Om man tillbringar en hel del av sitt arbetsår med att lyssna på (och läsa) nyskriven och nygammal musik så är det kanske inte mer musik man längtar efter på semestern. Särskilt inte om man arbetar i ett hus där de flesta sjunger och spelar, närvarar helt eller delvis vid ett hundratal operaföreställningar om året och sitter med på ett okänt antal repetitioner, oftast till piano... Nej, då är det tystnad man vill ha. Djup och långvarig. Öronen skall vila sig, hjärnan lika så. Och tid tar det innan man närmar sig olyssnade travar av CD-skivor som förebrående tornar upp sig i hörnorna.
Hursomhelst - efter en resa åter hemma tar jag upp två små boxar med titeln Pierre Boulez Le Domaine Musical 1956-1967 - sammanlagt åtta CD plus en bonus med musik från den legendariska konsertserie som öppnade det ganska bornerade efterkrigs-Paris för den nya musiken. Boulez, ung tonsättare som ingen visste skulle bli stor dirigent, var - när han inte insöp den nya musiken på andra sidan Rhen i Köln och Darmstadt - musikansvarig hos teaterparet Barrault & Renaud. De lät honom disponera en lagom stor lokal för en konsert i månaden, där han gjorde parispubliken bekant med moderna föregångare som Schönberg, Stravinskij, Berg, Varèse, Webern och Messiaen och med jämnåriga som Stockhausen, Kagel, Berio, Nono, Henze. Och Boulez egen musik. Mest kammmarmusik, för soloinstrument, ibland också för större ensembler. Ett viktigt steg i den moderna musikens brytning med den länge förkvävande efterromantik och nationalism, som både i tredje riket och - i annan form - i det stalinistiska Öst hade komprommeterats så i grunden. Här skapades nytt och här fästes uppmärksamhet på tidiga pionjärverk som de totalitära regimerna - och en konservativ borgerlighet - ljugit bort ur musikhistorien.
Radiostationer och skivbolag var inte sena att hänga på och därför kunde jag nu lyssna - i oftast mycket fräsch 50-talsmono, snyggt digitaliserad - till den musik som för ett halvsekel förändrade så mycket för dem som ville lyssna. Och i hög grad med de legendariska interpreterna från min grönaste ungdoms radiosändningar och Nutida Musik-konserter på Stockholms konserthus eller i det då nya Moderna Museet, ungefär fem-tio år efter Boulez pionjärinsats i Paris. Och en del av dem har jag till med fått privilegiet att möta vid sommarkurserna i Darmstadt i mitten av 60-talet. Här hör man den fabulöse flöjtisten Severino Gazzeloni, pianister som Yvonne Loriod - den mest fransyska av alla, maken Messiaens profet vid klaviaturen - och amerikanen David Tudor, som alltid var villig att ge sig på flygeln från något nytt håll, tvillingarna Kontarsky inte att förglömma - bara deras utseende muntrade upp de svåraste tyska komponister. Några av de modigaste sångare som ställt sig inför en publik - den pricksäkra Ilona Steingruber, den småfräcka Marie-Thérèse Cahn - hennes flämtningar i Ligetis Aventure var definitivt "under bältet" som man sa på den tiden - och den högdramatiska och så sensuellt tydliga Helga Pilarczyk - Stockholms första Lulu vid ett gästspel av Hamburgoperan. Dirigerar gör oftast Boulez själv, någon gång den runde livsnjutaren Bruno Maderna, ibland Hans Rosbaud från Südwestfunk, en av de där tyska pionjärstationerna...
Vilken örontvätt inför en ny säsong! Så fräscht det mesta av denna musik låter fortfarande och igen! Har vi utan andra jämförelser tappat bort den progressiva tråden igen - nu under en annan slags totalitär kultur dirigerad av masskonsumtion och kommers? Vilka är dagens bornerade borgare som bestämmer vad som är musik? Varför är inte de här verken klassiker på våra konserthus och hos våra orkestrar? Har alla gått på den insmickrande latmanstrenden i den snällare klassiska musiken där man villigt lämnat beteckningen "ny musik" till populärmusiken? Ja, det här var inte direkt de frågor som den senaste Orkesterutredningen ställde. Men ett halvt sekel efter Boulez pionjärinsats där i Paris har den här musiken tvättat mina öron i sommarvärmen och kanske gjort mig mindre benägen till kompromisser inför en ny säsong. Och det behövs. Alltid.
Comments