Nya media har oväntade bieffekter. Filmen ansågs en gång hota teatern. Video och DVD kanske påskyndar biograffilmens bortgång men gör gamla filmklassiker lättillgängligare, som man annars skulle få vänta ut i någon historisk serie på Cinemateket. Nya medier låter oss i ett kanske bedövande kommersiellt utbudsbrus hitta saker, som vi aldrig trodde vi skulle få se. När Lp-skivan ersattes av CD tillät det nya formatet en explosion av utgåvor av historiska inspelningar – från stenkakor, radioband eller t.o.m. vaxrullar – som speglar uppförandepraxis under 1900- och åtminstone halva 1800-talet. De äldsta sångare och skådespelare, som vi kan lyssna till idag och vars röster bevarats i fragment av deras repertoar, föddes på 1810- och debuterade på 1830-talet. På DVD eller video kan jag i detalj studera legendariska uppsättningar från Komische Oper i Berlin av musikteaterförnyaren Walter Felsenstein, filmade på 1960-talet. Eftersom det är billigt att reproducera historiskt material i den nya tekniken borde vi kunna se fram emot oväntade bekantskaper av klassisk filmad teater, åtminstone så länge femtio år förblir gräns för skydd för konstnärliga prestationer.
Det hittills märkligaste jag stött på är en DVD från Brittiska filminstitutet med åttioåtta minuter ”stum Shakespeare”. Det rör sig om bevarade fragment eller hela, starkt koncentrerade filmatiseringar av sju pjäser, producerade i England, Italien och USA från 1899 till 1911. I två fall är det ren dokumentation av teaterföreställningar, övriga är tidiga försök att göra spelfilm av världsdramatik.
Vi har länge kunnat lyssna till skådespelare, födda och utbildade på 1800-talet. Den äldsta bevarade skådespelarrösten tillhör danskan Louise Phister, född 1816, som vid hög ålder med full kraft spelade in rejäla avsnitt ur Holbergroller, som hon sedan 1830-talet briljerat i på det Kongelige Teater i Köpenhamn. Hon hade något yngre kolleger över hela världen, som lät sig förevigas på fonografcylinder eller 78-varvare. Vi kan alltså höra rösten av Abrahams Lincolns mördares bror, Edwin Booth (f. 1833), harangerad av den skådespelande fadern i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. Han har med ganska ”moderna” tonfall spelat in magiska fragment ur Shakespeares Otello, just den pjäs där den osalige Tyrone minns sig ha spelat ”Jago mot hans Otello och Otello mot hans Jago”. Sarah Bernhardt (f. 1844) har spelat in tillräckligt mycket av ett par roller för att de skall stå i helfigur framför ens inre blick om man blundar till hennes våldsamma reciterande av Racines Fedra eller Rostands Örnungen. I den senare spelar sextioåringen Napoleons tonårige son bland döende grenadjärer på slagfältet. Tala om queerad rollbesättning.
Men ”Silent Shakespeare” ger mig möjligheten att se aktörer födda i mitten av förrförra seklet spela Shakespeare som på scen inför stående kamera eller göra mer eller mindre lyckade försök att skapa en skådespelarkonst för det nya mediet, filmen. Jag visar några avsnitt för en kollega som på väg mellan en Shakespeare i Tallinn och en Ibsen i Stockholm: ”Så det här är teater som Ibsen och Strindberg kunde se”, konstaterar hon betänksamt.
Brittiska Filminstitutets DVD börjar med en kort scen ur King John. Sir Herbert Beerbohm Tree (f. 1851) har med några sekundanter ur sin ensemble för ljusets skull flyttat kungens dödsscen utomhus. Tänkte man år 1899 på att dokumentera sin spelstil för framtiden eller var det en reklamtrailer för att med det nya populära mediet nå en bredare publik i sin samtid? Beerbohm Trees kung John dör i sin stol med ett våldsamt men lyriskt fraserat utspel. Först ter det sig komiskt. När man tittar andra eller tredje gången sugs man alltmer in just av rörelsespråkets retoriska överdrift. Men är det ett språk? Betydde rörelser och gester fortfarande 1899 något för den insatte betraktaren eller skall det bara vara vackert, som musik? Förstå kanske vi aldrig kommer att göra men närmare än så här kommer vi inte skådespeleri i Europa före realismens genombrott. Å andra sidan hade ingen ännu tänkt på att monologer utan ljud inte hör till den tidiga filmens konstnärliga profil. Sir Herbert deklamerar tydligen hela texten för att den hör till. Man hade inte reflekterat över att publiken inte kunde höra den. Snart försökte man ”göra ljudfilm” genom att inte bara ha den levande musik, som var obligatorisk i biografens barndom. Man spelade in en cylinder eller skiva, som kunde spelas upp parallellt med filmvisningen. Men det blev vanligare – och för filmkonstens utveckling gynnsammare – att korta dialogen till ett minimum och förlita sig på att mellantexter kunde bära fram det som inte kunde berättas filmiskt.
Sir Francis Benson alias Frank Benson (f. 1858) tillhörde den första generation av skådespelare, som inte var (bara) patrask och t.o.m. kunde bli adlad. När han 1911 gör biograffilm av sin Stratford-uppsättning av Rickard den tredje har filmen redan utvecklats till ett självständigt konstnärligt medium. Visst pratas det ”i luften” på duken men replikskiften och monologer är ytterst koncentrerade. Mellantexterna har övertagit deras funktion. Man har lärt sig utnyttja en rad artegna filmtrick även när man genom det nya mediet fortfarande vill förmedla en framgångsrik teaterproduktion till en större publik. Rickard III alias Benson och ännu mer hans lady Anne alias hustru Constance excellerar i en äldre retorisk spelstil, där bildmässiga attityder interpunkterar det våldsamt affektladdade rörelsespråket. Londongatan på väg till Towern i den berömda scenen med frieriet över den avsatte kungens lik är ett original från 1888.
Mellan Sir Herbert och Sir Francis möter vi en rad tidiga försök att inte filmatisera teater utan filma Shakespeare. Den engelska klassikern var både den i breda kretsar mest berömde klassiske författaren och ett kulturellt kapital för den nya konstformen. Det är rörande att se en brittisk kortversion av Stormen från 1908, som låter skådeplatsen växla mellan en klippvägg av papier maché med ”fönster” mot havet, där leksaksskepp ses förlisa i stormen, och riktiga ängar och träddungar. Luftanden Ariel blir synlig eller osynlig genom att man stannar kameran medan skådespelaren kliver ur eller i bild och alltså tycks försvinna eller materialiseras från en bildruta till en annan.
Stumfilmerna var sällan svartvita när de var nya. De korta men laddade italienska filmatiseringarna av Kung Lear och Köpmannen i Venedig är både inspelade ”on location” och tintade i flera färger, häpnadsväckande, helt orealistiskt men läckert. Färgläggningen ger sagoton åt Lear och Köpmannen en känsla av gammalt tryck. Ermete Novelli (f. 1851) gestaltar Lear och Shylock med lidelse och kraft men också många intressanta iakttagelser, som förråder virtuosen. Blivande stumfilmsstjärnan Francesca Bertini – senast sedd i Bertoluccis 1900 mer än sextio år senare – har som Cordelia och Jessica hittat ett mer ”filmiskt” nedtonat spelsätt. Överspelet passerar snart gränsen till stor konst. Inlevelsen flammar mitt i teatraliteten och i Köpmannen kontrasterar det affektladdat spelet mot den realistiska ”dekoren”. Den är inspelad på plats i ett Venedig av år 1910. Ermete Novelli är det närmaste vi på film kan komma t.ex. Ernesto Rossi (f. 1827), som flera gånger på 1880-talet gästspelade – på italienska mot Dramatens svensktalande ensemble – i gamla Operahuset som Lear, Shylock, Macbeth, Hamlet… Novelli var hans uttalade efterföljare i en stil som 1910 av de moderna ansågs ha överlevt sig själv. Amerikanska filmatiseringar från 1909-10 av Midsommarnattsdrömmen och Trettondagsafton är redan i högsta grad medvetna om att de är film och inte filmad teater och rolltolkningarna präglas av en genremässigt bredare skådespelarerekrytering. Här blandas scenteaterspel med inslag av burlesk och varieté – t.ex. hos det ystra lilla monster till tonårsflicka, som spelar en barbent Puck med en idag utdöd hektisk glättighet. Några roller görs redan av tidiga ”filmstjärnor”, som kanske aldrig spelat teater men lugnt söker ljus och kamera och litar på sina personligheter. Midsommarnattsdrömmens hantverkarna hävdar sig idiomatiskt som stumfilmskomiker – vilket de ju var – medan Trettondagsafton möjligen visar att finare komedispel kan ha ett tydligare senast-före-datum än stor tragedi.
Filmerna har fått nykomponerad musik av Laura Rossi, som inte härmar dåtida biografmusik men tar filmfragmenten på allvar som konst. Du kan välja att se filmerna med eller utan forskaren Judith Buchanans informativa kommentarer. Det hela är en smula komiskt, ganska rörande och obegripligt fascinerande, ett måste inte bara för teatervetare utan för alla som är intresserade av skådespelarkonstens utveckling. Och kan uppbåda tillräcklig ödmjukhet för att titta på dessa gamla kolleger utan översitteri. Inte bara som något längesedan övervunnet utan som spöklikt levande dokument från en teatervärld, som är vår egens förutsättning. Dialekten, stilen, var en annan, idag delvis obegriplig, men inte mindre relevant som Shakespearetolkning än vår egen tids försök. Den talträngde Shakespeare stum, utan språket, poesin, dialogen, verkar ju först självmotsägelse. Men här talar något annat genom bildernas flimmer. När den etthundrasexåriga filmen av Sir Henry Beerbohm Tree närmast går sönder i bild tänker jag plötsligt på Antonin Artauds ord om skådespelare som signalerar till oss genom bålets flammor.
Den här artikeln om Silent Shakespeare en DVD från British Film Institute (BFIVD654) har varit publicerad i Teatertidningen.
Comments