När den statliga orkesterutredningen damp ner för några veckor sedan var tystnaden kompakt utom från populisterna. Det verkade som om landets orkester- och konserthuschefer lydigt hämtade sina exemplar och gick hem för att begrunda de visdomsord, som en utredning med tveksam kompetens levererat. Trots att vi är ganska många som mellan skål och vägg tyckt att det ekat betänkligt tomt bakom ordförande Astrid Assefas bländande leende. DN:s ledarskribent Malin Siwe, inpiskare för borgerlig valseger, ifrågasatte (060412) subventionen av det hon ser som en allt smalare övre medelklasskultur. Men med en "kulturbärande" generation som gjort sin egen ungdomsmusik till "musiken" tout court, är det lätt att skapa poäng med resonemang som rättfärdigar att man valt bort det komplicerade, den musik som kräver en motprestation av sin publik.
Att undrens tid inte är förbi visade så Martin Nyström genom att i samma tidning - på alltför diskret plats - påpeka att Siwe recenserar publiken i stället för musiken, att hon ser subventionerna som ett stöd till konsumtion i stället för till skapande och att hon med samma resonemang skulle kunna skrota hela kulturlivet. Bra rutet, Nyström! Långt om länge attackerar sedan Carl-Gunnar Åhlén i SvD 060510 orkesterutredningen bl.a. för att glömma konsten för politiskt korrekt fördomsfullhet och gör en intressant koppling till behandlingen av svenska dirigenter.
Men allramest häpen blir jag ner den vanligtvis lätt världsfrånvände filosofen Thomas Anderberg, DN:s musikkritiker med bl.a. Skrjabin och Bruckner som specialitet, skriver rungande musikpolitik över ett helt uppslag (061012) där han bestämt och med många goda exempel sågar orkesterutredningens okunskap och överdrifter. Men hur kommer det sig att den hittills bemötts med sådan undfallande respekt? Varför har alla som sitter inne med kunskap och erfarenhet varit så flata? Vad är de rädda för? Ekonomiska repressalier från departement och kulturråd? Eller att bli utskrattade av ett kulturfientligt kulturetablissemang? Ibland har några länsmusikchefer vågat knysta på de ideologiseminarier, som under flagg av samråd och diskussion ordnats av orkesterutredningen, bl.a. tillsammans med kommittéerna för mångkulturåret, barnperspektiv och jämställdhet på scenkonstområdet.
Men där har ju också de röster som velat diskutera utredningnarnas från början fastställda facit - hämtade från ett politiskt korrekt tankegods som just nu är gångbart - blivit nedtystade. Att tala om kommersialismens verkningar i förhållande till barnkulturen skulle vara förlegat, att tala om frånvaron av den manliga publiken på teatern ansågs förrycka genusperspektivet, att vilja diskutera skolans ansvar - ja, just den som Ebba Witt-Brattström, m.fl. också talar om i en annan debatt om kultur och ideologi - för att ge en ny publik chansen till konstnärliga upplevelser viftades bort som ett försök från kulturinstitutionerna att komma undan sitt ansvar, att ta in klassperspektiv parallellt med genusperspektiv har bemötts med hånfullt överseende, osv. Kvalitén på det som vi, som bjudits in till dessa möten, utfordrats med i form av föredrag och paneldiskussioner har jag beskrivit i tidigare bloggar.
Bara en dumbom skulle förneka t.ex. att bristen på kvinnliga tonsättare (och dirigenter och tidvis institutionschefer osv.) har att göra med ett långtgående strukturellt förtryck mot kvinnor. Men som handläggare av beställningar från en stor statlig musik- & teaterinstitution vet jag att kvinnliga tonsättare också står i telefonkatalogen och har en e-postadress. Det kan alla beställare lära sig. Anderberg avslutar "Att, som utredningen nu rekommenderar, fler styrande direktiv bör utgå från exempelvis Kulturrådet skulle innebära en olycklig ideologisering och centralisering av verksamheten. Ska ingrepp trots allt göras bör det ske utifrån en långt bättre granskning av konsertlivet än den alldeles i onödan alarmistiska studie som nu presenterats, en studie som präglats av brister såväl beträffande tydlighet som noggrannhet - och eftertänksamhet."
Jag brukar inte hålla med Nyström om någonting, har ganska litet affinitet med Anderberg och de musikaliska intressen jag brukar diskutera med Åhlén ligger rätt långt från det område Orkesterutredningen mutat in. Men tillsammans har de en större kompetens än den utredning som de kritiserar. När dessa tre gemensamt går till attack mot utredningen av konsert- och orkesterlivet i Sverige efter en tystnad från de värst berörda, som närmar sig tjänstefel, då skulle jag känna mig rätt avklädd om jag var Assefa eller hennes utredare. Men hennes omdöme var ju inte bättre än att hon åtog sig uppdraget från början.
Och om jag var Leif Pagrotsky skulle jag arkivera orkesterutredningen och tillsätta t.ex. en utredning om musiken i skolan och skolans roll för musiken. Det vore ett uppdrag i det överväldigande folkflertalets intresse. Men om minister Baylan anser att Harry Potter räcker som skönlitterär upplevelse för en hel skoltid så kanske minister Pagrotsky har lika modesta krav vad gäller (enda) musikupplevelse. Något som ligger "nära elevernas verklighet" brukar man säga. Är det sen orkestrarnas fel om nästa generation inte spontant efterfrågar Beethoven? Nej, kulturinstitutionerna och konstnärerna kan inte ensamma ta på sig att genom folkbildningsprojekt och marknadsföringsåtgärder reparera de skador som konsumism, kommersialism och ökade bildningsklyftor åstadkommit. Precis som i diskussionen om språket och skolan handlar det om de styrandes förräderi mot de mest utsatta.
PS Ett av de projekt som verkligen visar vad en kulturinstitution k a n göra för att skapa rätt slags kontakt för skolelever med klassisk musik är VärmlandsOperans både pedagogiskt och konstnärligt spännande projekt att sätta upp en bearbetning av Mozarts Trollflöjten med grupper från olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Där målet är en föreställning inför anhöriga, skolkamrater och publik då man framför sin version av operan med full orkester. Ett projekt som dessutom för den som "kan sin" Trollflöjten gav nya aspekter på verket. Och oavsett hur det blir med deltagarnas opera- eller musikintresse i framtiden kommer var och en att i sin krets för all framtid kunna tala om vad Mozart eller en opera är. Desto mer chockerande var det att få veta att flera av de skolor som deltog i projektet inte hade några egna musiklärare. Alltså ingen egen kraft som kan fortsätta arbetet när projektet är slufört.
Hej Stefan! Mycket uppfriskande att ta del av din välformulerade ilska! Tack för det! Tror faktiskt vi behöver flera arga gubbar av din sort - ska försöka spotta upp mig själv nu när jag börjat kränga av mig institutionskorsetten. Riktigt varma sommarhälsningar!
Stefan
Posted by: Stefan Böhm | June 14, 2006 at 12:39 AM
Underbar läsning!
Jag tycker dessutom att den s.k. ilskan som Stefan här ovan refererar till är mycket välbalanserad och välskriven och knappt märkbar annat än som välformulerade attacker på en utredning som uppenbart behöver belysas med kritik.
Musiksverige är märkligt tyst och jag fasar för vad musiksverige kommer att göra med kulturutredningen.
Vi tenderar att ta en utredning av detta slaget som "sanning" och sedan leva efter denna... utan protest.
Vi som jobbar inom denna sektir är ofta förtvivlade över den usla kunskap som styr vart pengar och resurser tar vägen.
Resultatet blir att publiken som betalar för kulturen 2 gånger genom skatt och biljett ofta får undermålig kulturella upplevelser.
Det är dags att böeja diskutera på allvar!
Posted by: Thomas Scott | July 31, 2008 at 09:56 AM