Teater kan vem som helst yttra sig om. I motsats till en rad andra verksamhetsområden i samhället, där det krävs vissa fackkunskaper, vissa dokumenterade insikter. Och nu menar jag inte att yttra sig som publik, som åskådare, det är en annan sak. Nyss förklarade Nina Björk för läsare av DN:s kultursidor hur det är att få och ha barn. Nu berättar hon i DN 11/6 att hon läst en artikel om en undersökning - skriven av den som gjort den - som visar att 95 % av alla pjäser på Dramatens stora scen är skrivna av manliga västerländska dramatiker. Och tagit del av en annan artikel om att det går en arabisk Nobelpristagare i litteratur på 95 västerländska. Björk drar slutsatsen att de kvalitetsbegrepp, som härskar över Dramaten och Svenska Akademin, inte gäller araber, afrikaner och kvinnor(!) och uppmanar dessa grupper(!) att säga "Nobelpris? Nej tack." Jag gissar att hon försöker vara sarkastisk.
En gång jobbade jag på Sveriges (då) bästa kulturredaktion. Där läste vi - män och kvinnor, yngre och äldre i relativt god blandning - ofta varandras manus och förde en kollegial diskussion om innehåll och utformning, inte bara när det var försent, efter publicering, i vårt fall sändning. Och inte för att censurera varandras åsikter utan för att redaktionen någorlunda skulle kunna stå bakom de fakta som presenterades. Ingen vann på att en kollega hoppade i galen tunna när någon annan hade bra koll på ett område. Vi fungerade i bästa fall som varandras opponenter, ibland bara faktakontrollanter. Om Björk hade dryftat sin söndagskolumn i förväg med Leif Zern eller Ingegärd Waaranperä hade hon kanske skrivit något intressantare. Eller kunnat undvika pinsamheter som att "en och annan kines kan redan nu få bli hedersvästerlänning för att han härmar oss så bra".
Kineser, japaner, indier behöver inte härma oss. De har sina egna fantastiska teaterkulturer, som avsatt klassiska mästerverk i teatrala formspråk. som på intet sätt står västerländsk teater efter. Och som sedan slutet av 1800-talet haft ett utomordentligt starkt inflytande på viktiga delar av vår scenkonst. Craig, Brecht, Meyerhold, Artaud, Grotowski, Brook, Mnouchkine ...? Och inte alls bara som exotism, något orientaliskt som koloniserats från "den andre", för att använda occidentalisternas favoritutryck. Men det var längesedan man kunde dra publik med att spela pjäser typ nobelpristagaren Tagore eller försökte överföra texter från de klassiska asiatiska teaterkulturerna till västerländska scener. Dramatens skådespelare är inte proffs på no-spel, kabuki eller kathakali. Men jag använder inte andra kvalitetskriterier när jag talar om Japans Hideo Kanze än när jag talar om Sveriges Keve Hjelm. De är bara väldigt olika. Som Jenny Lind, född i slummen i Europas periferi och sin tids främsta sångerska, brukade säga handlar det om att vara bäst i sin genre.
Det finns naturligtvis modern teater och dramatik i de flesta asiatiska länder. Delvis ansluter de sig till de egna formspråken, behandlar nya aktuella ämnesområden fast kräver fortfarande i framförandet en relation eller opposition till den egna traditionen. Delvis efterbildar de europeisk dramatik och blir då ofta efterklang, åtminstone i översättning. Islams traditionella förbud mot människoframställning har i ett antal länder hämmat utvecklingen av teater och dramatik i "vår" mening även om de finns, särskilt i frankofona nationer. Men jag undrar förstås hur mycket traditionell eller modern asiatisk teater Björk har kollat in. Ingen alls? Även här finns en rasistisk underton - andra kulturer måste enligt Björk sträva efter samma slags teatrala gestaltning på scenen som "vi" men blir utestängda från scenerna av vita medelålders mäns kvalitetskrav. Precis som de kvinnliga dramatikerna. Hm.
Björk skulle ha hört min mentor Birgit Åkesson tala om den afrikanska dansen, med en kvalitet som västerlandets klassiska balett eller fridans bara bevarade spillror av. Men Åkesson var inte snäll mot västerlänningar, som började svänga med höfterna i tron att Afrikas dans och trummor handlade om rytmen i blodet eller - ännu värre - parningslekar. Och inte heller mot afrikaner som upplöste dansens cirkel för estradens publikfriande raka led eller försökte härma kolonialisternas amatörteater. Litet strängt kanske - Shakespeare tillhär väl hela mänskligheten, om den vill.
Naturligtvis finns det massor av dramatik av svarta författare från Afrika, USA, Västindien. Dramaten har faktiskt spelat fast glest Baldwin, Fugard, Cesaire och Walcott. Och det är naturligtvis Radioteatern som varit flitigast att översätta texter från främmande kulturer - mediet lämnar ju det visuella åt lyssnarens fantasi. När jag på 80-talet t.ex. regisserade Julius Amédée Laous Svart vansinne kunde Ulla Sjöblom och Karin Enberg övertyga som två svarta kvinnor på var sin sida om en generationsgräns, lika skarp som den mellan kolonisatör och kolonialiserad. På 60-talet spelades Blues för Mr. Charley eller Porgy & Bess obehindrat av vita aktörer på Dramaten resp. Stockholms stadsteater - egentligen inte konstigare än en svart Anna i Värmlänningarna på Parkteatern. Det kommer att ta några decennier innan vi är så fördomsfria igen. Teatrarnas ensembler kommer att integreras mer och mer. Till slut kommer inte bara Verdis opera utan också Shakespeares pjäs att kunna spelas av en vit Otello och en svart Desdemona. No problem.
Men alltför ofta handlar det som i Björks kolumn om en intellektuell medelklass rituella vädrande av sitt dåliga samvete i den politiska korrekthetens anda. Ingenting är lättare än att läsa något i andra hand och så svamla på i vulgärdebattens vindriktning. Vanja Hermeles undersökning förtjänar antagligen bättre fast hon själv kränger den i artikelform i Arena. Och med suverän förenkling sätter så Björk utan hinder av skrymmande teaterkunnande likhetstecken mellan konstnärlig kvalitet och västerländsk (manlig) självtillräcklighet.
Men det går inte att dra paralleller mellan teater - högst olika i olika kulturer - och litteratur skriven av män eller kvinnor varsomhelst i världen utifrån kontakt med eller efterbildning av litteraturen i det som Horace Engdahl kallar "den västerländska kultursfären." Björks "araber, kvinnor eller afrikaner" må vara lika mycket offer för det vita patriarkatet men hennes jämförelse mellan teater/dramatik och all möjlig litteratur som ev. konkurrerar om Nobelpris bygger på en häpnadsväckande slutsats: "araber, kvinnor eller afrikaner" skapar utifrån andra kvalitetsbegrepp men tydligen i precis samma former som den teater eller det litteraturbegrepp som utesluter dem. Och vem har överhuvudtaget definierat det som Björk kallar "det neutrala begreppet kvalitet"? Dramatenchefen? Ständige akademisekreteraren? Gud? Konstnärlig kvalitet är väl aldrig "neutral"? Då har vi redan somnat eller gått.
Ingenting utom brist på översättningar och språkkunskaper hindrar dramaturgerna på Dramaten att läsa mer pjäser från olika håll i världen. Men det gör dom antagligen redan. Och kvinnliga dramatiker står precis som sina manliga kolleger i telefonkatalogen. Det är bara att ringa och beställa. Men i ett litet längre perspektiv finns det också andra faktorer. För några decennier sedan gick man in för att svenska teatrar skulle spela mer svensk dramatik eftersom det hävdades att den höll på att trängas ut av översatt underhållningsdramatik - och klassiker. Dominansen av anglosaxisk dramatik - och klassiker - i den icke-svenska delen av repertoaren har naturligtvis samma förklaring som att vi på Operan i hög grad sysslar med att spela Mozart, Verdi och Puccini. Frånsett att de är bra vill den stora publiken se dem och ägarna/ bidragsgivarna kräver hög självfinansiering. Okänd repertoar innebär (för) stort risktagande i alla teaterformer.
I sin föga överygande omsorg om "araber, kvinnor och afrikaner" noterar inte Björk frånvaron av dramatik - av kvinnor eller män - redan från det tyskspråkiga området, från Östeuropa, Italien, Spanien, Latinamerika, ja, från resten av Skandinavien. Det är inte bara förorten, kvinnorummet eller Kina och Afrika som hamnat utanför. Och knappast för att de inte uppfyller "neutrala kvalitetskrav". Ibland handlar om det gamla vanliga "en-tanke-per-decennium". Ibland om helt andra uteslutningsmekanismer än som kan kopplas till kön eller etnisk bakgrund. Men vad intresserar de här distinktionerna - eller teater överhuvudtaget - Nina Björk? Det är i hennes intresse att vara okunnig för att kunna kränga sitt populistiska poängplockande. DN:s teaterredaktion - finns den? - låter en amatörtyckare med trendargument sjabbla bort en viktig diskussion som berör teaterns framtid. Patetiskt?
Comments