Kvinnorna i Hamra berättar så man tror sig se den antika kören återuppstånden på gotländska visschan

Operafolket i Vadstena och Ulriksdal får ursäkta - min stora sommarupplevelse var kvinnorna i Hamra. Ingen professionell scenkonst, heller inget sommarspel med proffs och amatörer i mer eller mindre skön förening. Inte jämförbart? Nej och ja.

När jag besöker min gotländska fristad alltför kort tid varje sommar brukar jag avhålla mig från lokala kulturevenemang. Jag åker inte till några ruinspel eller sommarkonserter. Det är just för att undvika det som jag flyr dit. För många år sedan har jag gått en guidad kvällsvandring från kyrkan genom Hamra by för att förstå var jag befinner mig. Någon gång per sommar brukar vänner med bil ta mig till någon (för mig ny) gammal gotländsk medeltidskyrka, ständigt lika förbluffande vackra. Och så stora! Varifrån kom alla dessa gudstjänstfirare en gång? Idag kan t.ex. tolv bofasta (ja, 12) kalla den magnifika kyrkan i Sundre sin egen.

Alltnog, jag hade bestämt mig för att följa med på en begivenhet under "Hamradagarna" i mitten av juli, en berättarkväll i församlingslokalen. Det var den årliga offentliga avslutningen på ett projekt, som den numera i trakten bosatta dramatikern Ingegerd Monthan initierat och leder sedan ett par år tillbaka. Publiken är en blandning av ortsbor, sommargotlänningar, ett par gäster från det närbelägna pensionatet. För femtio kronor ingår saffranspannkaka med salmbärssylt och kaffe. Härligt.

Åtta kvinnor, den yngsta i fyrti-, de äldsta kanske i åttiårsåldern. äntrar den lilla scenen med en liten tavla - ett havslandskap? - i fonden. De flesta snyggt vardagsklädda för en sommarkväll då det varit närmare trettio grader på dan även på blåsiga Gotland, någon välmålad och iförd glittertop. Efter några inledande ord från ledaren börjar det en smula oroväckande med att damerna skakar på långa rör med sand eller småsten i - havets brus mot strandens stenar? De skall berätta om livet i en socken vid havet, om sjön, om vrakspillror och strandfynd.

Inledande personliga ord från var och en berör mig inte så mycket. Men när de drar igång sin stora skröna om innehållet i en gammal kista, som skall ha hittats hemma på en av damernas släktgård och om ett antal mycket originella människor på ett par gårdar i trakten för kanske sexti, sjutti år sedan, ja, då ger man sig på nåd och onåd. Jag köper allt, som en av våra operakritiker brukar säga. De åtta berätterskorna är lika konstlösa i sitt fabulerande som imponerande med sitt naturliga pondus. Först är berättelsen skenbart helt förankrad i det möjliga, sen blir den alltmer märklig, skräckromantisk, för att inte säga galen. Och ändå tror vi, vill vi tro, i det längsta att föremålen i säcken framför kvinnorna på den lilla scenen verkligen är de magiska verktyg, vars historia de dukar upp för oss. Det är inte teater och inte verklighet, det är mycket mer än festligt historieberättande, det är något helt eget. Efter detta vill man på ett bra tag inte se någonting annat på något podium. Amatörer, som inte försöker vara något annat, kan ha en väldig uttryckskraft.

Bara för att man är teatermänska behöver man inte jämt komma dragande med jämförelser från sin egen artificiella värld. Men de åtta kvinnorna i Hamra lät mig, ja, faktiskt, ett ögonblick skymta något av något så svårgripbart som kören i det antika dramat. De kunde varit kvinnorna som väntar utanför Medeas hus eller utan att störa placerat sig bredvid det japanska noh-spelets flöjt- och trumspelare. Jag tror inte alls att teatern "fötts" ur historieberättandet, snarare ur berättarens fysiska närvaro i rummet.

Kan man göra det här, återskapa detta, på teatern? Nej. Delvis handlar det ju just om att berättarna inte är skådespelare. Och att det skulle vara utomordentligt svårt att med konstnärliga medel och teknik förverkliga något liknande. Och för att sätta ihop en berättarkör med motsvarande auktoritet och starka men tydligt olika temperament skulle man behöva gå tillbaka ett par decennier i teaterhistorien. Man skulle behövt bredvid varandra rada upp typ Karin Kavli, Berta Hall, Sif Ruud, Birgitta Valberg, Emy Storm, Ulla Sjöblom, kanske kryddat med Saara Arnia och Yvonne Lombard, och sen repetera mycket länge för att det inte heller skulle bli för glansfullt... Förstår ni hur mycket tankar de berättande kvinnorna i Hamra gav mig för nästa promenad bland raukar och dyner? Ja, det gör ni, annars nyttar det inget till... 

Comments

[etienne glaser]

du är roligare, friare och tydligare än ndu antagligen varit någon gång tidigare i ditt livs skrivande. Jag har stor glädje av att följa dina självbehagliga krumsprång !
Etienne

[Hillevi Hansson]

Hej.
Kvinnorna i Hamra ska spela upp sin "sjökatastrof" i Hamra bygdegård den 31 jan.
Sist de gjorde den på Hamra vecka 2005, var det inte ett öga torrt!Historien är verklig denna gång, och handlar om när det blev 14 änkor och 32 faderslösa barn under en natt i Hamra...
Hälsningar Hillevi