Själv har jag inga problem med dominerande kvinnor i drottningåldern som vänner eller arbetskamrater. Man får säga ifrån ibland eftersom en del av dem tycks ha gjort den erfarenheten att män skulle vara litet efterblivna i vissa avseenden. Men dessa små markeringar är knappast värre än vad många kvinnor måste göra för att inte bli överkörda av män, som inte lyssnar och tror sig omnipotenta. Det jämnar snart ut sig.
Men idag söndag läser jag i samma DN två intervjuer med kända medelålders kvinnor, skrivna av kvinnor, som verkligen får mig att undra. Den ena karaktäriserar sig själv som "ett bildfreak", den andra kallas "sångfågel som ryter". Jovisst. Men varför måste Jeannette Bonnier, 72, och Kishti Tomita, 42, framställas som så otrevliga, så bryska och svårpratade, som om smockan närapå hängde i luften om intervjuarna skulle närma sig något känsligt? Varför måste respekt för den man talar med av både Sanna Björling och Ewa Stenberg hypas som rädsla, ja, fruktan? Damerna är ju inte alls jämförbara men måste medelålders eller medeläldre kvinnor med inflytande - långsiktigt eller trendkort - framställas som lurande honmonster?
Kishti Tomita bryr jag mig mindre om - hon är inte min röstcoach och hennes berömmelse sinar förmodligen när ett teveprogram, som jag aldrig sett, dyker ur tablåerna. Men det är intressant hur teknik och professionalism på ett område som hittills utmärkts av amatörism och bristande skolning kan bli så skrämmande, som om det vore ett slags förtryck. Att lära sig sjunga, dansa eller spela teater innan man besvärar en publik och att göra egna val i fråga om repertoar och framtoning, det är inga nyheter för seriösa artister någonstans i världen. Om Jeannette Bonnier får man veta att hon är god för 1,3 miljarder, har drabbats av en stor personlig tragedi och därför (?) byggt en konsthall. Men vad hon arbetar med i Bonniersfären framgår egentligen inte. Inte heller diskuteras hennes intressanta roll som (traditionell) mecenat i stället för (modärn?) sponsor på något upplysande sätt. Det hade varit mer värt en artikel än donators färg på tånaglarna. Eller - låt oss inte vara knussliga på en söndag - varför inte ge oss bäggedera?
Nej, huvudidén bakom båda intervjuerna tycks vara att kvinnor med makt - antingen kortvarig och spektakulär eller grundad i en av landets största förmögenheter - är skrämmande. Själv skulle jag inte vara rädd för en fika med någon av damerna och skulle i förekommande fall inte låta någon av dem sätta sig på mig heller. Något säger mig att de inte skulle försöka.
Comments