"Bara drömmarna talar sanning" är rubriken på Scen från Göteborgs dans- och teaterfestival i söndagens DN. Nja. inte den här drömmaren. Själv läser jag inte allt Martin Nyström skriver därifrån eller eljest men en svensktalande gäst från Frankrike som på sin semester oförskräckt djupdyker i två morgontidningar blir förvånad över följande mening: "Är tiden förbi för den teater- och scenkonst (tänk Théâtre du Soleil eller Robert Wilson) som förnyat sig genom att studera och influera det kulturellt främmande? Som dramatiserat, koreograferat eller kostymerat sig efter asiatiska eller afrikanska förebilder." Nu är det väl bara så att just Robert Wilson aldrig mer än som en avlägsen parallell intresserat sig för asiatisk teater eller afrikansk dans utan uteslutande skapat ur sin mycket personliga variant av en amerikansk modernistisk tradition, med rötter hos Dalcroze, Bauhaus och John Cage.
Jag föreslår min väninna att den olycksalige skribenten kanske blandar ihop Wilson med Peter Brook eller Odinteatret...? Idolerna för dagen är den singaporianske iscensättaren Ong Keng Sen och den franske postmoderne anti-koreografen Jerôme Bels - den senare har min gäst, regissör och översättare verksam i Paris och Warszawa, aldrig hört talas om. Inget ont i litet huvudrullning på parnassen men i kejsarens nya kläder har man ändan bar.
Med skärpan hos en nyvässad rakkniv pekar min obarmhärtiga teatervän på nästa stycke i recensionen där festivalen antas ha velat "fokusera på en samtida internationell scenkonst som öppnat för oförmedlat direkta möten mellan kulturer - transkulturellt dialogiska föreställningar där skillnaderna aldrig översätts fullt ut." Min kollega rekommenderar en kurs i textanalys hos sin antagligen för längesen avlidne polske teaterprofessor. Jag försöker - som djävulens advokat - uppdatera henne i den svenska varianten av multikulturell diskurs men hon tycker att internationell scenkonst låter som internationell mat och en obarmhärtig close reading avslöjar antingen recensent eller festivalledning som flummare snarare än drömmare.
Drömmar kan nog spå konstens framtid så väl som någon ann men skribenten måste läsa på. Till vad nytta allt detta resande till konstens metropoler på tidningens bekostnad om man inte kan skilja på Mnouchkine och Wilson? Och för övrigt, kanske som Shakespeare säger "låter stort, betyder intet".
Comments