"Dramaten gynnar vita män" skriver genusvetaren Vanja Hermele (DN 060328) och "Holm borde skämmas" fortsätter skådespelaren Ulf Friberg (DN 060406) i drevet mot Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm. Kitikern Ingegärd Waaranperä (060404) anar ett "trots bakom Dramatens missar" - mot vad? Kulturdepartementet, jämställdheten, mångfalden? Kritikern Jenny Aschenbrenner (samma dag) tar Aftonbladets Claes Wahlin i örat för att han kritiserat Dramatens av de flesta fiaskoförklarade De sju städerskorna på ett manschauvinistiskt sätt och (060410) för att han försvarar "en teater som värjer sig mot statligt inflytande". Ja, bör inte konsten alltid värja sig mot statligt inflytande? När Holm i pressetikens namn skall få "förklara" sig (060331) snarare refereras än intervjuas han av Anna Weitz på ett ganska tendentiöst vis. Är han kanske så fräck att han på allvar menar att en ojämlik och orättvis verklighet får den teater den förtjänar?
Ingen skall få mig att tro att det här på allvar handlar om jämställdhet och mångfald på nationalscenen. Ingen skall heller få mig att tro att detta inte varit i diverse säckar innan det kom i dessa påsar. Hermele är nog en meriterad forskare bortom teaterintrigernas djungel men att hon eller någon annan utan invändningar eller kommentarer på landets mest lästa kultursida får föra fram fakta och resonemang, som redan grundligt ifrågasatts i en omfattande debatt, är anmärkningsvärt. En titt in på Dramatens biljettkontor eller i annonserna räcker för att konstatera att männen d.v.s. Holm själv, Elverkets konstnärlige ledare Stefan Larsson och den fast anställde Staffan Roos är i vällovlig minoritet bland den aktuella repertoarens regissörer - Eva Bergman, Hilda Hellwig, Margareta Åsberg, Agneta Ehrensvärd, Åsa Kalmér, Ellen Lamm - har jag glömt någon? Men pendeln har svängt så anmärkningsvärt först efter många säsonger av manlig dominans. Även om det också är en orättvis historieskrivning. Under de drygt fyrtio år, som jag besökt Dramaten, har Sjöberg, Bergman och grabbarna alltid haft konkurrens av Mimi Pollak, Barbro Larsson, Donya Feuer, Gunnel Lindblom, Brigitte Ornstein och många, många fler, som ofta stått för många av de mest spelade uppsättningarna.
Men Hermeles resonemang om etnisk representativitet trodde jag redan var vägt och befunnet för lätt ett antal gånger. Först motiverar man en självklar mångfaldspolitik statistiskt med andelen svenskar som själva eller vars föräldrar är födda i utlandet. Det är så man brukar räkna fram de 1,3 eller 1,9 miljoner, som skall ge tyngd åt ett mångfaldskrav, som inte skulle behöva motiveras med procenttal. Sedan förklarar man raskt - som Hermele - att flertalet av dessa 1,3 miljoner inte gills - de är ju skandinaver, centraleuropéer, o.s.v. och sådana har Dramaten - fusk! - räknat in för att få upp statistiken. Men om den största invandrargruppen är finländare, är det då konstigt om det avspeglas i kulturlivet? Har inte de här resonemangens latenta rasism redan punkterats tillräckligt ofta? Och den för teatern helt nödvändiga spänningen mellan nationell teatertradition - först och främst baserad i språket - och en konstnärlig förnyelse, som alltid befruktas internationellt, tappas helt bort i en föregivet mångkulturell provinsialism.
Ulf Friberg fortsätter den (politiskt korrekta) intellektuella ohederligheten med att kacka i eget bo. Om han tycker att Margareta Åsbergs uppsättning av Dagermans Tusen år hos Gud på Elverket var så genuspolitiskt motbjudande, kunde han väl ha glatt publiken med sin medverkan någon annanstans? Han är väl inte livegen? Varför skall en kvinna som regisserar tvunget ha en genuspolitiskt korrekt läsart på sin text? Är det inte värsta sortens sexism att anklaga en kvinnlig iscensättare för att just hon inte låter Gud spelas av en kvinna? Nej, "talrollerna är alla besatta av män" och det är ju bara dom som är viktiga, förstås. Ur Fribergs konventionella och mycket manliga talteaterperspektiv är naturligtvis inte Ann-Christine Biel viktig, hon är ju bara en sångerska, och Anja Birnbaum är bara en dansare... Tala om omedveten teatersexism!
På samma sida (060406) försöker Claes Wahlin förklara för de politiskt korrekta att han varken ifrågasatt jämställdhet eller etnisk mångfald, ej heller en (kvinnlig) regissörs bevekelsegrunder för ett uppdrag som misslyckats konstnärligt. Han har valt att se premiären den 1 april som ett aprilskämt - som om teatern skulle våga driva med sina rättsinniga mål - och att detta var grov ironi. Som om de politiskt korrekta, dessa 00-talets KFMLR i etablissemangsutgåva, skulle ha humor.
Jag tror att både Hermele och Friberg menar vad de skriver. Deras intellektuella ohederlighet föds ur en naiv syn på att ändamålen alltid helgar medlen. Men erfarna betraktare av eller deltagare i teaterliver kan inte vara så naiva att de tror att attackerna mot Holm verkligen handlar om jämställdhet eller mångfald. Nej, de handlar naturligtvis om helt andra saker - om makt och om resurser. Om vilka krafter som skall leda landets ur många synpunkter viktigaste talscen.
När Holm vägrade ta emot nätverket Plurals skampris för något år sedan pekade bl.a. Teatertidningens oftast välunderrättade Tant Thalia på tydliga band mellan detta unga kulturnätverk och Riksteatern, landets tredje nationalscen. En allians värd mer belysning än en ironisk skvallerkolumn. Nätverket Plural stod också för den uppmärksammade lanseringen av ett "kulturparti" under politikerveckan i gotländska Almedalen sommaren 2005, snabbt avslöjad som en demonstration eller ett reklamjippo, sponsrat av - ja, Riksteatern. Vid Plurals nästa prisutdelning - till Kungliga Operans chef Anders Franzén - påpekade Svenska Dagbladets Clemens Poellinger bl.a. att nätverkets telefonnummer gick till Riksteaterns växel. Riksteaterns chef är tillika ordförande i kommittén för jämställdhet på scenkonstområdet. Men integritet är kanske onödigt om man kämpar för det rätta? Nej, det går inte att vara institution och uppkäftig aktionsgrupp samtidigt. Jag kan inte minnas att de radikala grupper, som på 60-, 70-talet ville "riva Dramaten" eller "inta Operan" - såna måste det alltid finns, de är ett salt och ett hälsotecken - fick sina telefonräkningar eller sin rekvisita - i Plurals fall förprogrammerade mobiltelefoner till hela pressen - betalda av Hans Ullberg eller Vivica Bandler. Ingen journalist har hittills tittat på det här ordentligt.
Staffan Valdemar Holms omedelbara företrädare på Dramatenchefens stol var kvinna och blev mera känd för hårdhänt nedbantning av ensemblen än för någon tydlig jämställdhetspolitik på scenen. Även om syndare som bekant bruknar vakna sent, har Holm engagerat fler kvinnor samtidigt som regissörer till Dramaten än någon tidigare teaterchef. Den som påstår något annat läser verkligen statistik "som fan läser Bibeln", som Holm också oförsiktigt yttrat. Samtidigt har han anklagat de politiskt korrekta för att vilja ha "ett lögnaktigt kosmetiskt kulturliv", som skall dölja det politiska misslyckandet i fråga om jämställdhet och integration i verkliga livet med "en mångkulturell idyll" på scenen. Tyvärr vet vi sedan tidigare att drastisk polemik av det här slaget alltid faller platt mot den politiska korrekthetens mur av självgodhet.
Holm har vägrat relativisera sin kvalitetssyn utifrån en genus- eller integrationspolitisk läxa. Därmed ifrågasätter han etablissemangets bevekelsegrunder för att plötsligt vilja skapa ett regelverk av de självklara perspektiv på jämställdhet och mångfald som ett par generationer av svenska kulturarbetare slagits för, framför allt inom teatern. Och han har i andra sammanhang vägrat att gå in i en könsrelaterad diskussion om kvalitet. Med eller utan kvinnliga häxor i en Macbeth som ingen - inte ens Ulf Friberg - ännu sett, har Holm samtidigt som regissör senast i Wagners Valkyrian verkligen förmått förlösa tolkningen av de kvinnliga gestalterna i dramat på ett sätt, som tillför något nytt kring kvinnans roll i en historisk och politisk utveckling, speglad i musikdramatiken. (Ja, jag skulle kunna kallas jävig i just detta som Holms dramaturg i hans pågående uppsättning av Nibelungens ring men regisserar gör han själv och han betalar inte min lön.)
Självklart skall den som leder Dramaten, landets mest prestigefyllda och resursrika talteaterinstitution, tåla kritik och utsättas för oavbruten granskning. Staffan Valdemar Holm, erfaren teaterchef och den ende internationellt framgångsrike svenske regissören i sin generation, tål den granskningen, om än så hårdhänt. Men om man - som även jag - menar att en rad tveksamma uppsättningar som Jasenko Selimovic's av Antigone, Birgitta Englins och Lukas Svenssons version av Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar, Kasper Bech Holtens av Clockwork Orange, Yannis Houvardas inscenering av Shakespeares Lika för lika och Åsa Kalmérs och Jörgen Herdts projekt De sju städerskorna är lika många misslyckanden för mycket på Stora scenen under några år - då är det ansenligt mycket mer än mångfald- och genuspolitik som måste diskuteras. Dessa olika grader av misslyckanden låter sig inte förklaras med upphovspersoners kön eller etnicitet, politiska eller kulturella bakgrund. Eller med en teaterlednings inställning i dessa frågor. Det handlar om djupa problem hos teatern i dagens samhälle, om urholkningen av en skådespelartradition, om hur regi och dramaturgi utvecklats från verktolkning till signatur- och positioneringskonst, inte minst handlar det om skådespelarutbildning, ännu mer om relationerna till åskådaren/publiken och inte bara på nationalscenen. Det är den diskussionen kritiker och journalister borde föra med Holm, Dramaten och teater-Sverige.
PS När jag var chef för Radioteatern gav vi en lång rad kvinnor uppdrag som regissörer och dramatiker. Det hade man gjort också under mina företrädare men vi tog dit ännu fler. Det var inte så märkvärdigt. De står oftast i telefonkatalogen och säger ja eller nej till uppdrag i ungefär samma utsträckning som manliga kolleger. Att två av fyra heltidsdramaturger var kvinnor var viktigt, men inte avgörande för könsfördelningen i rekryteringen. Som chefdramaturg på Operan under två teaterchefer har jag varit med om att ge uppdrag till ett antal kvinnliga regissörer och flera kvinnliga tonsättare. De kan och bör bli fler. Det handlar inte om att kvotera för att vara duktig i klassen, det handlar om att ge plats åt viktiga konstnärskap och därigenom få fler aspekter på verkligheten. Konst handlar inte om rättvisa. Där ör den asocial och oförutsägbar.
Du är spretig och förstår inte problemet riktigt. Att ge duktiga konstnärer möjligheter oavsett vilken hudfärg bakgrund eller kön man har som du skriver om i slutet är bra, problemet är att vissa kallar det kvotering och har problem med det. Jag yvas inte över talroller, andra gör det, ta en titt i press och program. Den konstnärliga diskussion du efterfrågar hör sannerligen ihop med det jag diskuterar. Dagens teater är så feg att till och med en uppmaning till diskussion blir hotfull. Att "kacka i eget bo" borde alla göra hela tiden då skulle vi komma någon vart både konstnärligt och politiskt. Kritiken mot Staffan är en vårbris och tål du eller han inte det lilla har ni inte på arenan att göra.
Ps. Ingen är tvungen till någonting i min värld, men möjligheterna måste syresättas om vi ska utvecklas. Ds.
Mvh
Ulf friberg
Posted by: ulf friberg | December 06, 2006 at 09:11 AM