KONSTNÄRLIGA VAL: Stefan minns koreografen Birgit Åkesson och hittar en text i datorn - tidigare publicerad i Danstidningen

Om jag bara får nämna en handfull människor som haft ett avgörande inflytande på mig som människa och konstnär, blir Birgit Åkesson en av dem, trots eller kanske just för att jag aldrig själv arbetat inom hennes område. Tvärtom haft min mesta verksamhet inom teatern, en konstart vars konflikter och rolltagande hon betraktade med skepsis. Av henne har jag lärt hur konstnärliga val ser ut.

Allkonstverket Aniara, där konstarterna inte blandades samman utan samverkade, och Birgit Åkessons koreografi i denna Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens rymdrevy satte helt enkelt ramarna för min uppfattning om konstnärlig kvalitet för all framtid. Inte så att jag ville att allt eller något alls skulle vara som Aniara, nej! Men många återseenden efter genrepet i maj  1959 hjälpte till att forma mina estetiska begrepp. Isagels rörelser genom Mariane Orlandos gestaltning var helt enkelt lika med bra konst.

Den unge man som såg Riter ett knappt år senare förstod inte mycket men bar med sig upplevelsen som en gåta, vars betydelse ännu inte avslöjats. Verket pekade långt in i framtiden. Den klassiska ballerinan bredvid en indisk tempeldanserska och modernistiska shamaner. Det skulle dröja decennier innan de möttes på scenen igen och då snarare hos Odin-Teatret än på någon operascen.

Långt innan jag lärde känna henne personligen spelade alltså Birgit Åkesson en roll för att skola min konstuppfattning, mitt sätt att se på allt som jag sett och ser på olika slags scener. Trots att jag varken var dansare eller koreograf präglade dessa tidiga minnen av fyra eller fem dansverk det jag kan kalla mitt teaterspråk, vidarefört främst på Teater 9 och i Radioteatern. Tillsammans med min pianolärare pianisten och målaren Holger Bergman, no-spelaren och pedagogen Hideo Kanze och långt senare dramatikern och regissören Heiner Müller gav mig Åkesson verktyg för att tänka och skapa i tid och rum, rörelse och klang, bearbeta tekniska problem, göra tankar och ord till det som synliga och hörbara. Framför allt att välja eller -- kanske ännu viktigare -- avstå.

Bekant med Birgit Åkesson blev jag långt senare på en teaterkongress i Sofia dit hon bjudits för att tala om sin forskning i afrikansk dans och sambandet mellan rörelse och musik. Det ledde till att vi tillsammans gjorde en serie radioessäer om hennes forskning inför utgivningen av Källvattnets mask. Hon betonade alltid att afrikansk dans var konst, inte ett antropologiskt fenomen. Jag minns radioteknikern som först log åt tanten men när jag återvände till studion efter en halvtimme hade lärt sig att höra skillnad på trummor som spelar rytm och trummor som talar! Då förstod jag hur en så till synes apart personlighet hade kunnat verka i afrikanska byar eller på Operan.

Birgit förmedlade sin nyfikenhet och sin djupa respekt för alla som visat henne den konst som var en del av deras liv. Obarmhärtigt löje kunde drabba antropologer och etniska trendnissar liksom varje kökkenmödding av privat och fakta, känslor och analys. Ingen nostalgi över en försvinnande värld. Osviklig lojalitet utan minsta sensationslystnad gentemot dem som visat henne danser som kanske tydde på ett tvillingoffer. Ekivok skadeglädje över en europeisk dam som fick voodoo i förortsvillans källare i utbyte mot  -- ja, sex.

Praktiska råd om hur man överlever -- "man klarar sig på en bananstock och en back cola" -- en veckas inlåsning i en hydda vid hemlig tredje begravning av en kung för att få skymta mumiens dans. Att som ensam kvinna bli bemött med respekt av manlig besättning på fjorton dagars flodfärd utan toalett var inget problem för den vita dam som själv i varje by fann sig i att lugnt vänta tills dansen började. Danser som kanske ingen utomstående sett varken förr eller senare. Att man ibland får stänga av bandspelaren och lägga ned kameran när det avgörande skall ske. Nyckelordet var integritet.

Man talar ibland om Birgits fanatism, stränghet, otålighet. Mot mig var hon generös, mer kanske än om jag hade varit en dansmänniska. Hon såg mina föreställningar, hörde på mig i radio, ringde och diskuterade, offrade tid på min årliga glöggfest. Utifrån sitt perspektiv kunde hon förstå vad jag ville åt när jag lät avsikt och slump mötas i iscensättningen av en Müller-text eller enträget försökte lyssna ut Europas 1800-tal ur de mest primitiva inspelningar av gamla sångare och aktörer. En gång ringde hon efter en föreställning på Teater 9 och sa med sin speciella betoning att "Jag kan visa flickorna en sak innan ni åker på turné …" Hon såg igenom Prometevskantaten en andra och en tredje gång på repetition, däremellan visade hon på en halv minut havets döttrar en  rörelse!

Man vill berätta om hennes humor och slagfärdighet men inser att bara de som hört rösten riktigt kan fatta hur rolig hon var. Vid ett plötsligt möte i Kungsträdgården i början av 80-talet frågade jag varför hon hoppat av Operans revival av Aniara. "Alla di andra ä borta å ja ska inte va moseom" följt av skrattet från en belåten häxa. Hennes skepsis mot falska gester överträffades bara av en självkritik, som också var en av orsakerna  till att vi inte längre kan se hennes verk.

Vid jul 1985 gick min mor bort. I mitten av januari träffar jag Birgit på radions cafeteria, hon kondolerar och kallar min mor, som hon mött en enda gång i ett stort sällskap, "en magnifik mänska!" (möjligen en sydsvensk själsfrände på andra fält än dansens). Tre kvart senare skiljs vi efter att ha talat om olika ting. Till avsked säger hon närmast barskt att "Ja, då får du ringa mig om du blir förkyld." Vad i all världen menade hon? Efter någon timme trillade poletten ned  -- det var ren och skär ömhet, inlindad i åkessonsk strävhet. Vem vet vad moderlösa män i yngre medelåldern behöver höra när de blir förkylda? Karska tungrots-rrr piggar alltid upp.

Ett möte på Stureplan på 90-talet. Jag undrar när den nya boken skall bli färdig. "Det tar många år", trumpetar Birgit, gott och väl 80 +. Lika länge som Afrikaboken? "Minst!" Alltså lagom till hundraårsdagen? -- "Och nu åker jag till Kina! Där finns en sak som jag vill se." Bland en miljard människor i en av världens äldsta kulturer fanns det en dans eller kanske en rörelse för en konstnär med sans för det väsentliga, essensen hos varje företeelse. Jag kunde känna hur det heliga Asien skälvde i väntan på Birgit Åkesson.

I december 2000 ett kort  -- svor över "att jag inte kan komma på julglögg, måste hämta ett pris i Helsingborg"… Jag trodde Birgit var evig men så var det inte. Vår bekantskap var kollegial och otvungen men inte så frekvent att jag skulle tränga mig på under det som var en sista utmätt tid.

Självlysande som alltid men sprödare stod Birgit på Kulturhuset vid den sista föreläsningen och drog med alltid dubbeltydig självklarhet några strikt poetiska slutsatser av dessa år med dansen i Afrika, i Asien. Jag fick en knapp minut med henne efteråt --  vårt sista möte visade det sig --  och kunde inte låta bli att retas litet med denna så genomtänkta performer, som menade att hon genomskådat dramat och funnit varat. "Du blir en stor skådespelerska i nästa liv, Birgit!" -- Hon såg ut som om det skulle roa henne -- "Säger du det, för fan, säger du det?"

 

Comments

[Ann-Krestin Vernersson]

Hej

Vad glad jag blev när jag fann denna text på nätet.
Birgit var i Malmö dec 2000 och hämtade Sydsvenska Dagbladets kulturpris. En givande tillställning, tack vare Birgit. Hon avbröt alla som försökte hålla tal. Varför gjorde du det?, undrade jag. Jo, sa Birgit, det blir mer personligt på det sättet. Värt att minnas till andra fester!
I samband med prishämtningen gjorde hon sin absolut sista föreläsning vid Musikhögskolan i Malmö. Många unga människor lyssnade och hon tog upp dem på golvet. Undrar om de visste vad de var med om?
Ca tre månader senare var hon borta. Jag pratade med henne kvällen innan hon dog. Ann-Krestin, sa hon, när jag är av med den här skiten, så fortsätter vi med arbetet. Hon menade de föreläsningar jag fick möjlighet att hjälpa henne med. Vi skulle resa till Finland m.m.
Tack för detta, hälsar
Ann-Krestin Vernersson i Malmö

[Jon]

Verkligen synd att du inte har ett enda ord om Kåre Gundersen som var den samlande länken under uppsättningen av Aniara. Detta rymdepos hade aldrig varit möjligt att genomföra utan sådana krafter som Kåre Gundesen. Om man betänker vilka olikheter och viljor som upphovsmännen var beskaffade med. Det var ett under och stor prestation att uppsättningen gick att genomföra. Tack vare Kåre Gundersen, som måste få all kredit. Utöver Aniara har Birgit Åkesson Kåre att tacka för mycket i hennes Koreografiska arbeten och utveckling. Men tyvärr har detta aldrig tidigare framkommit.
Birgit var en stor vän och lärare till mig. Liksom Kåre som ännu är i livet. Jon

[VorbLevevew]

Looked for a lecture in Yandex, and came across this page. Some information on the topic of my essay scored. It would be a little more, and thanks for that!
http://mavericksheep.ipbfree.com/index.php?showuser=705