Rebecca West - som döpt om sig efter den kvinnliga huvudpersonen i Ibsens Rosmersholm och tidvis var gift med H.G. Wells - lär ha skrivit någonstans att "men and women do not like each other very much". Det finns ju mycket som talar för motsatsen. När jag en gång för över tjugo år sedan citerade detta för regissören Hilda Hellwig underströk hon att betoningen måste ligga på "like" = tycka om. Män och kvinnor kan älska eller hata varandra men "lajka varandra" - som Ulrika i Västergöl skulle uttryckt det på amerikansk svenska - det kanske är för spänningslöst och passar bättre mellan samkönade vänner.
Fan tro't men resonemanget rann mig i minnet då regissören Åsa Melldahl för en tid sedan besvarade frågan varför salongerna på manligt styrda teatrar är fyllda av kvinnlig publik med att "kvinnor är intresserade av män och av vad män tycker". I slutet av teaterbiennalen i Umeå sa den manlige ordföranden i publikjuryn i slutdiskussionen ungefär att "det var en lysande biennal men inga fler föreställningar med män i kjolar". Det är naturligtvis svårt att värva manlig publik till teater i älgjaktslänen med queerteater och genusexperiment. Keve Hjelm, som var en stor karl med känsligt inre, kämpade ett helt teaterliv mot den sig förställande fjollteatern - hans skapande skådespelare uteslöt inte den kvinnliga aspekten men väl karaktärsskådespelarnas "gubbar" och "gummor".
I Dramatens mindre salonger kan man som man lätt vara en mot hundra kvinnor. I operavärlden är det Wagner som är det stora undantaget - hans verk drar åtminstone lika mycket manlig som kvinnlig publik. I en av höstens debatter om jämställdhet på scenkonstområdet ville ett antal deltagare just diskutera detta märkliga - teaterinstitutioner styrda till största delen av manliga chefer med stark dominans av manliga dramatiker och manliga regissörer med till överväldigande del kvinnlig (medelålders) publik. När vi nästa gång infann oss i ungefär samma gruppering fick vi veta att den här frågan skulle vi inte diskutera - den kunde skymma de verkliga problemen.
All heder åt detta kulturbärande skikt av medelålders kvinnor med hög utbildning och låga inkomster som tycks vara ryggraden också i teaterpubliken. Och vi behöver verkligen inte köra bort dem för att bereda plats för andra grupper - det finns platser kvar i salongen. Men man borde reflektera mer över männens frånvaro - dissar de teater för att den är omanlig? Är det arketypiska föreställningar från det gamla Rom som spökar - om det omanliga i att klä ut sig, bli kanal för någon annans ord och låta sig penetreras av åskådarnas blickar. Skådespelare i det gamla Rom liksom i samurajernas Japan och 16-,1700-talens europeiska metropoler var ofta prostituerade, även männen. Och i de teaterformer som var förbehållna män - som alltså då också uppträdde som kvinnor - blomstrade homoerotiska subkulturer. Men det var ju så längesen.
Eller har män idrott i stället? Skulle ännu färre komma till en jämställd teater eller fler? Om Hellwig och Melldahl har rätt så TYCKER män och kvinnor inte nödvändigen OM varandra ens när de älskar varann men kvinnor(na) är åtminstone INTRESSERADE av män(nen). Shakespeare och Norén t.ex. Eller Persbrandt och Strindberg. Vad är män intresserade av? Det vete fan.
Comments