All heder åt Stockholms filharmoniker i Konserthuset och deras medarrangörer för tonsättarfestivalerna! I en tid då vår egen tids allvarliga musikaliska uttryck blir alltmer marginaliserade är det omistligt att uppmärksamheten efter vartannat fästs på nutida tonsättare över hela skalan från Penderecki till Adams genom såna här generalmönstringar av deras produktion. Många insiders skulle tveka att placera den kameleontiske Hans Werner Henze i den ligan men hans stora bredd, långa verksamhet och väldiga produktion talar ju för honom som en viktig röst i tiden. Liksom inte minst de sidor hos honom som tidvis gjort honom omöjlig både hos det modernistiska musiketablissemanget och den borgerliga publiken. Henze har skrivit eklektiskt och publiktillvänt när man skulle vara sträng och svår, han har regelbundet producerat operor och balettmusik när det ansågs reaktionärt och han har tidvis intagit en radikal politisk vänsterposition i verk som El Cimarron, Versuche über Schweine, Medusas flotte, Natascha Ungeheuer, Kubanskan och We Come to the River. Den gångna veckans publik i Konserthuset hade nog ganska svårt att föreställa sig de av Henzes urpremiärer för ett kvartssekel sedan då delar av publiken tågade ut efter högljudda protester och anklagade tonsättaren för att sympatisera med Röda arméfraktionen och d:o brigaderna.
Om det var något som fattades i utbudet under Henzeveckan var det väl just något av dessa förgripliga, på starkt politiserande texter baserade, vokaldramatiska verk. De flesta är ju inte operor utan monodramer, kantater, olika blandformer. Det kanske musikaliskt mest spännande, historien om den förlupne slaven, El Cimarron, för baryton med inslag av sprechgesang och kammarensemble, fick ett starkt framförande mitt i natten (!) på Nalen under Stockholm New Music för ett par år sedan. Men vill man vara absolut originell finns det ju många fler stycken att välja på.
Operatonsättaren Henze är annars ett försummat kapitel i Sverige. Storan i Göteborg gav för många år sedan Den unge lorden, Riksteatern producerade efter vad jag minns barnoperan Pollicino och Sveriges Radio - kan ni tänka er att radion under decennier hade råd med att egenproducera fullskaliga operor! - har framfört såväl Kafkatonsättningen Ein Landarzt som den burleska Das Ende einer Welt. Henze har skrivit många verk direkt för radio. I början av 60-talet väntade sig många i den mer initierade publiken att få se Henze på Stockholmsoperan. Framför allt sedan hans Elegi för unga älskande haft ungefär samtidig urpremiär på tyska resp. engelska i Schwetzingen och Glyndebourne. Vid de engelska festspelen medverkade såväl Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer - dåtidens mest lovande yngre svensk operastjärnor - som den strax därefter "invandrade" Dorothy Dorow. Inget verkade mer självklart än en uppsättning i Stockholm eftersom Kungliga Operan vid denna tid sedan decennier haft en policy att framföra något nytt icke-svenskt verk nästan varje säsong. Utan att det ställdes i någon motsättning till det tidvis lika flitiga uruppförandet av nya svenska verk.
Glyndebournepremiären recenserades i flera svenska tidningar. Till och med i det då för tiden ur operasynpunkt rätt provinsiella Köpenhamn var man snabb med just Elegi för unga älskande. Men Söderström och Meyer fick aldrig tillfälle att göra sina roller i stycket med svenska kolleger. Och någonstans här i början av 1960-talet gick luften ur det regelbundna presenterandet av ny utländsk musikdramatik på Operan. Då hade stockholmspubliken mellan 1945 och 1962 - förutom den försenade svenska premiären på Alban Bergs Wozzeck - fått bekanta sig med nya verk av bl.a. Britten (ett antal), Sutermeister (2), Hindemith, Orff, Ibert, Menotti, Honegger, Liebermann (2), de Falla, Berkeley, Beatrice Laufer, Kurka. Stravinskij, Dallapiccola, m.fl. Detta främst under samma chefer - två medelålders Wagnersångare som aldrig utmärkt sig som några kulturradikaler - som såg till att ett antal nya svenska verk med Blomdahls Aniara och Bäcks kammaroperor i topp liksom Birgit Åkessons baletter kom fram på scenen.
Delvis handlar det om pengar, delvis handlar det paradoxalt nog om operavärldens internationalisering men därefter blev premiärer för nya icke-svenska operaverk sällsynta mer eller mindre lysande solitärer. Operan kan verkligen berömma sig av att ha beställt Ligetis Den stora makabern - ett verk som faktiskt återspelas trots sina delvis infama svårigheter - men vem minns Maxwell Davies' Taverner? Men frånsett verk avsedda för barn är det egentligen bara inom det stora tyska operaområdet och på några högprofilerade amerikanska operahus, som det idag alls regelbundet översätts och spelas modern opera från andra länder, något som tidigare naturligtvis förekom överallt.
Men var kommer den ospelade Henze in då? Jo, under den korta period vid millennieskiftet då Operan satsade på Vasan som scen för bl.a. kammaropera beställdes och fullbordades - kanske i ett utbrott av modernistisk nostalgi - en översättning av just Elegi för unga älskande. Urpremiärer på två olika språk är en fingervisning om att publiken måste förstå varje ord i denna konversationsopera i kammarformat om en konstnärs cyniska utnyttjande av ung (och gammal) kärlek. Men det är aldrig försent. Så den bittra elegin från 1961 ligger där och väntar med ett tonspråk som blivit närmast populärt utan att bli banalt och en historia som nog är mer chockerande idag än för 45 år sedan. Åtminstone den avslutande konserten under Henzeveckan - Gabriel Suovanen sjöng de intrikata men så sensuella napolitanska sångerna och orkestern avslutade med en glödande menadisk dans ur Bassariderna - visade att den här tyske internationalisten i italiensk exil fortfarande har mycket att säga publiken.
Comments