Let's face it: Att behandla människor olika och ge privilegier åt vissa grupper har varit regel, inte undantag, i alla kulturer under alla historiska epoker förutom i Västeuropa under det senaste halvseklet. "Det är statens likabehandling av individer som är relativt ny i den mänskliga historien" skriver Thomas Gür i SvD 17/6. Han ser statligt sanktionerad kvotering inte som framsteg utan som återgång till ett primitivt grupptänkande. Han är en konservativ kolumnist och jag håller inte med om alla hans slutsatser. Men det är viktigt att påpeka att de som ser kvotering för tillbakasatta grupper som ett steg framåt i ett demokratiskt samhälle leker med elden. Först under mina jämnårigas livstid, ett gott sekel efter ståndsriksdagens upphävande i Sverige, blev man under en kort tid av med privilegier grundade på härkomst och grupptillhörighet. Nu tror man att man sysslar med en finjustering av jämlikheten när man vill införa ojämlikhet baserad på tillhörighet till svaga grupper.
Svenska Akademien funderar på nya ledamöter för att ersätta två bortgångna äldre manliga författare. Horace Engdahl önskar sig två "friska, arbetsglada människor" och tvekar inte att sticka ut näsan: bara Svenska Akademien, etablissemangets etablissemang, skulle idag våga "anställa" två 60-åriga män. Ja, det vore i dagens kulturklimat förstås det radikalaste. Fast jag tycker åtminstone den ena kunde vara en kvinna. Det är ingen brist på utomordentliga kvinnliga författare och kulturpersonligheter. Och Svenska Akademien ska vårda språk och snille och ge fanken i kön och hudfärg.
Men 60 år är ingen ålder om vi tänker på att snart en tredjedel av befolkningen är sådana som idag betecknas som pensionärer men långt friskare och mer verksamhetssugna än någon tidigare generation. Samhällsekonomin kräver höjd pensionsålder och då borde det bli omöjligt att som idag diskvalificera folk över femtio från nya jobb och uppdrag, antingen de är män eller kvinnor, etniska svenskar eller invandrare. Synen på vad som är medelålder resp. ålderdom måste radikalt förändras. Tror någon att fullt yrkesverksamma och skattebetalande 65-,70-åringar kommer att vilja se sig enbart företrädda av hälften så gamla människor inom politik, folkrörelser, kultur, samhällsliv? Eller på scenen och i TV-rutan, för den delen? Ska vi då till kvotering av kvinnor, invandrare, o.s.v. lägga inkvotering av människor över 60, eller kanske t.o.m. över 50, allt i enlighet med det representativitetstänkande som idag faktiskt är en demokratifara?
Vid ett bröllop nyligen var min bordsdam upprörd över att styrelsen för en ganska stor svensk teater till teaterchef valt en konstnärligt verksam man i trettioårsåldern utan chefserfarenhet i stället för en några år erfarnare kvinna med viss sådan. Själv har jag svårt att bli upphetsad eftersom jag tycker båda kandidaterna är ganska ointressanta. Jag ler litet åt trängtan efter förnyelse och överregional uppmärksamhet hos den styrelse som valt Linus Tunström men jag har knappt hört talas om Ulrika Josephson som facket vill ha. Hon har säkert gjort en insats när hon drivit RiksDrama tillsammans med Lars Norén. Men vad vill dessa två göra med svensk teater, närmare bestämt Uppsalas? Och om det efter Stefan Böhm kunde passa med en kvinna, som både kan vara chef och konstnärlig ledare, då kunde man ha sökt typ Åsa Melldahl, Hilda Hellwig, Agneta Elers-Jarleman, Barbro Smeds, Åsa Kalmér, Linda Zachrisson... Hade man lika gärna kunnat tänka sig en man går det tretton på dussinet med större tyngd än den man nu valt. Är kunskap och erfarenhet så ointressant?
När Göteborgs stadsteater för trekvarts år sedan sökte chef efter Jasenko Selimovic träffade jag på en tillställning några som oroade sig för att teatern "skulle förlora" Anna Takanen om man inte bestämde sig tillräckligt snabbt. Vem var nu denna för mig helt okända person som var så nödvändig för att ta rodret vid landets tredje största talscen? En teater med en imponerande tradition i landets andra stad, tidigare styrd av kraftgestalter som Torsten Hammarén, Karin Kavli, Mats Johansson. En sökning efter Anna Takanen på nätet gav träffar på olika Suzanne Osten-projekt där hon medverkat. Folk som kännner henne försäkrade mig att hon gjort "flera egna uppsättningar" men hur hade hon burit sig åt för att vara en doldis för folk mitt i branschen? Chef för Göteborgs stadsteater blev hon, med en annan regissör och f.d. teaterchef - svensk man i 50-årsåldern - som stödjande VD. Antagligen tror båda två att de är konstnärliga ledare. Och det kanske går skitbra.
Mer än någonsin gäller det att rekrytera de i sammanhanget bästa, mest förtjänta och mest arbetssugna - oavsett ålder och oavsett annan bakgrund än den profesionnella. Även om det skulle innebära idag så radikala val som kvinnor eller män i 60-årsåldern. När jag vid fyrtio blev (en rätt ung) radioteaterchef tyckte jag att min norska kollega var så gammal. Hon var sjuttio och när hon pensionerades grundade hon en fri teatergrupp! Min äldsta vän, Ingrid Luterkort, snart 96, ringde mig nyligen efter avslutad sejour i en pjäs på Dramaten och ville absolut att hon och jag och en regissör, som jag nästan kan vara far till, skulle träffas och prata teater. I ett samhälle med vår kommande ålderspyramid är det mest framsynta att välja bort ungdomskulten. Och då handlar det inte om sensationellt gamla människor som stilmarkör - typ "titta hon rör sig" eller "hör, han kan lära sig utantill fortfarande". Nej, det gäller naturligtvis också chefstillsättningar och akademiinval. Erfarenhet är aldrig fel. Och höjdpunkten i en karriär eller - som vi sa i mer balanserade tider - ett yrkesliv, kan mycket väl komma att ligga tio, tjugo år senare än idag. D.v.s. lika väl vid sextiofem eller sjuttio som vid fyrtiofem. Folk måste ju hinna skaffa barn och ha ett eller annat friår.
Men privilegier och företrädesrättigheter är alltid fel i en demokrati. De är aldrig något nytt och progressivt, de är alltid något gammalt och avskyvärt. Det tog århundraden att tvinga staten att ge någorlunda lika behandling åt alla individer oavsett klass och etnisk eller religiös bakgrund. Sjabbla inte bort det när man vill fixa de återstående bristerna...
Comments