Efter en vecka i San Francisco - staden med de vackraste skyskraporna och de till synes lugnaste uteliggarna - är jag hemma igen och lyssnar på Dagens dikt. Nyss gick den nya amerikanska dammsugaren över alla tröskellösa golv, den lilla runda roboten, som min äldste,"amerikanske", brorson gett mig för att jag skall hinna läsa mina böcker och lyssna till min musik i stället för att städa. Nu har den dockat sig i köket, det är tyst och jag lyssnar till Dagens dikt. En ung kvinna, poeten Ina Börjel - hennes taggiga röst omärkt av någon scenskola - läser en dikt om mödrar, tyska mödrar. Nära, underfundigt. kärvt, litet som ett stycke musik av Karin Rehnqvist, med ett slags jordad ironi. Så blir det tyst på balkongen.
Minns ni - det kan ha varit i slutet av 1980-talet - Sveriges Radio gjorde reklam för public service radio i Sveriges Television - en långtradarchaufför ser på klockan och byter kanal från P4 till P1 - tolvslaget, Anita Ekströms röst fyller hans förarhytt och våra vardagsrum med poesi, litet musik. Under den rösten, ja, bakom alla som läser Dagens dikt, också dagens otuktade skrivarstämma, hör jag min mors röst, nu tystnad sedan 21 år. Bara sex år i folkskolan, några folkhögskolekurser, ett slitsamt liv där ändå alltid poesin, dikten, hade en plats - hon tvekade inte att tala om behovet av något som i brist på bättre kunde kallas "högre". Hon var i högsta grad just vad Mikael Olsson menar med en samhällsmedborgare; "konsument", ja, i sin roll som ifrågasättande medlemsaktivist i Konsum!
Jag behöver inte gå in i rummet där mors Malnstensskåp fortfarande står i mitt nya hem och se på två och en halv hyllor med dikt för att höra rösten. Vilka röster hör Leif Jacobsson och Peter Örn? (Eller är det här ett slag under bältet?)
Comments