Kultur

Kort & blandat - minst tre damer i leken

Filosofiskt rum inte för pratkvarnar: Barbro Hedvall är en ofta skarp och fördomsfri och ibland rolig debattör på DN:s ledarsida. Men ledarskribenter hör inte hemma i radions filosofiprogram. Hedvall pratade oavbrutet - jo då, jag håller med om att det är en förolämpning mot landets vapenvägrare när figurer som Borenius och Stegö-Chilò talar om avgiftsskolk som "civil olydnad" - men hon förvandlade snabbt SR:s vanligen underfundiga och tankeväckande frirum för filosoferande till ett helt banalt Tendens eller Godmorgon världen - där hon nästan alltid är till sin fördel som frispråkig panel. Eftertänksamt filosoferande är inte Hedvalls gebit, inte heller att vänta ut pärlor från diskussionspartnern - hon ser det hela som en debatt, som en tävling mellan motståndare. Jag skulle inte heller passa i filosofiprogrammet. Härnäst ska jag få vara med i panelen i Fråga Kulturredaktionen. Där kan säkert Hedwall också hitta en nisch.

Alice Timander - ett solidariskt lejon eller När lyxliraren lagade min premiär: Jag har aldrig träffat fru Timander och vi brukar nog inte så ofta gå på samma premiärer - med ett undantag och då var hon en hjältinna. Den 22 april 1960 skulle min mor och jag gå på premiären på Stravinskijs Rucklarens väg i Ingmar Bergmans regi. Eftersom jag fyller år sex dagar senare var möjligen de två surt förvärvade parkettbiljetterna min födelsedagspresent och under förmiddagen i Vasa real - vi gick i skolan på lördagar - såg jag fram emot upplevelsen med otrolig förväntan. När jag kom hem från plugget väntade rena tragedin. Min mamma hade bitit av sig en halv framtand på ett litet hårt påskgodis och kunde varken äta eller visa sig offentligt. Visst kunde jag, om några dagar tretton, gå ensam på premiär - men det var inget roligt! På den här tiden var det ont om tandläkare, privata sådana eftersökta, behandlingar utanför det vanliga dyra, köerna till akuttandvård på en påskhelg oberäkneliga... Och pengar hade vi inte många när operabiljetterna var betalda. Men mor hade nu faktiskt nyligen råkat hälsa på Alice Timander, tandläkare med praktik i stan och premiärlejon, i något sammanhang dit "tant Moppe", journalist och god vän, hade släpat med henne. Lejonet Timander borde väl om någon förstå situationens allvar. Sagt och gjort - mamma ringde upp henne mitt på lördagseftermiddagen, fick otroligt nog tag på henne, presenterade sig, påstod att den tolvårige sonen var i tårar (då skämdes jag) och undrade om fru Timander hade tid till en snabblagning. Under över alla under: "Självklart - var det fru Johansson? jaja, sonen som var i Kvitt eller Dubbelt, jaja, Bergmans första premiär på Operan" - vem förstod bättre att framgaddarna måste vara hela för en kväll som skulle bli legendarisk - "jag ska själv dit sedan - vi ses på min mottagning klockan fem". Vi klädde oss fina, mamma i väg till tandläkaren, jag till Operan för att hämta biljetterna och invänta henne med lagad framtand. Det blev Rucklarens väg för oss båda och en fantastisk föreställning, som jag minns än idag. Men jag minns inte om vi fick tillfälle att tacka lejonet Timander. För vem satt bredvid mig på bakersta bänk parkett - med sin mamma! - otroligt skön i en hellång axelbar silverfärgad kreation, om inte Kjerstin Dellert Bara för mycket för en knappt trettonårig ung man. Och hon t.o.m. talade till mig... idolen från Wozzeck och Aniara ... men det är en annan historia.

Sverigedemokraterna nästa! I Expressen retar sig Linda Skugge på att författaren Astrid Trotzig har vitstruken skrivarlya och säljer "fett" eller möjligen "grymt" litet böcker. Skugge blir sedan tagen i upptuktelse av Eva Bonnier. Jag nänns inte ta reda på om EB är AT:s förläggare. Ofin censur från ägarna eller ett ord i rättan tid mot en sadistisk kolumnist? Det tar vi nästa gång. (Jag försvarar Skugges yttrandefrihet intill döden men inte hennes hetsmonopol.) Jag har nog aldrig läst en rad av Astrid Trotzig men träffade henne i våras på ett bröllop - en behaglig, trevlig och rolig person, som inte prålade med sin intelligens, än mindre med sitt yrkesliv. Visst tycker jag också att det ser svårt pretentiöst ut när hon intervjuas i stora tidningen i sin vitmålade lya - hon bara kan inte skriva någon annanstans, uppger intervjuaren. Dumheter, det tror jag visst hon kan, man skall bara lära sig att alltid begära att få läsa intervjuer innan de går i tryck. Journalister hittar på så mycket. Eller framför allt kan de ge en ton åt det man i och för sig sagt som gör det svårsmält eller en färg (!) åt någons miljö som retar även de vettigaste. Nej, Linda S. är helt simpelt avundsjuk - inte bara på att Astrid Trotzig har en vit skrivarlya och stipendier plus familj och ett liv och något att säga. Skugge är avundsjuk på att Trotzig skriver böcker som kan vara viktiga utan att vara masskultur, att hon har kulturell cred, att hon både har en faster i Svenska akademien och - ja, låt oss våga säga det högt - att hon är adopterad. Ett faktum som var temat i hennes första omtalade bok. Nästa steg för missnöjda Skugge är Sverigedemokraterna. Ja, exakt där klämmer skon. I grunden handlar det alltid om vulgär intolerans.

PS Jag hinner inte blogga. Det är så dj-a kul att repetera. (Inte svära, jag ska spela framför högaltaret i Storkyrkan) Att ha en regissör som tittar på en hela tiden och åtminstone försöker tala om för en vad man ska göra... vilket privilegium! Vi hörs. DS

Nyttan av tonsättarfestivaler och operor med förhinder

All heder åt Stockholms filharmoniker i Konserthuset och deras medarrangörer för tonsättarfestivalerna! I en tid då vår egen tids allvarliga musikaliska uttryck blir alltmer marginaliserade är det omistligt att uppmärksamheten efter vartannat fästs på nutida tonsättare över hela skalan från Penderecki till Adams genom såna här generalmönstringar av deras produktion. Många insiders skulle tveka att placera den kameleontiske Hans Werner Henze i den ligan men hans stora bredd, långa verksamhet och väldiga produktion talar ju för honom som en viktig röst i tiden. Liksom inte minst de sidor hos honom som tidvis gjort honom omöjlig både hos det modernistiska musiketablissemanget och den borgerliga publiken. Henze har skrivit eklektiskt och publiktillvänt när man skulle vara sträng och svår, han har regelbundet producerat operor och balettmusik när det ansågs reaktionärt och han har tidvis intagit en radikal politisk vänsterposition i verk som El Cimarron, Versuche über Schweine, Medusas flotte, Natascha Ungeheuer, Kubanskan och We Come to the River. Den gångna veckans publik i Konserthuset hade nog ganska svårt att föreställa sig de av Henzes urpremiärer för ett kvartssekel sedan då delar av publiken tågade ut efter högljudda protester och anklagade tonsättaren för att sympatisera med Röda arméfraktionen och d:o brigaderna.

Om det var något som fattades i utbudet under Henzeveckan var det väl just något av dessa förgripliga, på starkt politiserande texter baserade, vokaldramatiska verk. De flesta är ju inte operor utan monodramer, kantater, olika blandformer. Det kanske musikaliskt mest spännande, historien om den förlupne slaven, El Cimarron, för baryton med inslag av sprechgesang och kammarensemble, fick ett starkt framförande mitt i natten (!) på Nalen under Stockholm New Music för ett par år sedan. Men vill man vara absolut originell finns det ju många fler stycken att välja på.

Operatonsättaren Henze är annars ett försummat kapitel i Sverige. Storan i Göteborg gav för många år sedan Den unge lorden, Riksteatern producerade efter vad jag minns barnoperan Pollicino och Sveriges Radio - kan ni tänka er att radion under decennier hade råd med att egenproducera fullskaliga operor! - har framfört såväl Kafkatonsättningen Ein Landarzt som den burleska Das Ende einer Welt. Henze har skrivit många verk direkt för radio. I början av 60-talet väntade sig många i den mer initierade publiken att få se Henze på Stockholmsoperan. Framför allt sedan hans Elegi för unga älskande haft ungefär samtidig urpremiär på tyska resp. engelska i Schwetzingen och Glyndebourne. Vid de engelska festspelen medverkade såväl Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer - dåtidens mest lovande yngre svensk operastjärnor - som den strax därefter "invandrade" Dorothy Dorow. Inget verkade mer självklart än en uppsättning i Stockholm eftersom Kungliga Operan vid denna tid sedan decennier haft en policy att framföra något nytt icke-svenskt verk nästan varje säsong. Utan att det ställdes i någon motsättning till det tidvis lika flitiga uruppförandet av nya svenska verk.

Glyndebournepremiären recenserades i flera svenska tidningar. Till och med i det då för tiden ur operasynpunkt rätt provinsiella Köpenhamn var man snabb med just Elegi för unga älskande. Men Söderström och Meyer fick aldrig tillfälle att göra sina roller i stycket med svenska kolleger. Och någonstans här i början av 1960-talet gick luften ur det regelbundna presenterandet av ny utländsk musikdramatik på Operan. Då hade stockholmspubliken mellan 1945 och 1962 - förutom den försenade svenska premiären på Alban Bergs Wozzeck - fått bekanta sig med nya verk av bl.a. Britten (ett antal), Sutermeister (2), Hindemith, Orff, Ibert, Menotti, Honegger, Liebermann (2), de Falla, Berkeley, Beatrice Laufer, Kurka. Stravinskij, Dallapiccola, m.fl. Detta främst under samma chefer - två medelålders Wagnersångare som aldrig utmärkt sig som några kulturradikaler - som såg till att ett antal nya svenska verk med Blomdahls Aniara och Bäcks kammaroperor i topp liksom Birgit Åkessons baletter kom fram på scenen.

Delvis handlar det om pengar, delvis handlar det paradoxalt nog om operavärldens internationalisering men därefter blev premiärer för nya icke-svenska operaverk sällsynta mer eller mindre lysande solitärer. Operan kan verkligen berömma sig av att ha beställt Ligetis Den stora makabern - ett verk som faktiskt återspelas trots sina delvis infama svårigheter - men vem minns Maxwell Davies' Taverner? Men frånsett verk avsedda för barn är det egentligen bara inom det stora tyska operaområdet och på några högprofilerade amerikanska operahus, som det idag alls regelbundet översätts och spelas modern opera från andra länder, något som tidigare naturligtvis förekom överallt.

Men var kommer den ospelade Henze in då? Jo, under den korta period vid millennieskiftet då Operan satsade på Vasan som scen för bl.a. kammaropera beställdes och fullbordades - kanske i ett utbrott av modernistisk nostalgi - en översättning av just Elegi för unga älskande. Urpremiärer på två olika språk är en fingervisning om att publiken måste förstå varje ord i denna konversationsopera i kammarformat om en konstnärs cyniska utnyttjande av ung (och gammal) kärlek. Men det är aldrig försent. Så den bittra elegin från 1961 ligger där och väntar med ett tonspråk som blivit närmast populärt utan att bli banalt och en historia som nog är mer chockerande idag än för 45 år sedan. Åtminstone den avslutande konserten under Henzeveckan - Gabriel Suovanen sjöng de intrikata men så sensuella napolitanska sångerna och orkestern avslutade med en glödande menadisk dans ur Bassariderna - visade att den här tyske internationalisten i italiensk exil fortfarande har mycket att säga publiken.

Nyliberal = antisocial eller rätt och slätt asocial?

Det blev alliansregeringens brottsmisstänkta handelsminister som avgick (först). I England föreslås övervakning av antisocialt beteende från obemannade flygplan. Kanske en idé för att diskret komma åt den ökande brottsligheten i problemförorter som Bromma och Danderyd? Lätt att kombinera med signalspaning för avgiftskontroll av TV-innehav. Häftigt med en migrationsminister som är anhängare av civil olydnad men vad det just det nobelpristagaren Dario Fo menade med Vi betalar inte ? Skulle någon blir förvånad om integrationsministern också använt svart städhjälp? Överklassens frihet att inte betala och ostraffat (?) ställa sig utanför samhället. Låt de vanliga dumma medborgarna stå för fiolerna. Bra att självbelåtna sossar fick sig en läxa av väljarna och än så länge är ju fars bara bara förnamnet på den underhållning som alliansregeringen hittills levererat. Men i morgon kommer budgetpropositionen. Då kanske vi alla åker på en propp. På stockholmsslang, alltså. Det var längesedan hästsvans på en man ingav förtroende. Sista försöket brukar den kallas numera.

PS Skämt åsido (fast det här är för t.ex. en statsminister inget att skämta om ...) väntade sig antagligen flertalet av de kulturintresserade väljare, som valde att ge alliansen sina röster, en kulturkonservativ kulturminister efter kulturrelativisten Pagrotsky med hans undfallenhet för trender och modevetenskap. Men det var tydligen viktigare att göra nyliberalerna i det "nya arbetarepartiet" glada än att ge kultur (och public service) en seriös kraft med rejäl politisk förankring genom t.ex. en riksdagsplats. Men det är aldrig försent för en statsminister att möblera om sin regering. Det skall inte behövas brottsmisstankar för att skaffa en kompetent kraft till ett viktigt område.

Henze - okänd (?) men berömd operakompositör - det kommer!

Egentligen borde jag slippa blogga om skattefuskande ministrar och koncentrera mig på Henze, en av efterkrigstidens stora operakompositörer, aldrig spelad på Kungliga Operan i Stockholm... där jag arbetar. Vi skäms, naturligtvis, som om det skulle hjälpa.

Men det finns ett intressant mönster som börjar med att en naturlig internationell orientering bryts på 1960-talet och ersätts av en svensk linje och så småningom av en helt annan slags internationalism i operavärlden... Jag återkommer. Och då skall vi tillbaka till 1962-63 då Elegy for young lovers trots två svenska storsångerskor aldrig kom till Sverige. Och hur den inte blev av nästan fyrtio år senare heller. Jag lovar ... Men nu ska jag berätta handlingen i Trubaduren i Norrköping och Linköping och det kräver också sin dramaturg.

Okänd blev okänd eller kanske misskänd? - det går bara för fort för Stefan

Så sent som i söndags förklarade en gammal god vän - konstnär, f.ö. och knappast alliansröstare - för mig att den nya kulturministern visst hade skrivit intressanta kulturrapporter från Centraleuropa i SvD och verkade både bildad och kulturintresserad. Medan på den - den nya regeringen närstående - födelsedagsfest som jag bevistat på lördagen med en lysande samling ur det kulturella och politiska livet, visste faktiskt "ingen" riktigt vem den nya stjärnan var och somliga hade inte ens "hört talas" om henne, än mindre visste vad hon kunde om kultur... Märkligt. Spelar Timbro ingen roll längre ens för moderater?

Men på nolltid blev den okända just ökänd. T.o.m. hovtidningen kräver - åtminstone på kultursidan - hennes omedelbara avgång. Vad de övriga säger om henne vet redan "alla" alltför väl. Om hon nu har något annat för hennes nya område positivt på sin agenda - förutom att hon likt minst en annan nybliven minister anlitat "svart" hemhjälp och förutom att hon likt tre (!) andra ministerkolleger -är det endemiskt hos nyliberaler? - avgiftsstrejkat gentemot public service, vilket förutom att det krossar hennes eventuella förtroende på ett av kulturdepartementets viktigaste ansvarsområde är ett brott enligt lagen - så får Cecilia Stegö-Chinò ta fram det fort! Annars står också nye statsministern där med den nyliberala ändan bar - så mycket var "de nya" moderaterna, det nya "arbetarpartiet" alltså värt.

Men, nej, ovanpå svarta pengar och licensstrejk aviserar Stegö-Chinò att återinföra inträdesavgifter på de statliga muséerna och förkorta avtalet med public service-företagen. Vad står på den ny-nyliberala kulturagendan härnäst? Medan banbullorna dundrar ger vi en chans till: Är den okända ministern som på två dagar blivit den ökända ministern kanske bara misskänd? Eller har hon i denna stund redan avgått? Det går för fort för Stefan som trodde han kunde räkna kultuministrar på - nåja, snart - tio fingrar. 

Okänd eller ökänd? - gör det något om vi inte "känner" kulturministern?

Konstnärer och kulturarbetare gillar förstås om en tillträdande kulturminister visar den goda smaken att nämna om inte dem själva så åtminstone någonting de själva gillar i det urval av böcker, konst, teater, musik som hon/han vid tillträdet förväntas säga senast ha tagit till sig. Cecilia Stegö-Chilò - jag har redan sett mer än en tidning skicka accenten i akut i stället för grav riktning - är helt okänd för de flesta på kulturområdet. Hennes organisation, moderata tankesmedjan Timbro, är däremot ökänd för en marknadsliberal debattsvada, som inom kultursfären ses som ett hot inte bara mot bidragen - de är ur kulturlivets synvinkel alltid för låga - utan främst mot den folkrörelsetradition och de demokratiska ideal, som är starkt sammanväxta med det svenska kulturlivet.

Men varför skulle inte den ideologiska rörelsen mot mitten inom högern ha påverkat också den moderata tankesmedjan? Eller? Och ett nytt, självständigt departement för kulturlivet - och idrotten - är det inte snarare statushöjning än marginalisering? När Stegö-Chilò först av allt nämner att hon vill ge de nationella kulturinstitutionerna större frihet, låt oss då utgå ifrån att hon inte menar privatisering eller att knyta varje skattekrona till en sponsordito utan att hon menar just att befria dem från politiskt korrekta detaljeregleringar av innehållet i den konstnärliga verksamheten och att ge dem chans till en god planering genom att ge ekonomiska ramar för låt oss säga fyra i stället för ett år i taget. Och att få slut på detta mantra som kulturlivet själva lärt sig upprepa - att "det inte finns några pengar" - mitt i en högkonjunktur!

Då betyder det föga om vi inte har sett denna nya Cecilia - den andra var tydligen för radikal eller fanns det inte plats för fler folkpartister - på några premiärer och vernissager; allt det är ju lätt att ta igen för en heltidsarbetande tvåbarnsmamma med stöd av hushållsnära tjänster. Nej, kulturlivet vet var det hittills haft Timbro men den nya kulturministern vet vi inget om och skall inte döma förrän hennes nya departemente sätter sina första konkreta spår i kulturvärlden. Och glöm inte, kolleger, exakt som med den socialdemokratiska regeringen så är det en hederssak för ett fritt kulturliv att vid minsta anledning bita den hand som har plikten och nöjet att föda det. Grrr.    

VARFÖR ÄR DAMER SÅ SKRÄMMANDE? Stefan förstår nästan ingenting.

Själv har jag inga problem med dominerande kvinnor i drottningåldern som vänner eller arbetskamrater. Man får säga ifrån ibland eftersom en del av dem tycks ha gjort den erfarenheten att män skulle vara litet efterblivna i vissa avseenden. Men dessa små markeringar är knappast värre än vad många kvinnor måste göra för att inte bli överkörda av män, som inte lyssnar och tror sig omnipotenta. Det jämnar snart ut sig.

Men idag söndag läser jag i samma DN två intervjuer med kända medelålders kvinnor, skrivna av kvinnor, som verkligen får mig att undra. Den ena karaktäriserar sig själv som "ett bildfreak", den andra kallas "sångfågel som ryter". Jovisst. Men varför måste Jeannette Bonnier, 72, och Kishti Tomita, 42, framställas som så otrevliga, så bryska och svårpratade, som om smockan närapå hängde i luften om intervjuarna skulle närma sig något känsligt? Varför måste respekt för den man talar med av både Sanna Björling och Ewa Stenberg hypas som rädsla, ja, fruktan? Damerna är ju inte alls jämförbara men måste medelålders eller medeläldre kvinnor med inflytande - långsiktigt eller trendkort - framställas som lurande honmonster?

Kishti Tomita bryr jag mig mindre om - hon är inte min röstcoach och hennes berömmelse sinar förmodligen när ett teveprogram, som jag aldrig sett, dyker ur tablåerna. Men det är intressant hur teknik och professionalism på ett område som hittills utmärkts av amatörism och bristande skolning kan bli så skrämmande, som om det vore ett slags förtryck. Att lära sig sjunga, dansa eller spela teater innan man besvärar en publik och att göra egna val i fråga om repertoar och framtoning, det är inga nyheter för seriösa artister någonstans i världen. Om Jeannette Bonnier får man veta att hon är god för 1,3 miljarder, har drabbats av en stor personlig tragedi och därför (?) byggt en konsthall. Men vad hon arbetar med i Bonniersfären framgår egentligen inte. Inte heller  diskuteras hennes intressanta roll som (traditionell) mecenat i stället för (modärn?) sponsor på något upplysande sätt. Det hade varit mer värt en artikel än donators färg på tånaglarna. Eller - låt oss inte vara knussliga på en söndag - varför inte ge oss bäggedera? 

Nej, huvudidén bakom båda intervjuerna tycks vara att kvinnor med makt - antingen kortvarig och spektakulär eller grundad i en av landets största förmögenheter - är skrämmande. Själv skulle jag inte vara rädd för en fika med någon av damerna och skulle i förekommande fall inte låta någon av dem sätta sig på mig heller. Något säger mig att de inte skulle försöka.