Den 30 maj frågar DN inför valet 19 personer med anknytning till kulturlivet om deras syn på "valet och kulturen" d.v.s. om partierna eller blocken har några kulturpolitiska visioner värda namnet. För politikerna borde det här vara en deprimerande läsning - nitton "kulturpersonligheter" underkänner kulturpolitiken eller ifrågasätter om en sådan finns. Men vad säger det de säger om dem själva?
Minst centrerad på sin egen verksamhet och personlighet är gamle vänsterteatermannen Sven Wollter: Diskussionen om kulturpolitik är ytlig och handlar bara om pengar, en verklig kulturpolitik, byggd på personligt engagemang för kulturens innehåll, finns inte. Ernst Billgren, Anneli Alhanko, Susanna Alakoski och Marcus Birro slår på olika sätt vakt om institutionerna som garanter för kultur i meningen bildning, konst, kunskap, upplevelser, humanism. Alakoski betonar bibliotekens avgörande roll för oss från samhällets undersida medan Birro står för enkätens mest minnesvärda formulering - det "behövs något ställe där man kan få sin Marcel Proust utan reklamavbrott". Men många är sig själva närmast. Om ex-ballerinan Alhanko vill ha ett nytt operahus och hyresbefria nationalscenerna så vill konstnären Billgren förbättra avdragsrätten och designrektorn Tom Hedqvist talar bara om designpolitik.
Längst ute i retoriken befinner sig musikern Ayesha Quaraishi och journalisten Zanyar Adami. Det är tydligt att för dem handlar kultur om en plats i solen. Quaraishi drar en lans för att "det inte ska vara tabu för kulturlivet att samarbeta med näringslivet". När var det det? Har hon sovit genom sitt unga liv? Sedan talar hon sig varm för en kulturelit (!) "av människor i alla åldrar och från alla nationaliteter". If you can't beat them, join them = hon vill vara med i eliten själv. Adami vill att kulturinstitutionerna skall "öppna sig mer" - för honom, gissar man. Nej, det är inte förbjudet att vilja göra karriär men man behöver inte gömma denna legitima strävan bakom ett antal hundratusen medborgare eller en "ny svensk kultur". Märkligt vad det uttrycket påminner om diverse tyskinspirerade rörelser för sådär sextio, sjuttio år sedan. Steget mellan tidskrifterna Gringo 2006 och Tyskland-Sverige 1940 är förrädiskt kort. Bägge använder en diskussion om etnicitet i politiska syften. Martin Kellerman och Mikael Wiehe tänker mer på allas vår framtid när de vill återupprätta fritids- och ungdomsgårdarna och kräver satsningar på kulturell verksamhet för ungdomar.
Vissa briljerar med sin okunnighet. Peter O Nilsson, chef för SVT:s Kulturnyheter, talar om kulturlivets "institutionella kostym" som typisk här "i landet". han borde kolla det återförenade Tyskland och var gränsen där går för hur pass små städer, som fortfarande har både teater och filharmonisk orkester. Det låter ju tufft när en kulturredaktör säger att "vi inte har tillräckligt med pengar" till kulturen i stället för att sentimentalt falla in i konstnärernas kravkör. Men när Nilsson påstår att dena institutionella kostym skulle vara "en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle" har han bara fel. Stads- och länsteatrar, regionala operahus, Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar är alla barn av det liberala eller progressiva 1900-talet, till stor del av 1974 års kulturpolitik. "Borgerligt" - pyttsan!
Artisten Catti Brandelius måste ha en egendomlig bild av teaterrepertoaren när hon säger sig "ana hur det känns för personer med annan än svensk bakgrund att det inte finns historier om dem". Allt beror på hur länge man varit med. För mig var det alldeles nyss som historier om människor i det här landet över huvud taget knappast berättades på dess scener, som mest upptogs av anglosaxisk underhållning och verklighetsflykt. Eftersom Brandelius beskriver sig som feminist borde hon fråga sig varför män, oavsett "bakgrund", i så hög grad är frånvarande som publik i det manligt styrda teater- och kulturlivet. En pedagogisk uppgift värdig la Profesora!
Staffan Valdemar Holm kritiserar den starka instrumentaliseringen av kulturfrågorna med "olyckliga sammanskrivningar" av genus- och mångfaldsfrågor. Där har vi kulturarbetare av flera generationer själva en skuld. Sedan 1970-talet har vi ofta och träget återfallit i en förenklad politisering av konsten som passiv spegel av samhället, bärare av åsikter eller "instrument" snarare än som skapande och utmanande kraft. Och nu får vi den tillbaka från politikerna - konsten kan bara intressera människor om den är representativ. Diskussionen om genus- och mångfaldsfrågor har mer eller mindre tydligt förbjudit diskussion av andra problem. Men kommersialismens skadeverkningar och den övermäktiga konkurrensen från kommersiell masskultur - en debatt som politiskt korrekta politruker idag anser överspelad och sjuttitalistisk - är just vad chefen för Stockholms filharmonikers chef Stefan Forsberg och filmaren Claes Eriksson skjuter in sig på, liksom KLYS-ordföranden Peter Curman. Tillsammans med journalisten Håkan Lahger vågar Forsberg gå mot strömmen och dra en lans för en omodern men mer än någonsin nödvändig folkbildning. Smaka på det ordet igen. Välgörande. Och folkbildning behöver varken vara ojämlik eller enkulturell.
Som gammal friteaterveteran känner jag naturligtvis för Sara Stridsbergs krav på "en mer radikal teaterpolitik där hjärtat finns i småteatrarna". Men varför måste hon påstå att svensk teater har "skyhöga biljettpriser och gör pjäser för blåådrigt finfolk, vilket lätt skrämmer bort vanligt folk"? Jämför vad det kostar att gå på teater i de flesta andra europeiska länder. Och varför baktala teaterpubliken? Min erfarenhet är dessutom att småteatrar snarast besöks av kultureliten och att om man vill träffa "vanligt folk" på teatern så är det förutom musikaler Carmen eller Fröken Julie som gäller. På gamla Teater 9 levde vi också i våra vanföreställningar och Fria Pro trodde länge på allvar att de spelade för "folket" men ingen av oss var ju deklarerad "queerdebattör"...
Den vanligen kloka Marianne Lindberg de Geer vill riva upp Kulturrådets mål från 1974 för att "världen ser helt annorlunda ut". Gärna, men släng inte ut barnet med badvattnet igen. Till vissa delar var 1974 års kulturpolitik profetisk och är än mer aktuell idag än för trettio år sedan. Då talade man om kampen mot kommersialism och masskultur, idag är de krafterna nästan övermäktiga. Men varför måste Lindberg lägga ner gamla tidskrifter för att ge pengar till nya bara för att hon nyss konstaterat att pengarna till kultur totalt inte ökar? Det är väl i och för sig inte sant - en styrelseledamot i Kulturrådet borde veta det - bidragen har ökat om än aldrig tillräckligt, men när blev det fel att kräva mer pengar till ett proportionellt sett så blygsamt finansierat område som kulturen? Och att gå med på att kulturkvoten på något vis skulle vara fylld och pengarna slut - det är verkligen inte vad vi väntar oss av medlemmar i KUR:s styrelse.
Om avsikten bakom mycket av senare tids politiskt styrde debatt om kulturlivets strukturer och konstens förmenta konservatism i fråga om kulturell mångfald, genusfrågor och barnperspektiv, varit att flytta uppmärksamheten från bristen på visionär kulturpolitik och ökade resurser, då har man lyckats. Flera av de 19 i DN 30 maj tycks ju se kultursektorn som färdigbyggd eller t.o.m. som "en för stor kostym", där man inte längre ska kämpa för utan om pengar.
Kultur och konst är sällan bakåtsträvande, oftare framåtblickande och profetiska. I stället för att klanka på konsten för att inte spegla eller än värre representera, ja, låta sig instrumentaliseras av, dagens omgivande samhälle, varför inte snarare fråga sig vad det är den visar och pekar på och varför. Vilken politiker vågar det? Vad är det konsten - fragmentariskt, otydligt och kanske högst osolidariskt mot våra värdegrunder - verkligen säger om vår framtid?
Comments