Det är lika bra att säga det själv. Att bli irriterad på slarvig historieskrivning är naturligtvis ett ålderstecken. Men följaktligen inget att skämmas över. Tvärtom. Grumpy old men and women från 40 och uppåt kan göra en insats genom att ständigt påtala att det inte är ett brott att inte ha varit född låt säga 1968 eller 1976 men att det inte befriar en från skyldigheten att ta reda på saker.
I DN 28/5 intervjuar Jenny Aschenbrenner - varför vill jag alltid skriva "-becher", jag slutade röka 1991? - Danjel Andersson om performance, ett återkommande och naturligt inslag eftersom Danjel - som är en trevlig kille - arrangerar festivalen Perfect Performance. Vi får återigen höra hur sedan "en liten glimrande storhetstid på 1960-talet, då det hände knasiga saker på Moderna museet har det varit ganska dött på performancescenen i Sverige". Sedan blev det enligt A & A politisk "plakatteater" på 70-talet och så (åter)kom den psykologiska realism "som började med Strindberg" och den gav oss Lars Norén och Keve Hjelm. Och vore det inte för Jens Östberg, Gunilla Heilborn och långe Danjel så stode vi än i dess träsk av "isande familjedramer... med psykologin i fokus."
"Knasiga saker"? Ja, det var nog ganska stor metod i galenskapen även om man hyllade den iscensatta slumpen hos John Cage, Ken Dewey, Merce Cunningham, Ann Halprin, Bob Morris, Yvonne Rainer, Bob Rauschenberg och alla de andra. Vi unga eller blivande konstnärer i olika fack som upplevde t.ex. New York-kvällarna på Moderna museet i mitten av 60-talet har burit med oss det sedan dess. Liksom en del av oss öser ur en annan fåra med Stockhausen, Bo Nilsson, Kagel, Xenakis, Ligeti, Welin, den nya musik som ställde helt andra krav på lyssnaren /deltagaren än den populärmusik som sedan i hög grad blev den politiska teaterns sound. Ja, inom scenkonsten kan man gå ända tillbaka till det tidiga 60-tal då koreografen Birgit Åkesson satte punkt för 50-talsmodernismen (å, dessa årtiondesbeteckningar, bekväma men frustrerande stela) och nytt anföringstecken för en öppning mot postmodernismen i ett verk som Riter med dess mångkulturella och antihierarkiska diskurs mellan fridans och klassiska traditioner från både Europa och Asien, på samma scengolv. Innan hon snart slutade med koreografi och drog till Afrika för att ödmjukt studera en annan värld av rörelse. Amerikanerna hjälpte oss att ta steget mot performance utan representation, att våga arbeta inför publik utan att föreställa någon annan någon annanstans - men det hade redan Åkesson gjort på sitt vis och killarna inom den instrumentala teatern likaså. Och några läste dessutom Brecht utan politiska glasögon som en manual för att testa en framställningstradition, ett sätt att visa världen med eller utan identifikation eller distans.
De som gjorde de här erfarenheterna har aldrig övergivits av dem - hur deras fortsatta arbete än sett ut. I Teater 9:s föreställningar saknades det aldrig, hur textbunden man än låtsades vara - från experimenten med publik med förbundna ögon som fördes runt i olika miniscener i en märklig julföreställning 1970 över performanceinslagen i "kärnkraftspjäsen" Kunskap till döds (1975-76 Sverige, Polen, Venezuela) och det polsk-svenska samarbetet Korsväg (1978-80 Sverige, Polen, Tyskland, Schweiz) till Heiner Müller-iscensättningarnas ständiga krängande ut och in på den teatrala "verkligheten". Inget av det hade varit möjligt utan underströmmen från den rörelse som associerades med happening, action pieces, fluxus, instrumental teater... och som var minst lika viktig för den svenska avantgardeteatern som det inflytande från "den tredje teatern" (Grotowski, Odin, Barba, Ingemar Lind, Shahrazad...) som en tid gärna rubricerades som "känslornas teater". Anders Wahlgren har 2003 med bok och DVD dokumenterat Pistolteaterns verksamhet 1964-67 - där missade jag sällan en premiär och jag vet vilka andra som var där. Men det är inte riktigt sant att den traditionen dog ut när nästa teaterledning slängde ut arkivet - den återkom och fanns som en ständig underström när gänget kring Erik Appelgren, Eva Thomé, m.fl. tog över tio år senare. Koreografer som Margaretha Åsberg med Pyramiderna och Moderna Dansteatern och i ännu högre grad Susanne Valentin med Nordstjärnan/L'Étoile du Nord och stycken som Vilda livet och Statsbesöket måste också förstås med rötter både hos Åkesson och i det experimenterande 60-talet: öppna för nya media och nya publiktilltal men med rörelsen i fokus. Här går trådar både till Per Jonssons dansverk och till arbetet i performancegrupper som Remote Control Production, som i åratal drevs av Michel Laub. Långt innan Charlotte Engelcke blev världsberömd i Sverige trädde Saara Salminen-Wallin i liknande tassemarker med Varghistorier och Live Show O.s.v. Teaterkonst som efter behag och utan puritanism skred över gränsen till performance fanns rikt representerad på det tidiga 80-talets Scensommarfestivaler och Claes Karlsson på Kulturhuset i Stockholm har aldrig upphört att med ibland en druckens envishet konfrontera oss med den internationella scenkonst som för längesen integrerat performance och andra alternativa uttryck. Och där starkt traditionella teatrala uttryck ur den västerländska traditionen kan samverka fritt med former ur avangardets arv eller utomeuropeisk scenkonst. (Jag ska bespara er våra möten med t.ex. Hideo Kanze eller japansk, indisk, kinesisk och indonesisk scenkonst och vad den betytt - jag lovar att återkomma..)
Varje gång gamle flamländaren Jean Fabre skall lanseras för ett nytt gästspel är det ett förlåtligt trick om han presenteras som en i Sverige okänd nyhet... Och både som teatermakare och gammal kulturskribent vet jag att man alltid tror att måste sälja allt som nytt eller möjligen okänt och förbigånget. Men det blir tröttsamt när samma gamla cykel måste uppfinnas hela tiden och jag är inte säker på att nya generationer mår bra av att köpa något gammalt i tron att det är något nytt. Klassisk performance, någon?
Och framför allt behöver vi inte en så ensidig bild av svensk teater under trettio, fyrtio år. "Politisk plakatteater" medan Dramaten fortfarande hade en av de märkligaste trupperna i Europa, där psykologiska realister armbågades med stiliserande komedianter ur 1800-talets skola. Och när "psykologisk realism" tillskrivs Strindberg - befriade inte han den västerländska dramaturgin för ett sekel med att våga drömspelsformen? Inte bara O'Neill utan Artaud och Beckett är otänkbara utan honom. O.s.v. Och vilka mer än Norén och Hjelm har skapat den svenska teatern? Ja, det finns ju några alternativa namn - Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Per Verner-Carlson, Michael Meschke, Suzanne Osten, Hilda Hellwig, Staffan Valdemar Holm ... "psykologin i fokus" - hm...?
Nej, jag ställer inte ohemula krav på en liten blänkare för en performancefestival. Nej, danjel och Jenny, man måste kunna skriva om den också utan att platta till femtio år av otroligt skiftande scenkonster med några schabloner.
Comments