Hör tre gamla radiokolleger diskutera Mustafa Cans bok om hans relation till sin mamma tillsammans med Göran Rosenberg, som utnämner den till ett ljus i integrationspolitikens mörker. Det låter som en bok jag vill läsa så småningom och jag minns MC:s mycket rörande Sommarprogram om modern och uppväxten för ett par år sedan. Liksom i recensionerna är det påfallande hur starkt man fäster sig vid det enorma avståndet mellan kulturerna, vilken "resa" modern (och MC) gjort mellan två olika världar, o.s.v. Precis som i många resonemang kring migration och kultur slår det mig hur olika man ser på det här utifrån sitt eget klassperspektiv.
Om Mustafa Can nu skäms över att han ibland skämdes för sina föräldrar när han växte upp är det inte alls svårt att leva sig in i för oss vars föräldrar kom från landet, ur arbetarklass eller landsbygdsproletariat. Våra från svenska landsbygden invandrade arbetarklassföräldrar hade visserligen samma modersmål som huvudstadens medelklass men inte samma språk och i hög grad en annan kultur. Det skapade ständiga konflikter med omgivningen för oss som var deras barn. Samtidigt var det föräldrarnas slit som man hade att tacka för allt.
Kritikerna ur medelklassen förvånas över att MC förklarar sin kärlek så starkt till sin mamma medan det för dem det normala är att ha konfliktfyllda relationer till sina föräldrar, som man måste "göra upp med" om man nu skulle skriva en bok om dem... Nej, jag kände igen mig starkt i Mustafa Cans sommarprogram och jag kommer antagligen att läsa hans bok med behållning om den inte är för pretentiös. Men när man talar om integrationsproblem skall man inte glömma att Sverige bara för någon generation sedan gått igenom en omvälvande integrationsprocess, som gjorde flertalets liv mycket bättre men som också innebar att en majoritet avstod stora delar av sin identitet och sin kultur för att passa in i det nya medelklassamhället.
Comments