För inte länge sedan var Così fan tutte ("Så gör de alla" d.v.s. alla kvinnor...) den minst spelade av Mozarts centrala operor. Figaros bröllop, Don Juan och Trollflöjten spred sig direkt efter sina urpremiärer och vann bara ökad popularitet efter tonsättarens död. Under första halvan av 1800-talet råkade de ut för många märkliga bearbetningar men de försvann aldrig från den internationella repertoaren och de etablerade sig också i översättning, i lokala traditioner, på olika håll i världen. Så gör de alla eller Skolan för älskande som undertiteln lyder upplevdes under romantiken som ytlig, under viktorianismen som osedlig, senare som kvinnofientlig. Ibland beskrevs den som utsökt musik upphängd på en osannolik och moraliskt tveksam historia och man försökte "rädda" den genom att skriva ny text till Mozarts musik. På de flesta håll gick det som i Stockholm - tre framföranden våren 1830 under titeln Troheten på prov, därefter ett uppehåll på 110 år till 1940, då den gavs med den italienska originaltexten (mycket ovanligt på den tiden). Dn uppsättningen dirigerades från början av Fritz Busch, som tidigare lett stycket vid förkrigsfestpelen i Glyndebourne. Det blev en för dåtida förhållanden stor framgång med 50 framföranden, senast 1951. Stycket sågs som en läcker exklusivitet och återkom inte på Operans stora scen förrän 1964. Så var det på de flesta håll. På Metropolitanoperan i New York kom stycket inte upp förrän 1922 och gavs mer regelbundet först från mitten av 70-talet. Covent Garden i London gjorde sin första egna produktion av Così fan tutte så sent som 1967.
Idag spelas Così fan tutte alltid och överallt. Själv kan jag bara vad gäller Sverige från senare år minnas uppsättningar från Drottningholm, Malmö, Confidencen, Folkoperan och diverse fria produktionsgrupper. Bara i höst har Värmlandsoperan haft premiär på en uppsättning av Peter Konwitschny, Norrlandsoperan har gjort en svensk-vietnamesisk samproduktion i regi av debuterande Helena Röhr och på Orionteatern sätter Lasse Rudolfsson för andra gången upp Mozarts swapping-opera, denna gång med artister som mimar till en inspelning. På min egen arbetsplats Kungliga Operan skall vi också göra en ny Così i regi av Ole Anders Tandberg - men där har den faktiskt inte synts till sedan 80-talet och det blir bara den femte insceneringen sedan 1830... Och jag tror vi kan försvara detta val med resultatet.
Det finns som sagt andra operor. Men är nu inte Così fan tutte ett så genialt verk att det förtjänar att oavbrutet stå på repertoaren? Jo, vem skulle förneka det? Men det är framför allt ett knepigt, långt, svårt och krävande stycke. Det är inte alls lätt att göra för att det "bara" har sex, ungefär jämnstora, roller och att man i värsta fall kan stryka eller spela in kören. Stycket handlar om unga människor men kräver mognad och livserfarenhet av sina iscensättare. När jag läser, hör och ser recensenterna i tidningar, radio och TV söka nya formuleringar kring dessa nya uppsättningar av detta nu så populära verk och hör en och annan regissör intervjuas om sitt sätt att möta Mozarts (och i mindre grad Da Pontes) geni, kan jag inte annat än hädiskt undra varför ingen frågar om teatrarna inte känner till några andra operor. När Così fan tutte var en raritet av för många tveksam konstnärlig halt var operarepertoaren på de flesta håll i världen mycket bredare och omfångsrikare än idag. Inte bara så att man - bl.a. för att underhålla en betydligt mindre publik än idag - spelade många fler stycken i repertoar utan mera för att ett betydligt större urval av olika länders operaskapande ingick i den tänkbara repertoaren. Snart hör massor av verk som för fyrtio år sen spelades överallt enbart hemma på festivaler eller på CD och DVD. Det som på de flesta scener över hela världen framför allt fått stryka på foten är paradoxalt just opera som definieras som komedi - där är Mozart ett av de få undantagen medan opera för de flesta i den stora publiken blivit liktydigt med Puccini och Wagner.
Così fan tutte är ett på många plan, musikaliskt, psykologiskt, o.s.v., oerhört spännande verk. Men är dess bittra lektion från upplysningstidens galanta epok om att kärlekens föremål är utbytbara verkligen så allmängiltig som man vill få oss att tro? Kan vi verkligen spegla oss i 1700-talets bild av relationerna inte bara mellan män och kvinnor utan också mellan generationer och klasser och förstå vad vi ser? Eller rikserar vi att hälla en analys av nutida relationsproblem och modern syn på sexualiteten i dessa 1700-talsläglar? Eller servera oftast bara läckert designad underhållning i modern dress till ackompanjemang av Mozarts självlysande musik?
Jag missunnar verkligen inte van eller ovan publik varken den ena eller andra tolkningen i Karlstad, Stockholm eller på turné i Norrland. Men ibland blir firandet av de största genierna för eftertryckligt. Händel, Cimarosa, Auber, Smetana, Carl Nielsen, Janacek, Michael Tippett och Henze och en härskara andra har skrivit vansinnigt underhållande operor om hur "alla" gör när de är säkra eller osäkra på vem, vad och att de älskar. Bara en sån sak. Det är inte Mozarts fel att han fått en chokladkula uppkallad efter sig.