller annat hembiträde eller städerska, fabriksarbeterska eller affärsbiträde också i Jösses flickor men jag skulle på den tiden aldrig kommit på att fråga om min mor om hon känt igen sitt liv i dem. Antagligen inte. Hon var väldigt mycket mer än en ensamförsörjande förälder som fick ta de jobb som bjöds, långt under egentlig begåvning och kapacitet. Två hyllmetrar lyrik från 30- och 40-talet bland min mors böcker ropar fortfarande i mitt hem idag - som hon aldrig fick se - ut en dröm om något annat. Men som man frågar måste man få svar. Nyanserna fick väl vänta till en annan pjäs.
Comments