Kultur

KVINNORS INTRESSE FÖR MÄN - Stefan funderar över ojämlikheten i teatersalongerna

Rebecca West - som döpt om sig efter den kvinnliga huvudpersonen i Ibsens Rosmersholm och tidvis var gift med H.G. Wells - lär ha skrivit någonstans att "men and women do not like each other very much". Det finns ju mycket som talar för motsatsen. När jag en gång för över tjugo år sedan citerade detta för regissören Hilda Hellwig underströk hon att betoningen måste ligga på "like" = tycka om. Män och kvinnor kan älska eller hata varandra men "lajka varandra" - som Ulrika i Västergöl skulle uttryckt det på amerikansk svenska - det kanske är för spänningslöst och passar bättre mellan samkönade vänner.

Fan tro't men resonemanget rann mig i minnet då regissören Åsa Melldahl för en tid sedan besvarade frågan varför salongerna på manligt styrda teatrar är fyllda av kvinnlig publik med att "kvinnor är intresserade av män och av vad män tycker". I slutet av teaterbiennalen i Umeå sa den manlige ordföranden i publikjuryn i slutdiskussionen ungefär att "det var en lysande biennal men inga fler föreställningar med män i kjolar". Det är naturligtvis svårt att värva manlig publik till teater i älgjaktslänen med queerteater och genusexperiment. Keve Hjelm, som var en stor karl med känsligt inre, kämpade ett helt teaterliv mot den sig förställande fjollteatern - hans skapande skådespelare uteslöt inte den kvinnliga aspekten men väl karaktärsskådespelarnas "gubbar" och "gummor".

I Dramatens mindre salonger kan man som man lätt vara en mot hundra kvinnor. I operavärlden är det Wagner som är det stora undantaget - hans verk drar åtminstone lika mycket manlig som kvinnlig publik. I en av höstens debatter om jämställdhet på scenkonstområdet ville ett antal deltagare just diskutera detta märkliga - teaterinstitutioner styrda till största delen av manliga chefer med stark dominans av manliga dramatiker och manliga regissörer med till överväldigande del kvinnlig (medelålders) publik. När vi nästa gång infann oss i ungefär samma gruppering fick vi veta att den här frågan skulle vi inte diskutera - den kunde skymma de verkliga problemen.

All heder åt detta kulturbärande skikt av medelålders kvinnor med hög utbildning och låga inkomster som tycks vara ryggraden också i teaterpubliken. Och vi behöver verkligen inte köra bort dem för att bereda plats för andra grupper - det finns platser kvar i salongen. Men man borde reflektera mer över männens frånvaro - dissar de teater för att den är omanlig? Är det arketypiska föreställningar från det gamla Rom som spökar - om det omanliga i att klä ut sig, bli kanal för någon annans ord och låta sig penetreras av åskådarnas blickar. Skådespelare i det gamla Rom liksom i samurajernas Japan och 16-,1700-talens europeiska metropoler var ofta prostituerade, även männen. Och i de teaterformer som var förbehållna män - som alltså då också uppträdde som kvinnor - blomstrade homoerotiska subkulturer. Men det var ju så längesen.

Eller har män idrott i stället? Skulle ännu färre komma till en jämställd teater eller fler? Om Hellwig och Melldahl har rätt så TYCKER män och kvinnor inte nödvändigen OM varandra ens när de älskar varann men kvinnor(na) är åtminstone INTRESSERADE av män(nen). Shakespeare och Norén t.ex. Eller Persbrandt och Strindberg. Vad är män intresserade av? Det vete fan.

LIKABERÄTTIGAD ELLER GLAD PENSIONÄR - Stefan funderar över kvotering, ålderspyramider, ungdomskult och märkliga chefsval.

Let's face it: Att behandla människor olika och ge privilegier åt vissa grupper har varit regel, inte undantag, i alla kulturer under alla historiska epoker förutom i Västeuropa under det senaste halvseklet. "Det är statens likabehandling av individer som är relativt ny i den mänskliga historien" skriver Thomas Gür i SvD 17/6. Han ser statligt sanktionerad kvotering inte som framsteg utan som återgång till ett primitivt grupptänkande. Han är en konservativ kolumnist och jag håller inte med om alla hans slutsatser. Men det är viktigt att påpeka att de som ser kvotering för tillbakasatta grupper som ett steg framåt i ett demokratiskt samhälle leker med elden. Först under mina jämnårigas livstid, ett gott sekel efter ståndsriksdagens upphävande i Sverige, blev man under en kort tid av med privilegier grundade på härkomst och grupptillhörighet. Nu tror man att man sysslar med en finjustering av jämlikheten när man vill införa ojämlikhet baserad på tillhörighet till svaga grupper.

Svenska Akademien funderar på nya ledamöter för att ersätta två bortgångna äldre manliga författare. Horace Engdahl önskar sig två "friska, arbetsglada människor" och tvekar inte att sticka ut näsan: bara Svenska Akademien, etablissemangets etablissemang, skulle idag våga "anställa" två 60-åriga män. Ja, det vore i dagens kulturklimat förstås det radikalaste. Fast jag tycker åtminstone den ena kunde vara en kvinna. Det är ingen brist på utomordentliga kvinnliga författare och kulturpersonligheter. Och Svenska Akademien ska vårda språk och snille och ge fanken i kön och hudfärg.

Men 60 år är ingen ålder om vi tänker på att snart en tredjedel av befolkningen är sådana som idag betecknas som pensionärer men långt friskare och mer verksamhetssugna än någon tidigare generation. Samhällsekonomin kräver höjd pensionsålder och då borde det bli omöjligt att som idag diskvalificera folk över femtio från nya jobb och uppdrag, antingen de är män eller kvinnor, etniska svenskar eller invandrare. Synen på vad som är medelålder resp. ålderdom måste radikalt förändras. Tror någon att fullt yrkesverksamma och skattebetalande 65-,70-åringar kommer att vilja se sig enbart företrädda av hälften så gamla människor inom politik, folkrörelser, kultur, samhällsliv? Eller på scenen och i TV-rutan, för den delen? Ska vi då till kvotering av kvinnor, invandrare, o.s.v. lägga inkvotering av människor över 60, eller kanske t.o.m. över 50, allt i enlighet med det representativitetstänkande som idag faktiskt är en demokratifara?

Vid ett bröllop nyligen var min bordsdam upprörd över att styrelsen för en ganska stor svensk teater till teaterchef valt en konstnärligt verksam man i trettioårsåldern utan chefserfarenhet i stället för en några år erfarnare kvinna med viss sådan. Själv har jag svårt att bli upphetsad eftersom jag tycker båda kandidaterna är ganska ointressanta. Jag ler litet åt trängtan efter förnyelse och överregional uppmärksamhet hos den styrelse som valt Linus Tunström men jag har knappt hört talas om Ulrika Josephson som facket vill ha. Hon har säkert gjort en insats när hon drivit RiksDrama tillsammans med Lars Norén. Men vad vill dessa två göra med svensk teater, närmare bestämt Uppsalas? Och om det efter Stefan Böhm kunde passa med en kvinna, som både kan vara chef och konstnärlig ledare, då kunde man ha sökt typ Åsa Melldahl, Hilda Hellwig, Agneta Elers-Jarleman, Barbro Smeds, Åsa Kalmér, Linda Zachrisson... Hade man lika gärna kunnat tänka sig en man går det tretton på dussinet med större tyngd än den man nu valt. Är kunskap och erfarenhet så ointressant?

När Göteborgs stadsteater för trekvarts år sedan sökte chef efter Jasenko Selimovic träffade jag på en tillställning några som oroade sig för att teatern "skulle förlora" Anna Takanen om man inte bestämde sig tillräckligt snabbt. Vem var nu denna för mig helt okända person som var så nödvändig för att ta rodret vid landets tredje största talscen? En teater med en imponerande tradition i landets andra stad, tidigare styrd av kraftgestalter som Torsten Hammarén, Karin Kavli, Mats Johansson. En sökning efter Anna Takanen på nätet gav träffar på olika Suzanne Osten-projekt där hon medverkat. Folk som kännner henne försäkrade mig att hon gjort "flera egna uppsättningar" men hur hade hon burit sig åt för att vara en doldis för folk mitt i branschen? Chef för Göteborgs stadsteater blev hon, med en annan regissör och f.d. teaterchef - svensk man i 50-årsåldern - som stödjande VD. Antagligen tror båda två att de är konstnärliga ledare. Och det kanske går skitbra. 

Mer än någonsin gäller det att rekrytera de i sammanhanget bästa, mest förtjänta och mest arbetssugna - oavsett ålder och oavsett annan bakgrund än den profesionnella. Även om det skulle innebära idag så radikala val som kvinnor eller män i 60-årsåldern. När jag vid fyrtio blev (en rätt ung) radioteaterchef tyckte jag att min norska kollega var så gammal. Hon var sjuttio och när hon pensionerades grundade hon en fri teatergrupp! Min äldsta vän, Ingrid Luterkort, snart 96, ringde mig nyligen efter avslutad sejour i en pjäs på Dramaten och ville absolut att hon och jag och en regissör, som jag nästan kan vara far till, skulle träffas och prata teater. I ett samhälle med vår kommande ålderspyramid är det mest framsynta att välja bort ungdomskulten. Och då handlar det inte om sensationellt gamla människor som stilmarkör - typ "titta hon rör sig" eller "hör, han kan lära sig utantill fortfarande". Nej, det gäller naturligtvis också chefstillsättningar och akademiinval. Erfarenhet är aldrig fel. Och höjdpunkten i en karriär eller - som vi sa i mer balanserade tider - ett yrkesliv, kan mycket väl komma att ligga tio, tjugo år senare än idag. D.v.s. lika väl vid sextiofem eller sjuttio som vid fyrtiofem. Folk måste ju hinna skaffa barn och ha ett eller annat friår.

Men privilegier och företrädesrättigheter är alltid fel i en demokrati. De är aldrig något nytt och progressivt, de är alltid något gammalt och avskyvärt. Det tog århundraden att tvinga staten att ge någorlunda lika behandling åt alla individer oavsett klass och etnisk eller religiös bakgrund. Sjabbla inte bort det när man vill fixa de återstående bristerna...      

TRENDTYCKARE KRÄNGER DÅLIGT SAMVETE - Björk lämnar barnen för scenen.

Teater kan vem som helst yttra sig om. I motsats till en rad andra verksamhetsområden i samhället, där det krävs vissa fackkunskaper, vissa dokumenterade insikter. Och nu menar jag inte att yttra sig som publik, som åskådare, det är en annan sak. Nyss förklarade Nina Björk för läsare av DN:s kultursidor hur det är att få och ha barn. Nu berättar hon i DN 11/6 att hon läst en artikel om en undersökning - skriven av den som gjort den - som visar att 95 % av alla pjäser på Dramatens stora scen är skrivna av manliga västerländska dramatiker. Och tagit del av en annan artikel om att det går en arabisk Nobelpristagare i litteratur på 95 västerländska. Björk drar slutsatsen att de kvalitetsbegrepp, som härskar över Dramaten och Svenska Akademin, inte gäller araber, afrikaner och kvinnor(!) och uppmanar dessa grupper(!) att säga "Nobelpris? Nej tack." Jag gissar att hon försöker vara sarkastisk.

En gång jobbade jag på Sveriges (då) bästa kulturredaktion. Där läste vi - män och kvinnor, yngre och äldre i relativt god blandning - ofta varandras manus och förde en kollegial diskussion om innehåll och utformning, inte bara när det var försent, efter publicering, i vårt fall sändning. Och inte för att censurera varandras åsikter utan för att redaktionen någorlunda skulle kunna stå bakom de fakta som presenterades. Ingen vann på att en kollega hoppade i galen tunna när någon annan hade bra koll på ett område. Vi fungerade i bästa fall som varandras opponenter, ibland bara faktakontrollanter. Om Björk hade dryftat sin söndagskolumn i förväg med Leif Zern eller Ingegärd Waaranperä hade hon kanske skrivit något intressantare. Eller kunnat undvika pinsamheter som att "en och annan kines kan redan nu få bli hedersvästerlänning för att han härmar oss så bra".

Kineser, japaner, indier behöver inte härma oss. De har sina egna fantastiska teaterkulturer, som avsatt klassiska mästerverk i teatrala formspråk. som på intet sätt står västerländsk teater efter. Och som sedan slutet av 1800-talet haft ett utomordentligt starkt inflytande på viktiga delar av vår scenkonst. Craig, Brecht, Meyerhold, Artaud, Grotowski, Brook, Mnouchkine ...?  Och inte alls bara som exotism, något orientaliskt som koloniserats från "den andre", för att använda occidentalisternas favoritutryck. Men det var längesedan man kunde dra publik med att spela pjäser typ nobelpristagaren Tagore eller försökte överföra texter från de klassiska asiatiska teaterkulturerna till västerländska scener. Dramatens skådespelare är inte proffs på no-spel, kabuki eller kathakali. Men jag använder inte andra kvalitetskriterier när jag talar om Japans Hideo Kanze än när jag talar om Sveriges Keve Hjelm. De är bara väldigt olika. Som Jenny Lind, född i slummen i Europas periferi och sin tids främsta sångerska, brukade säga handlar det om att vara bäst i sin genre.

Det finns naturligtvis modern teater och dramatik i de flesta asiatiska länder. Delvis ansluter de sig till de egna formspråken, behandlar nya aktuella ämnesområden fast kräver fortfarande i framförandet en relation eller opposition till den egna traditionen. Delvis efterbildar de europeisk  dramatik och blir då ofta efterklang, åtminstone i översättning. Islams traditionella förbud mot människoframställning har i ett antal länder hämmat utvecklingen av teater och dramatik i "vår" mening även om de finns, särskilt i frankofona nationer. Men jag undrar förstås hur mycket traditionell eller modern asiatisk teater Björk har kollat in. Ingen alls? Även här finns en rasistisk underton - andra kulturer måste enligt Björk sträva efter samma slags teatrala gestaltning på scenen som "vi" men blir utestängda från scenerna av vita medelålders mäns kvalitetskrav. Precis som de kvinnliga dramatikerna. Hm.

Björk skulle ha hört min mentor Birgit Åkesson tala om den afrikanska dansen, med en kvalitet som västerlandets klassiska balett eller fridans bara bevarade spillror av. Men Åkesson var inte snäll mot västerlänningar, som började svänga med höfterna i tron att Afrikas dans och trummor handlade om rytmen i blodet eller - ännu värre - parningslekar. Och inte heller mot afrikaner som upplöste dansens cirkel för estradens publikfriande raka led eller försökte härma kolonialisternas amatörteater. Litet strängt kanske - Shakespeare tillhär väl hela mänskligheten, om den vill.

Naturligtvis finns det massor av dramatik av svarta författare från Afrika, USA, Västindien. Dramaten har faktiskt spelat fast glest Baldwin, Fugard, Cesaire och Walcott. Och det är naturligtvis Radioteatern som varit flitigast att översätta texter från främmande kulturer - mediet  lämnar ju det visuella åt  lyssnarens fantasi. När jag på 80-talet t.ex. regisserade Julius Amédée Laous Svart vansinne kunde Ulla Sjöblom och Karin Enberg övertyga som två svarta kvinnor på var sin sida om en generationsgräns, lika skarp som den mellan kolonisatör och kolonialiserad. På 60-talet spelades Blues för Mr. Charley eller Porgy & Bess obehindrat av vita aktörer på Dramaten resp. Stockholms stadsteater - egentligen inte konstigare än en svart Anna i Värmlänningarna på Parkteatern. Det kommer att ta några decennier innan vi är så fördomsfria igen. Teatrarnas ensembler kommer att integreras mer och mer. Till slut kommer inte bara Verdis opera utan också Shakespeares pjäs att kunna spelas av en vit Otello och en svart Desdemona. No problem.

Men alltför ofta handlar det som i Björks kolumn om en intellektuell medelklass rituella vädrande av sitt dåliga samvete i den politiska korrekthetens anda. Ingenting är lättare än att läsa något i andra hand och så svamla på i vulgärdebattens  vindriktning. Vanja Hermeles undersökning förtjänar antagligen bättre fast hon själv kränger den i artikelform i Arena. Och med suverän förenkling sätter så Björk utan hinder av skrymmande teaterkunnande likhetstecken mellan konstnärlig kvalitet och västerländsk (manlig) självtillräcklighet.

Men det går inte att dra paralleller mellan teater - högst olika i olika kulturer - och litteratur skriven av män eller kvinnor varsomhelst i världen utifrån kontakt med eller efterbildning av litteraturen i det som Horace Engdahl kallar "den västerländska  kultursfären."  Björks "araber, kvinnor eller afrikaner" må vara lika mycket offer för det vita patriarkatet men hennes jämförelse mellan teater/dramatik och all möjlig litteratur som ev. konkurrerar om Nobelpris bygger på en häpnadsväckande slutsats: "araber, kvinnor eller afrikaner" skapar utifrån andra kvalitetsbegrepp men tydligen i precis samma former som den teater eller det litteraturbegrepp som utesluter dem.  Och vem har överhuvudtaget definierat det som Björk kallar "det neutrala begreppet kvalitet"? Dramatenchefen? Ständige akademisekreteraren? Gud? Konstnärlig kvalitet är väl aldrig "neutral"? Då har vi redan somnat eller gått.

Ingenting utom brist på översättningar och språkkunskaper hindrar dramaturgerna på Dramaten att läsa mer pjäser från olika håll i världen. Men det gör dom antagligen redan. Och kvinnliga dramatiker står precis som sina manliga kolleger i telefonkatalogen. Det är bara att ringa och beställa. Men i ett litet längre perspektiv finns det också andra faktorer. För några decennier sedan gick man in för att svenska teatrar skulle spela mer svensk dramatik eftersom  det hävdades att den höll på att trängas ut av översatt underhållningsdramatik - och klassiker. Dominansen av anglosaxisk dramatik - och klassiker - i den icke-svenska delen av repertoaren har naturligtvis samma förklaring som att vi på Operan i hög grad sysslar med att spela Mozart, Verdi och Puccini. Frånsett att de är bra vill den stora publiken se dem och ägarna/ bidragsgivarna kräver hög självfinansiering. Okänd repertoar innebär (för) stort risktagande i alla teaterformer.

I sin föga överygande omsorg om "araber, kvinnor och afrikaner" noterar inte Björk frånvaron av dramatik - av kvinnor eller män - redan från det tyskspråkiga området, från Östeuropa, Italien, Spanien, Latinamerika, ja, från resten av Skandinavien. Det är inte bara förorten, kvinnorummet eller Kina och Afrika som hamnat utanför. Och knappast för att de inte uppfyller "neutrala kvalitetskrav". Ibland handlar om det gamla vanliga "en-tanke-per-decennium". Ibland om helt andra uteslutningsmekanismer än som kan kopplas till kön eller etnisk bakgrund. Men vad intresserar de här distinktionerna - eller teater överhuvudtaget - Nina Björk? Det är i hennes intresse att vara okunnig för att kunna kränga sitt populistiska poängplockande. DN:s teaterredaktion - finns den? - låter en amatörtyckare med trendargument sjabbla bort en viktig diskussion som berör teaterns framtid. Patetiskt?   

MARGINELLA ELLER HALVA FOLKET? Hat och fientlighet i debattspråk som tappat verklighetskontakten

Åter marscherar nazister på våra gator, senast i tisdags. Dagen till ära stramt uppsnofsade i bruna byxor med fanor. Skinnskallarna har verkligen snyggat till sig. Ännu mer skrämmande. Var det någon bra idé att haussa denna nygamla nationaldag? Vi har mycket att fira men inte någon bestämd dag då nationen föddes ur någon befrielse från främmande förtryck. Vad är det som vädras ur garderoberna? Visst är det fint och litet rörande när nya svenskar tar emot symboler för sitt medborgarskap i ceremonier över hela landet. Men resten av firandet? Jag kan bli gripen av de svenska landskapens skönhet och är stolt över vår hittillsvarande samhällsutveckling och det vill jag gärna dela i vardagen med svenskar av alla slag liksom med folk från varsomhelst annars. Men jag känner mig idag precis lika oppositionell mot nationell yra som när jag skrev min första insändare i tonåren mot flaggviftandet på Stadion och fick ett ampert svar från en mörkblå äldre officer.

Alldeles lagom till 6 juni presenterade statsvetaren Marie Demker en undersökning som visar att negativa attityder till flyktingmottagande tycks mer betingade av var i landet man bor än av kön, ålder eller utbildning. Intressant men svårtolkat. Demker avslutar en presentation i SvD 3/6 med en fundering om vi som individer kanske formas mer än vi tror "av platsers mentaliteter och stämningslägen". Jag tror jag förstår vad hon försöker säga även om det är illa formulerat - det är inte platser utan deras innebyggare som har mentaliteter och känner stämningar.

Själv är Demker ganska försiktig när hon spekulerar i om en negativ attityd till flyktingmottagning också speglar "en främlingsfientlig attityd". Många som besvarat undersökningens frågor upplever sig antagligen mer som restriktiva i sin syn på hur många flyktingar, som bör tas emot just när frågan ställs, än som negativa i sin inställning till konkreta flyende individer. Än mindre har de deklarerat någon syn på andra invandrare eller svenskar med utländsk bakgrund. DN presenterar Demkers undersökning samma dag under rubriken Svenskarna mer positiva till flyktingar - vilket ändå är viktigare än alla regionala differenser. Men där drar sig Gert Svensson inte för att tala om "flyktinghatarna" och deras "flyktingfientliga" inställning. Och han avser då inte några extremister utan 48% av befolkningen. Det är ganska trubbigt, för att inte säga grovt. Och ingen bra början på ett minst sagt överväldigande pedagogiskt projekt.

I kampen mot nazism och rasism är det ingen god idé att driva vanligt folk i armarna på extremister med ett språkbruk, som går långt utöver alla vettiga definitioner. Och där den upplysta medelklassen i storstäderna som vanligt med arrogans tar resten av folket i upptuktelse för dess brist på upplysning. I det här fallet berömmer man lågutbildade norrlänningar och tuktar reaktionära sydsvenskar. Jag skulle våga en gissning att den övervägande majoriteten av tillfrågade med sina enkätsvar vill uttrycka något helt annat än hat eller fientlighet mot främlingar. Ur den vanlige medborgarens perspektiv kan det förefalla rimligt att samhället först skall integrera och inte minst ordna jobb åt dem som redan finns här, flyktingar eller andra, innan man tar på sig ansvar för ännu fler. Det kan tyckas inskränkt men är det främlingsfientligt eller hatiskt? Och det bevisar inte att de svarande vill skicka tillbaka en enda individ till tortyr eller död. Sådant görs ju av oförvitliga makthavare på en helt annan beslutsnivå - exempel saknas inte.

Nej, jag tror att det gäller att sila snacket och bemöta folks olika synpunkter och åsikter även i dessa laddade frågor med respekt och nyanser i debatten. Ronald Inglehart väckte för en del år sedan anstöt i politiskt korrekta salonger med att säga att främlingsfientligheten i de skandinaviska länderna var "försumbar" jämfört med i de länder som de flesta invandrare och flyktingar lämnat. Han har naturligtvis rätt och det är ett av våra viktigaste vapen mot den nazism, som åter marscherar. Rasism, hets mot folkgrupp och reell diskriminering är brott, hör hemma under strafflagen och skall i varje sammanhang beivras. Men om man kallar 48% av landets befolkning för främlingsfientliga flyktinghatare har man tappat kontakten med verkligheten och sina bästa vapen i kampen mot rasism och extremism. Sila snacket.

Fräsande energiska tyskar använder Dramatens scen och håller Stefan vaken nästan hela föreställningen

Deutsches Theater från Öst-Berlin var i högre grad än den i utlandet mer kända Berliner Ensemble just DDR:s nationalscen. Ibland släpptes den ut på festivalbesök i väst redan innan återföreningen och jag tror aldrig jag har sett en föreställning därifrån som - oavsett dess övriga kvaliteter eller brister - var mindre än mycket mycket väl spelad efter vad som ankom på skådespelarna. Under vissa oundvikliga konvulsioner har Deutsches Theater efter återföreningen behållit och nyskapat sin position som Berlins klassiska huvudscen för taldramatik. I början av 90-talet såg jag där Heiner Müllers maratonföreställning av Shakespeares Hamlet plus hans egen Hamletmaskin plus en massa annan text - sju timmar teater av blandat genial och improviserad karaktär - men med oavbrutet lysande skådespelare. Men det är snart femton år sedan.

Tysk teater har ju annars under sina stora perioder i hög grad varit regissörernas teater. Även i mycket bra uppsättningar av de bästa iscensättarna på de största teatrarna brukar det vara synligt för alla och envar att tyska skådespelare inte har någon obruten tradition att utgå ifrån och att den tekniska skolningen är ojämn, inte bara som en skillnad mellan bättre och sämre aktörer utan påtaglig i flertalet skådespelares förmåga att lösa olika delar av samma uppgift. Och det kunde på 80-talet, då jag såg mycket lysande teater i Tyskland, gälla Ulrich Wildgruber eller Christa Berndl, Hilmar Thate eller Ilse Ritter lika väl som de minst namnkunniga. Ojämnt i lysande föreställningar.

Undantagen, de virtuosa ensemblerna, där alla skådespelare har varit på samma - och på sina bästa uppsättningars - nivå har alltid varit Kammerspiele i München och Deutsches Theater i Berlin. Men det är på båda hållen skådespelarkonst som skiljer sig från den svenska eller skandinaviska både i fråga om stil och ambitioner. Svenska skådespelare uttrycker ofta en övertygelse om att all bra teater står över så futila ting som stil, teknik eller skilda estetiska traditioner, att bra skådespeleri till sin natur är liksom allmänmänsklig. Det blir en lögn redan i Berlin.

Ikväll är jag euforisk för jag har sett en för mig nästan helt ny samling skådespelare från Deutsches Theater inta Dramatens stora scen med en stram bearbetning av Goethes Faust del 1 och använda varje millimeter av rummet mellan sig och publiken för tvåvägskommunikation. Allför ofta har man på senare år gått dit och sett skådespelare spela liksom för sig själva långt borta, som om naturalismens berömda fjärde vägg hade gått ner igen emellan scen och salong. Vissa spelar som på film eller i TV. "Hallå", vill man ropa, "vi är här - ta kontakt - ge oss energi - vi kan t.o.m. nöja oss om vi bara får höra replikerna!" Ungefär så känner man sig när man sitter där med händerna kupade bakom öronen och ångrar att man inte tog med sig teaterkikaren. Kanske man kan fråga någon som sitter på främre parkett ... (Och om den fjärde väggen är uppdragen så spelas det alltför ofta kabaré, revy eller stå upp och det är faktiskt andra genrer.)

Men det handlar inte om starka röster eller artikulation - det är bara självklarheter - när sju skådespelare från Deutsches Theater tar scenen och luftrummet på Dramaten i besittning, fyller det med en våldsam energi också i de mest återhållna passager och utan det minsta flört med publiken får en att på parkett känna att de når varenda kotte på tredje raden också. Tala lägre, jag hör inte, skrev Leif Zern ungefär om en av den gångna säsongens minst lyckade Dramatenuppsättningar. Ja, det handlar inte om röstvolym utan om att fördela energi - i det här fallet över närmare två timmar utan paus - och det handlar om projektion i rummet. Saker som inte kommer av sig själv bara för att man är äkta eller inlevd eller har full täckning och kan sin fabel. Eller är en bra människa med starkt uttrycksbehov.

Efter en viss sömnighet i början - ambassaden bjöd på sekt och jag tog en liten lur under scenen med studenten (som var äldst i ensemblen) - njöt jag mer och mer av Goethes text, av skådespelarna och av tolkningen ju längre de två timmarna framskred. Med detta har jag inte sagt ett dugg om iscensättningen eller om den är "bra eller dålig eller bara intressant". Jag är just nu en dramaturg (och gammal kollega) i teaterpubliken, inte kritiker. Och visst - inte fanns här det nyanserade samspel på högsta internationella nivå som t.ex. Malmsjö, Göranzon och Ekmanner presterar på samma tiljor i Borkmann eller den virtuosa blandning av skräck och crazy som Ahlstedt åstadkommer i Macbeth eller den manliga ursorg som Ramberg fyller text och rum med i några scener i samma pjäs. Nej, nej, när svenska skådespelare är som bäst är de världsbäst. Men alltför ofta spelar några självupptagna figurer enmansteater för sig själva inne på scenen och vi i salongen ska inte störa. Då blir ett gästspel som detta en välbehövlig uppsträckning i grundläggande kommunikation från scen till salong, från skådespelare till åskådare. Det var längesen jag ropade bravo efter en talpjäs.    

FOLKBILDNING OCH FRITIDSGÅRDAR ELLER EN MER MIXAD KULTURELIT? Flum eller fromma förhoppningar - nitton röster om partiernas (brist på) kulturvisioner

Den 30 maj frågar DN inför valet 19 personer med anknytning till kulturlivet om deras syn på "valet och kulturen" d.v.s. om partierna eller blocken har några kulturpolitiska visioner värda namnet. För politikerna borde det här vara en deprimerande läsning - nitton "kulturpersonligheter" underkänner kulturpolitiken eller ifrågasätter om en sådan finns. Men vad säger det de säger om dem själva?

Minst centrerad på sin egen verksamhet och personlighet är gamle vänsterteatermannen Sven Wollter: Diskussionen om kulturpolitik är ytlig och handlar bara om pengar, en verklig kulturpolitik, byggd på personligt engagemang för kulturens innehåll, finns inte. Ernst Billgren, Anneli Alhanko, Susanna Alakoski och Marcus Birro slår på olika sätt vakt om institutionerna som garanter för kultur i meningen bildning, konst, kunskap, upplevelser, humanism. Alakoski betonar bibliotekens avgörande roll för oss från samhällets undersida medan Birro står för enkätens mest minnesvärda formulering - det "behövs något ställe där man kan få sin Marcel Proust utan reklamavbrott". Men många är sig själva närmast. Om ex-ballerinan Alhanko vill ha ett nytt operahus och hyresbefria nationalscenerna så vill konstnären Billgren förbättra avdragsrätten och designrektorn Tom Hedqvist talar bara om designpolitik.

Längst ute i retoriken befinner sig musikern Ayesha Quaraishi och journalisten Zanyar Adami. Det är tydligt att för dem handlar kultur om en plats i solen. Quaraishi drar en lans för att "det inte ska vara tabu för kulturlivet att samarbeta med näringslivet". När var det det? Har hon sovit genom sitt unga liv? Sedan talar hon sig varm för en kulturelit (!) "av människor i alla åldrar och från alla nationaliteter". If you can't beat them, join them = hon vill vara med i eliten själv. Adami vill att kulturinstitutionerna skall "öppna sig mer" - för honom, gissar man. Nej, det är inte förbjudet att vilja göra karriär men man behöver inte gömma denna legitima strävan bakom ett antal hundratusen medborgare eller en "ny svensk kultur". Märkligt vad det uttrycket påminner om diverse tyskinspirerade rörelser för sådär sextio, sjuttio år sedan. Steget mellan tidskrifterna Gringo 2006 och Tyskland-Sverige 1940 är förrädiskt kort. Bägge använder en diskussion om etnicitet i politiska syften. Martin Kellerman och Mikael Wiehe tänker mer på allas vår framtid när de vill återupprätta fritids- och ungdomsgårdarna och kräver satsningar på kulturell verksamhet för ungdomar.

Vissa briljerar med sin okunnighet. Peter O Nilsson, chef för SVT:s Kulturnyheter, talar om kulturlivets "institutionella kostym" som typisk här "i landet". han borde kolla det återförenade Tyskland och var gränsen där går för hur pass små städer, som fortfarande har både teater och filharmonisk orkester. Det låter ju tufft när en kulturredaktör säger att "vi inte har tillräckligt med pengar" till kulturen i stället för att sentimentalt falla in i konstnärernas kravkör. Men när Nilsson påstår att dena institutionella kostym skulle vara "en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle" har han bara fel. Stads- och länsteatrar, regionala operahus, Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar är alla barn av det liberala eller progressiva 1900-talet, till stor del av 1974 års kulturpolitik. "Borgerligt" - pyttsan!

Artisten Catti Brandelius måste ha en egendomlig bild av teaterrepertoaren när hon säger sig "ana hur det känns för personer med annan än svensk bakgrund att det inte finns historier om dem". Allt beror på hur länge man varit med. För mig var det alldeles nyss som historier om människor i det här landet över huvud taget knappast berättades på dess scener, som mest upptogs av anglosaxisk underhållning och verklighetsflykt. Eftersom Brandelius beskriver sig som feminist borde hon fråga sig varför män, oavsett "bakgrund", i så hög grad är frånvarande som publik i det manligt styrda teater- och kulturlivet. En pedagogisk uppgift värdig la Profesora!

Staffan Valdemar Holm kritiserar den starka instrumentaliseringen av kulturfrågorna med "olyckliga sammanskrivningar" av genus- och mångfaldsfrågor. Där har vi kulturarbetare av flera generationer själva en skuld. Sedan 1970-talet har vi ofta och träget återfallit i en förenklad politisering av konsten som passiv spegel av samhället, bärare av åsikter eller "instrument" snarare än som skapande och utmanande kraft. Och nu får vi den tillbaka från politikerna - konsten kan bara intressera människor om den är representativ. Diskussionen om genus- och mångfaldsfrågor har mer eller mindre tydligt förbjudit diskussion av andra problem. Men kommersialismens skadeverkningar och den övermäktiga konkurrensen från kommersiell masskultur - en debatt som politiskt korrekta politruker idag anser överspelad och sjuttitalistisk - är just vad chefen för Stockholms filharmonikers chef Stefan Forsberg och filmaren Claes Eriksson skjuter in sig på, liksom KLYS-ordföranden Peter Curman. Tillsammans med journalisten Håkan Lahger vågar Forsberg gå mot strömmen och dra en lans för en omodern men mer än någonsin nödvändig folkbildning. Smaka på det ordet igen. Välgörande. Och folkbildning behöver varken vara ojämlik eller enkulturell.

Som gammal friteaterveteran känner jag naturligtvis för Sara Stridsbergs krav på "en mer radikal teaterpolitik där hjärtat finns i småteatrarna". Men varför måste hon påstå att svensk teater har "skyhöga biljettpriser och gör pjäser för blåådrigt finfolk, vilket lätt skrämmer bort vanligt folk"? Jämför vad det kostar att gå på teater i de flesta andra europeiska länder. Och varför baktala teaterpubliken? Min erfarenhet är dessutom att småteatrar snarast besöks av kultureliten och att om man vill träffa "vanligt folk" på teatern så är det förutom musikaler Carmen eller Fröken Julie som gäller. På gamla Teater 9 levde vi också i våra vanföreställningar och Fria Pro trodde länge på allvar att de spelade för "folket" men ingen av oss var ju deklarerad "queerdebattör"...

Den vanligen kloka Marianne Lindberg de Geer vill riva upp Kulturrådets mål från 1974 för att "världen ser helt annorlunda ut". Gärna, men släng inte ut barnet med badvattnet igen. Till vissa delar var 1974 års kulturpolitik profetisk och är än mer aktuell idag än för trettio år sedan. Då talade man om kampen mot kommersialism och masskultur, idag är de krafterna nästan övermäktiga. Men varför måste Lindberg lägga ner gamla tidskrifter för att ge pengar till nya bara för att hon nyss konstaterat att pengarna till kultur totalt inte ökar? Det är väl i och för sig inte sant - en styrelseledamot i Kulturrådet borde veta det - bidragen har ökat om än aldrig tillräckligt, men när blev det fel att kräva mer pengar till ett proportionellt sett så blygsamt finansierat område som kulturen? Och att gå med på att kulturkvoten på något vis skulle vara fylld och pengarna slut - det är verkligen inte vad vi väntar oss av medlemmar i KUR:s styrelse.

Om avsikten bakom mycket av senare tids politiskt styrde debatt om kulturlivets strukturer och konstens förmenta konservatism i fråga om kulturell mångfald, genusfrågor och barnperspektiv, varit att flytta uppmärksamheten från bristen på visionär kulturpolitik och ökade resurser, då har man lyckats. Flera av de 19 i DN 30 maj tycks ju se kultursektorn som färdigbyggd eller t.o.m. som "en för stor kostym", där man inte längre ska kämpa för utan om pengar.

Kultur och konst är sällan bakåtsträvande, oftare framåtblickande och profetiska. I stället för att klanka på konsten för att inte spegla eller än värre representera, ja, låta sig instrumentaliseras av, dagens omgivande samhälle, varför inte snarare fråga sig vad det är den visar och pekar på och varför. Vilken politiker vågar det? Vad är det konsten - fragmentariskt, otydligt och kanske högst osolidariskt mot våra värdegrunder - verkligen säger om vår framtid?