När jag kom hem från landet på söndagskvällen hade jag tänkt dricka te och gå i säng med en bok för att komma upp i tid i morgon. Annars hade jag lika gärna kunnat ligga över hos mina gästfria vänner. Men jag börjar se och lyssna till söndagskonserten - varför är förresten klassisk musik alltid så svagt utstyrd i TV så att avannonsen väcker grannarna? Berlinfilharmonikerna spelar under Simon Rattle i det gamla operahuset i Budapest. En närmast nerdigt inbunden - kolla armarna - men oerhört skicklig Leonidas Kavakos är solist i Bartoks mystiska och ibland nästan skrämmande andra violinkonsert.
Här lodas djup, som vi inte vill konfronteras med varje dag, samtidigt som rötterna i folkmusiken är lika påtagliga som i alla den ungerske komponistens verk, magiskt omsmälta till framtidsmusik. Jag blir kvar vid teven, mer och mer fascinerad, fast klassisk musik i min gamla TV knappast är den ultimata ljudupplevelsen. Och dessutom - under över alla under - inget tjafs om varför det här är så stort eller häftigt, ingen beskäftig programledare som talar om för mig varför jag ska gilla detta. Public service, för en gångs skull.
Plötsligt slår det mig hur hopplösa och missriktade de flesta resonemang om hur man skall popularisera klassisk musik, föra den närmare publiken, tyvärr är. Liksom all - hycklande? - omsorg om hur konsertlivet och symfoniorkestrarna skall nå en större publik. När det gäller musik som denna violinkonsert av Bartok liksom det mesta av verkligt stark och betydande musik från 1900-talet, kan det ju bara handla om att vänja in nya lyssnare genom mycket exponering för musik, som leder fram till detta allt mer avancerade tonspråk. Och det handlar om musik som skolämne och som frivilligt studium, om passionerade musiklärare, som törs fråga sig inte vad eleverna vill utan vad de behöver. Det finns inga genvägar till Bartok, Berg, Webern, Stravinskij, Varèse, Pettersson...
Klart att konsertinstitutionerna kan berätta mer om vad de spelar och ordna föredrag med musikexempel, men det är vanlig folkbildning, har alltid funnits och förutsätter också ett val från lyssnarens sida. Och det skall helst inte göras från podiet på konserten. Det hör naturligtvis hemma i barnverksamhet och skolkonserter - jag kan tacka Johannes Norrby och Filharmonikernas frekventa och billiga skolkonserter för en hel del av mitt musikintresse. Och för många upplevelser som jag fortfarande bär med mig. Men alla de välvilliga (?) förslag som utredningar, debattörer och förståsigpåare brukar komma med om hur man skall föra klassisk musik närmare nya lyssnare känns bara meningslösa här.
Bartok kan öppna sig för den som redan fått höra annan besläktad musik eller för den som inte gjort det. Men det spelar ingen roll om man skulle presentera programmet mer eller mindre vältaligt i ord, om orkesterns herrar och damer skulle bära gladare färger än svart, om man skulle spela populärmusik före eller efter Bartok. Inget av det kan få någon att uppleva eller begripa den här fantastiska musiken. Lokalen är faktiskt likgiltig om den bara har bra akustik och är nåbar med kommunala färdmedel och biljettpriset handlar om rent praktisk social tillgänglighet.
Vägen till att njuta av och så småningom tycka sig begripa något av Bartok eller någon annan betydande 1900-talstonsättare går bara genom att ha möjlighet att lyssna till musik och lyssna igen. Allt det andra är distraherande tjafs, PR-knep, i bästa fall välvilligt missionerande. Den klassiska musikens närvaro i skolan och i media är den enda vägen. Det andra är genvägar som inte har med musiken att skaffa, inte bidrar till förståelse av den på något sätt och möjligen litet avlastar elitens dåliga samvete.
Nej, det här är skolans uppgift snarare än institutionernas - när de når fram kan det vara för sent. Och vem tror på allvar att kulturinstitutionerna ensamma kan ta upp kampen med masskulturen? Nej, det måste utbildningsväsendet och public service media göra. Det finns inga genvägar till konstupplevelser och de allra flesta njutningar i livet kostar möda. Bartok blir aldrig en behovstillfredsställelse utan kamp. Och för dem som vill tränga djupare - våga säga det - hemläxor. Doing one's homework.
Jag stänger av teven, Bartoks och Berlinfilharmonikernas ljudande universum försvinner i natten. Men kan ju frambesvärjas på CD närsomhelst eller locka till ett konsertbesök. Någon på SVT är fortfarande värd min respekt - ett tag till.
Comments