Trots att det nu varit Mozartår väldigt länge, försöker jag se Figaros bröllop från Parisoperan i SVT. Ambitiös programsättning i tider när Juttan och Jacobsson harangeras som "folkets fiender" av en del av sina egna anställda. "Jag vill föreslå ett par års embargo på de populäradste Mozartoperorna", sa en klok dam på väg hem från Folkoperans Don Juan på Confidencen . Alla små och stora operahus vill sätta sina visitkort med de här styckena och tycks tro att de är enkla att spela. Parisoperan har dock inga svårigheter med kraven, musikaliska eller dramatiska. Tvärtom.
Men, ändå nej. Nu vill jag inte se fler operaklassiker utspelas i ett östtyskt kök. Eller, som i det här fallet, i en sjavig uthyrningsfirma för retro festkläder, där greve Almaviva tycks vara direktör, som äter hämtmat i ensemblerna, och övriga invånare "på slottet" expediter och lagerpersonal. Kanske fyndigt med ett lager av bröllopsklänningar - "den galna dagen", som är Figaros bröllops undertitel, är ju en dag för äktenskapsbrott och dubbelbröllop? Nej, övertydligt.
Och jag vill inte se fler operasångare i fula retrokläder sjunga texter, som man inte besvärat sig med att revidera i någon överensstämmelse med skeendet på scenen. Eftersom det nästan alltid sjungs på originalspråk som sällan - utanför Italien, Tyskland och Frankrike - är publikens språk, kan man ju ändå göra vad som helst. "Spela mot texten" sa man redan på 60-talet fast man menade inte så enkelt. Någon enstaka gång är det fortfarande utmanande, sällan längre tankeväckande. (Jag är också väldigt trött på att se folk ha sex på scenen på krystat sätt i obekväma ställningar med kläder emellan medan de sjunger eller för den delen pratar.) Det var längesedan "uppdateringar" fungerade som metaforer; idag "försiggår" handlingen allt oftare helt enkelt i en för innehållet - o, förlåt det är ju numera helt upp till betraktaren - irrelevant ny ram, oftast inte en tolkning utan en revirmarkering för regissörer och scenografer, som är rädda för att betraktas som mainstream men blir helt konformistiska i sitt avståndstagande från både tradition och innehåll.
Missförstå mig inte. Jag vill inte ha gammaldags teater eller opera. Jag vill ha moderna, helst nyskapande, föreställningar som genom konstnärlig gestaltning talar till dagens människors sensibilitet. Men det är inte produktivt att försöka få oss att tro att styckena berör oss eller blir mer aktuella genom att låtsas att de utspelas (nästan) i vår tid. Vi behöver ett uppror mot postmodernismens eftersägare. Vi behöver en teater som vågar inte bara vara minimalistiskt estetisk ibland utan överdådigt vacker ofta. Det har ingen tysk regissör eller scenograf vågat sedan Peter Zadek och Daniel Spoerri i Hamburg 1978 dränkte en akt i Shakespeares En vintersaga i grön slime, där skådespelare i prunkande galna kostymer halkade runt med en barockorkester hängande från tågvinden... Postmodernismen behövde inte vara ful. Men det skräp, som då radikalt vågade fylla scenen, har aldrig sopats ut. Och sedan dess har alltför få vågat göra bort sig med något vackert.
Nu är inte Christoph Marthalers Figaros bröllop från förra säsongen någon dålig uppsättning, tvärtom mycket välregisserad. CM har inte legat av sig sedan den briljanta Murx, som visades på Stockholms stadsteater för några år sedan. I Anna Viebrocks trendigt fula scenografi spelar alla medverkande även i Paris-Figaro intelligent differentierad teater. Och det är kul att i den här miljön se (om) Peter Matteis greve som jag nyligen upplevde - live - i en traditionell uppsättning i San Francisco. Det är heller inget tvivel om att CM vet vad stycket med alla dess intrigtrådar handlar om i varje sekund. Men hela stilen eller snarare förhållningssättet är komprometerat.
Nyss såg jag på nätet ett avsnitt av Willi Deckers Salzburguppsättning av Verdis La Traviata med Anna Nebtrenko från 2005. Upphovsmän och chefer tror att den ska leva och vara aktuell ännu 2011, då den är såld till Metropolitan i New York. Första aktens dryckesvisa på festen hos Violetta sjöngs i ett slags asketisk Club Decadence, där en övernervös kameliadam (kokain? - gäsp!) i kort röd klänning blir kollektivt omhändertagen och rytmiskt malträterad av en kör, där alla - män som kvinnor - samkönats i svart smoking och koreograferats som drogberusade klubbgäster. Tror man att publiken är så dum att den inte kan leva sig in i hur 1800-talet såg på sin "halvvärld"? Det är som i den förkättrade flumskolans obefintliga litteraturundervisning - du ska inte behöva läsa något du inte kan identifiera dig med. D.v.s. känner igen från media.
Hysterisk dekadens från sent 1900-talet är tröttsam. Verdis opera handlar om hur 1800-talets borgerskap får skämmas när en "fallen" kvinna visar sitt moraliska övertag. Ämnet hade föreslagits av den f.d. sångerska - med en lång rad illegitima barn (samt aborter och missfall) i bagaget - som detta borgerskap så småningom fick acceptera som nationalkomponistens hustru. Traviata handlar som Carmen om att en kvinna som bryter mot normen straffas av samhället och att det - även för upphovsmännen på 1800-talet - är djupt upprörande och tragiskt. Det kan inte utan problem omplanteras i vilken modern miljö som helst. Då blir det mest banalt oreflekterade historier om våld mot kvinnor till häftig musik i någon utstuderad miljö.
En Tosca som flyktingdrama i ett nutida Sverige utan dödstraff blev harmlös, för att inte säga obegriplig, på Folkoperan för ett par år sedan. Men det gick enligt folk som var med alldeles utmärkt att på Stora teatern i Göteborg på 1940-talet placera Tosca i det nästa samtida Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien. Likaså blir den tjänande klassens förrevolutionära kamp för sina rättigheter ganska uddlös i en Figaro i schavigt sent 1900-tal.
När jag som regissör i Sverige 1981 närmast introducerade det som nu med ett hemskt ord kallas "uppdatering" - med Goethes Ifigenia i Tauris på Teater 9 - var det en utmananing för att få åskådarna att kliva in i en klassiker och se att den stod över tid och rum. Som det hade varit långt tidigare med Hamlet i frack på 1920-talet - jag var ju ingalunda först. Och en kritiker skrev också att "så kunde man inte göra". Men mytiska historier kring gamla greker tycks liksom Wagner tåla nästan vilka transponeringar som helst. Förutsatt att regissören kan läsa innantill, har en tolkning som utgår från texten och kan göra dramaturgin synlig. Shakespeare arbetar redan med svindlande anakronismer i tid och rum. Och Racines och Tjechovs psykologiska dramatik kan visa nya sidor om spelad ur vinkel Beckett eller Gombrowicz.
Men det slags "uppdateringar", av främst ytan, designen, som idag dominerar operarepertoaren över hela Europa, har blivit trött rutin. Varför litar så få regissörer på att deras regi och scenografens rumsgestaltning kan göra uppsättningen till ett modernt aktuellt konstverk ? I stället för att lägga möda på förflyttningar i tiden som ofta gör handlingen obegriplig eftersom berättelsernas historiska och kulturella förutsättningar försvinner. Jag undrar hur reaktionen blivit om nyligen aktuella "hedersmordsoperan" Svall (Börtz & Fellbom) av sitt team flyttats tillbaka till medeltiden i Mellersta Östern i stället för Sverige i nutid? Naturligtvis har det också att göra med en sedan något decennium spridd syn på opera som ett en form av scenkonst som inte skulle kunna berätta en historia, enbart frammana starka känslor.
Det intressantaste i Marthalers uppsättning av Figaros bröllop är hans utformning av den musiker. recitativisten, som ackompanjerar seccorecitativen, vandrande runt på scenen bland sångarna, och som i stället för att köra cembalo rakt igenom får byta mellan alla slags instrument från synt över psalterium till att blåsa flaska eller spela på glas, ibland nynnande i falsett. Det hade varit ännu fräckare mot en bakgrund av 1700-tal.
Ett tag dominerade uppsättningar förlagda till verkens tillkomsttid, något som ändå har en del som talar för sig. Upphovsmännen försökte på sin tid komma förbi censuren genom att förlägga diskussionen av sin tids stora frågor till förfluten tid - Verdis kamp för tankefrihet och antiklerikalism i verk som Don Carlos eller Aida är bra exempel. Och hur mycket visste man egentligen om det gamla Egypten när Aida skrevs? Skildringen av inkvisitionens Spanien i Don Carlos är minst sagt fantasifull med en individualism som en 1500-talsmänniska knappast skulle känna igen. Många operor - Figaro, Fidelio, Nibelungens ring - är ju tydligt förtäckta politiska utsagor om den tid som de skrevs i.
Men idag, just det, skulle det kännas ohyggligt radikalt med uppsättningar av klassiska verk förlagda till den av upphovsmännen angivna epoken men gestaltade med radikala formspråk av vår tid. Vem antar utmaningen?
Pierre Audis Händel- och Rameauuppsättningar på Drottningholm är bra exempel på det du efterlyser.
Han gestaltar dem tidstroget men med små förskjutningar och med modern psykologi. Men framför allt – han litar på verkets inneboende kraft att attrahera och beröra även en nutida publik. En tilltro som tyvärr många av dagens operaregissörer saknar.
Därför får vi "östtyska kök" i parti och minut på såväl små som stora operahus.
Posted by: Carl S | August 18, 2006 at 07:10 PM
Utomordentligt insiktsfull och fint skriven kommentar, tycker en som just upplevt samma teams (Marthaler & Viebrocks) urtrista Tristan och Isolde i Bayreuth. Musikalist lysande kunde man förstås konstatera i SR P2 nyss - fast programpresentatören påstod att iscensättningen var av Eberhard Friedrich (dvs av Bayreuths körledare).
Olaf
Posted by: Olaf Reich | September 08, 2006 at 12:08 AM