Konst eller konstig? - eller är det kultur att vara omusikalisk?

Den stora tidningen sviker musiken. Därför blir man djupt förvånad att läsa detta på samma dag på två håll i Dagens Nyheter: Det finns massviss med unga som lyssnar på klassisk musik. Jag är inte ett dugg orolig för framtiden. Det jag blir förbannad på är att man i massmedierna betraktar klassisk musik som ett spöke. Folk blir fortfarande positivt förvånade när jag säger att jag lyssnar på annan musik än klassisk. Som att man måste lyssna på popmusik för att vara en sund människa. Så långt Esa-Pekka Salonen till Robert Beatus i DN 21/8, typiskt nog i Ekonomidelen.

Och långt bak i Kulturdelen fortsätter Anders Hillborg till Marcus Boldemann: Jag har en instinktiv motvilja mot att rangordna musik. Men det måste ändå sägas att den kommersiella musiken har ett groteskt tolkningsföreträde i Sverige. Den komplexitet som kan gestaltas i ett 20 minuters orkesterstycke kan inte rymmas i en poplåt designad att inte störa frekvensen av reklaminslag. Medan romanen eller diktsamlingen har en självklar plats i det intellektuella samtalet i Sverige, ägnas spaltkilometrar åt schlagerfestivaler och andra meningslösheter. Anmärkningsvärt. 

Men med DN-Kulturens musikpolitik som fond klingar dessa stjärnmusikanter som ropande röster i öknen. I DN betyder musik konsekvent populärmusik av olika slag. Nio av tio skivrecensioner behandlar subgenrer inom kommersiell populärmusik, därutöver i någon mån musik som kommersialiserar utomeuropeiska eller folkmusikaliska traditioner som världsmusik, sedan kan jazz, visa, liksom äldre underhållningsmusik som patinerats till nostalgi och retro, få litet utrymme bredvid.

Och jag tror snarare utgångspunkterna för dessa avgöranden är politiska - politiskt korrekta i förhållande till den grupp man tror sig se som sina läsare - än kommersiella. Det handlar om en eller två generationer "eviga tonåringar" som flyr allvaret i den musik, som uttrycker deras egen tid på djupet, och har utnämnt sin egen ungdoms populärmusik till "musiken". DN kan alltså på fullt allvar ägna kultursidesutrymme åt de trettio subgenrerna av homofobisk och kvinnoföraktande jamaicansk dance hall medan Schubert och Rossini är ungefär detsamma som Sjostakovitj eller Eliasson. DN kallar - som tyvärr också statliga utredningar osv - seriös musik för konstmusik eller möjligen klassiskt som om den vore en "genre". Detta trots att den har en enormt mycket större spännvidd och rymmer större skillnader - mellan låt oss säga Palestrina, Wagner och Ligeti - än alla olika populärmusikaliska genrer inbördes. Varför kallar man då i konsekvensens namn inte seriös litteratur i motsats till kiosklitteratur för konstlitteratur, bildkonst i motsats till design, mode och hötorgstavlor för konstkonst ? (Ordet konstfilm existerade en gång men ingen vet väl idag om det skall vara en översättning av engelska eller franska beteckningar för konstnärlig film eller bara betyder film om bildkonst...)

Konkurrenten Svenska Dagbladet kan ha ett uppslag, två sidor, om Elisabeth Schwarzkopf och Michael Gielen. I DN vore det idag fullständigt omöjligt. Där måste klassiska musiker och tonsättare alltid motiveras med ett evenemang. Schwarzkopf, som nyligen gick bort, var en av de största artisterna - alla kategorier - under 1900-talets andra hälft - hur illa man än tycker om vissa av hennes maner. DN uppehöll sig i sin korta notis främst vid att hon i sin ungdom varit medlem av nazistpartiet, något som inte skall döljas men som hon antagligen för mycket längesen rett ut med den judiske man hon var gift med sedan slutet av 1940-talet... I SvD analyserar Carl-Johan Malmberg elegant hennes  röst, teknik, stil och tolkningar.

Michael Gielen var Stockholmsoperans chefdirigent under ett viktigt skede 1960-65 och är fortfarande en av de mest eftersökta uttolkarna av Mahler och en stor repertoar av 1900-talsmusik. I SvD skriver Thure Stenström om hans nyutkomna självbiografi från uppväxten i exilens Argentina till idag med mycket att säga om musiklivet i Europa under femtio år. Gielen är tydligen både filosofisk med ett kosmopolitiskt kulturperspektiv och skvallrig på lagom hög nivå. Redaktionen kan tydligen värdera Gielen och hans betydelse även för oss och han befinnes värd sju spalter inklusive färgbild och faktaruta. För en bok på tyska som aldrig kommer att översättas! Bravo!

När man står - som jag gjorde i lördags kväll - inför 8 000 personer på Gustaf Adolfs torg och presenterar en konsert med opera och balett för jublande publik, känns det som man skulle kunna skita i den här diskussionen. Sångarna, dansarna, orkestern, inte minst tonsättarna, bärs mot sommarnattens himmel av publikens kärlek. Men när tidningarna dimper ned i brevlådan nästa dag är vi tillbaka i vardagen.

Men är det inte bara ord? Tyvärr har benämningar en fruktansvärd makt över sina föremål. Betydelser måste återerövras. Utgående från Salonen och Hillborg föreslår jag ett förbud för ordet konstmusik. Låt oss i fortsättningen kalla all musik med konstnärliga ambitioner och uttryck för musik, inte tveka att använda ord som populärmusik, underhållningsmusik eller kommersiell musik när de behövs som varumärkning (eller giftstämpel) och vara stolta över alla skillnader och nyanser i de olika konstmusikaliska traditionerna från herdeflöjt över gregorianik till fet veristisk opera. Och vem har sagt att underhållning inte kan vara bra och konst underhållande? Men man behöver inte skämmas om man inte kan höra skillnad i harmonik, rytm och tonalitet mellan Karolina Ramqvists 30 olika slags homofobisk och kvinnoföraktande jamaicansk schlager. (Skrev inte Andersen något om kejsarens nya kläder...?) Men vara stolta över vilket enormt spektrum det finns mellan Monteverdi och Weill, Offenbach och gagaku, Syster Marie Keyrouz maronitiska kyrkosång och Peterson-Berger, Stockhausen och Puccini och Steve Reich... Konstmusik? Konstig musik? Musik.

Och under tiden kan väl de musikansvariga på landets största (?) kultursida skaffa sig litet ryggrad. För det ska väl ändå inte behövas en musikkanon? (Ovisst med betoningen där...)   

PS Snart kan ni höra Michael Gielen dirigera avsnitt ur Mozarts Don Juan på Operan 1961 med Ingvar Wixell, Eva Prytz, Martti Talvela, m.fl. på en dubbel-CD från Caprice & Kungliga Operan, nr 6 i serien Royal Swedish Opera Archives. När jag i somras bad om hans tillåtelse kom det ett brev som säger jaja ge bara ut men först och främst talar om de fantastiska svenska artisterna och tycker att vi skall ge ut den legendariska Rucklarens väg... Gielen svärmar fortfarande för Ragnar Ulfung och Margareta Hallin. Hans memoarer verkar läsvärda...

Comments

[KanonClason]

skitbra!