Deutsches Theater från Öst-Berlin var i högre grad än den i utlandet mer kända Berliner Ensemble just DDR:s nationalscen. Ibland släpptes den ut på festivalbesök i väst redan innan återföreningen och jag tror aldrig jag har sett en föreställning därifrån som - oavsett dess övriga kvaliteter eller brister - var mindre än mycket mycket väl spelad efter vad som ankom på skådespelarna. Under vissa oundvikliga konvulsioner har Deutsches Theater efter återföreningen behållit och nyskapat sin position som Berlins klassiska huvudscen för taldramatik. I början av 90-talet såg jag där Heiner Müllers maratonföreställning av Shakespeares Hamlet plus hans egen Hamletmaskin plus en massa annan text - sju timmar teater av blandat genial och improviserad karaktär - men med oavbrutet lysande skådespelare. Men det är snart femton år sedan.
Tysk teater har ju annars under sina stora perioder i hög grad varit regissörernas teater. Även i mycket bra uppsättningar av de bästa iscensättarna på de största teatrarna brukar det vara synligt för alla och envar att tyska skådespelare inte har någon obruten tradition att utgå ifrån och att den tekniska skolningen är ojämn, inte bara som en skillnad mellan bättre och sämre aktörer utan påtaglig i flertalet skådespelares förmåga att lösa olika delar av samma uppgift. Och det kunde på 80-talet, då jag såg mycket lysande teater i Tyskland, gälla Ulrich Wildgruber eller Christa Berndl, Hilmar Thate eller Ilse Ritter lika väl som de minst namnkunniga. Ojämnt i lysande föreställningar.
Undantagen, de virtuosa ensemblerna, där alla skådespelare har varit på samma - och på sina bästa uppsättningars - nivå har alltid varit Kammerspiele i München och Deutsches Theater i Berlin. Men det är på båda hållen skådespelarkonst som skiljer sig från den svenska eller skandinaviska både i fråga om stil och ambitioner. Svenska skådespelare uttrycker ofta en övertygelse om att all bra teater står över så futila ting som stil, teknik eller skilda estetiska traditioner, att bra skådespeleri till sin natur är liksom allmänmänsklig. Det blir en lögn redan i Berlin.
Ikväll är jag euforisk för jag har sett en för mig nästan helt ny samling skådespelare från Deutsches Theater inta Dramatens stora scen med en stram bearbetning av Goethes Faust del 1 och använda varje millimeter av rummet mellan sig och publiken för tvåvägskommunikation. Allför ofta har man på senare år gått dit och sett skådespelare spela liksom för sig själva långt borta, som om naturalismens berömda fjärde vägg hade gått ner igen emellan scen och salong. Vissa spelar som på film eller i TV. "Hallå", vill man ropa, "vi är här - ta kontakt - ge oss energi - vi kan t.o.m. nöja oss om vi bara får höra replikerna!" Ungefär så känner man sig när man sitter där med händerna kupade bakom öronen och ångrar att man inte tog med sig teaterkikaren. Kanske man kan fråga någon som sitter på främre parkett ... (Och om den fjärde väggen är uppdragen så spelas det alltför ofta kabaré, revy eller stå upp och det är faktiskt andra genrer.)
Men det handlar inte om starka röster eller artikulation - det är bara självklarheter - när sju skådespelare från Deutsches Theater tar scenen och luftrummet på Dramaten i besittning, fyller det med en våldsam energi också i de mest återhållna passager och utan det minsta flört med publiken får en att på parkett känna att de når varenda kotte på tredje raden också. Tala lägre, jag hör inte, skrev Leif Zern ungefär om en av den gångna säsongens minst lyckade Dramatenuppsättningar. Ja, det handlar inte om röstvolym utan om att fördela energi - i det här fallet över närmare två timmar utan paus - och det handlar om projektion i rummet. Saker som inte kommer av sig själv bara för att man är äkta eller inlevd eller har full täckning och kan sin fabel. Eller är en bra människa med starkt uttrycksbehov.
Efter en viss sömnighet i början - ambassaden bjöd på sekt och jag tog en liten lur under scenen med studenten (som var äldst i ensemblen) - njöt jag mer och mer av Goethes text, av skådespelarna och av tolkningen ju längre de två timmarna framskred. Med detta har jag inte sagt ett dugg om iscensättningen eller om den är "bra eller dålig eller bara intressant". Jag är just nu en dramaturg (och gammal kollega) i teaterpubliken, inte kritiker. Och visst - inte fanns här det nyanserade samspel på högsta internationella nivå som t.ex. Malmsjö, Göranzon och Ekmanner presterar på samma tiljor i Borkmann eller den virtuosa blandning av skräck och crazy som Ahlstedt åstadkommer i Macbeth eller den manliga ursorg som Ramberg fyller text och rum med i några scener i samma pjäs. Nej, nej, när svenska skådespelare är som bäst är de världsbäst. Men alltför ofta spelar några självupptagna figurer enmansteater för sig själva inne på scenen och vi i salongen ska inte störa. Då blir ett gästspel som detta en välbehövlig uppsträckning i grundläggande kommunikation från scen till salong, från skådespelare till åskådare. Det var längesen jag ropade bravo efter en talpjäs.
Comments