Okänd eller ökänd? - gör det något om vi inte "känner" kulturministern?

Konstnärer och kulturarbetare gillar förstås om en tillträdande kulturminister visar den goda smaken att nämna om inte dem själva så åtminstone någonting de själva gillar i det urval av böcker, konst, teater, musik som hon/han vid tillträdet förväntas säga senast ha tagit till sig. Cecilia Stegö-Chilò - jag har redan sett mer än en tidning skicka accenten i akut i stället för grav riktning - är helt okänd för de flesta på kulturområdet. Hennes organisation, moderata tankesmedjan Timbro, är däremot ökänd för en marknadsliberal debattsvada, som inom kultursfären ses som ett hot inte bara mot bidragen - de är ur kulturlivets synvinkel alltid för låga - utan främst mot den folkrörelsetradition och de demokratiska ideal, som är starkt sammanväxta med det svenska kulturlivet.

Men varför skulle inte den ideologiska rörelsen mot mitten inom högern ha påverkat också den moderata tankesmedjan? Eller? Och ett nytt, självständigt departement för kulturlivet - och idrotten - är det inte snarare statushöjning än marginalisering? När Stegö-Chilò först av allt nämner att hon vill ge de nationella kulturinstitutionerna större frihet, låt oss då utgå ifrån att hon inte menar privatisering eller att knyta varje skattekrona till en sponsordito utan att hon menar just att befria dem från politiskt korrekta detaljeregleringar av innehållet i den konstnärliga verksamheten och att ge dem chans till en god planering genom att ge ekonomiska ramar för låt oss säga fyra i stället för ett år i taget. Och att få slut på detta mantra som kulturlivet själva lärt sig upprepa - att "det inte finns några pengar" - mitt i en högkonjunktur!

Då betyder det föga om vi inte har sett denna nya Cecilia - den andra var tydligen för radikal eller fanns det inte plats för fler folkpartister - på några premiärer och vernissager; allt det är ju lätt att ta igen för en heltidsarbetande tvåbarnsmamma med stöd av hushållsnära tjänster. Nej, kulturlivet vet var det hittills haft Timbro men den nya kulturministern vet vi inget om och skall inte döma förrän hennes nya departemente sätter sina första konkreta spår i kulturvärlden. Och glöm inte, kolleger, exakt som med den socialdemokratiska regeringen så är det en hederssak för ett fritt kulturliv att vid minsta anledning bita den hand som har plikten och nöjet att föda det. Grrr.