... och bör koncentrera sig på att komma ihåg Ernst von Wildenbruchs text till Max von Schillings Häxans sång - sådär trettiofem minuter melodram d.v.s. iscensatt monolog till ackompanjemang på piano, som exekveras av Thomas Schuback. Detta under fem kvällar i Storkyrkan. Hoppas det kan bli någorlunda lika spännande för publiken som detta forskningsarbete i en försvunnen konstart varit för mig och regissören Elisabet Ljungar. Det var hon som hade denna märkliga idé - spände ögonen i mig på planet från Istanbul för ett och halvt år sedan och frågade "Känner du till Hexenlied av Max von Schillings?" (hon talar skånska...) - jo, det gjorde jag, men jag hade då aldrig trott att jag skulle spela den offentligt. Medan vi repeterade stötte jag för ett par veckor sedan i en teaterfoajé ihop med kollegan - utan andra jämförelser, för guds skull - Erland Josephson och frågade om han trodde att jag hade tappat omdömet - "Man gör det när man blir gammal" svarade han vänligt.
Och vad man lär sig om gränslandet mellan teater och musik! Teorier vittrar eller möjligen bekräftas, man får göra rent hus både med talskådespelarnas von oben-syn på operasångares teaterteknik och operasångares ofta tragglade bild av vad som skulle vara typ talteaterregissörers problem med opera. Att spela en roll till fastlagd musik innebär ju - antingen du sjunger eller talar - att på en nivå hämta impulserna ur något annat än ditt "inre", att godkänna en ytterligare rytm än den ett härmande av vardagen behöver lägga på ditt emotiva minne; en nivå till i den personliga preparationen; att få det som sångare och några mycket gamla aktörer kallar "instuderingen" att inte hindra utan främja uttryckets väg från de inre impulserna. Men jag har många gånger under den här tiden sett framför mig den stora Anita Björk när hon för något år sedan stod på Konserthhusets podium framför kör och orkester i akt och mening att uruppföra Börtz Orestes. När dirigenten gav henne den första insatsen, såg hon om än bara för några sekunder ut som att "jag har aldrig börjat för att någon pekat på mig och tänker inte göra det nu heller"... Skådespelaren värnar om sin frihet även i det mest minutiöst repeterade teaterstycke. Naturligtvis går det också med en insats. Samtidigt är melodram inte konstigare än spoken word eller rap.
Men jag kommer i fortsättningen att propagera för att alla blivande operasångare under utbildningen borde göra en melodram, för att få känna på att gestalta en roll genom tal till musik, och att alla skådespelarstudenter skulle göra detsamma - hur fjärran "melodramer" eller "deklamatorier" än kan förefalla dem, stående till knäna i dokusåparealism, i en tid då flera recensenter faktiskt - apropå Hilda Hellwigs uppsättning av Schillers Kärlek och politik - kan känna sig föranledda att påpeka att det "spelas teater" på Dramaten. Nej, en gång har all teater haft sin yttre eller inre musik. "Talteatern är en hundraårig parentes", brukade min professor i teatervetenskap, Kirsten Gram-Holmström, säga. Mer, inte mindre, teater efter noter kan just med exakthetens hjälp befria fantasin.
Efter detta brandtal vågar jag knappt gå in själv. Men vi tar alltså emot i Storkyrkan i stans absoluta mitt framför högaltaret 9,10,11,16,17 november klockan 19. Det blir bra musik. Och en underhållande och en smula tänkvärd historia. Jag saknar både falsk och äkta blygsamhet men det blir ändå ni som avgör om jag kan berätta den... Jag återkommer kanske med en reflektion om erfarenheten. Tills dess, keep swinging.
PS Först trodde vi att Teater Travers stod för styckets svenska premiär. Jo, i scenisk form, det kanske man kan säga. Men vi upptäckte nyss att vi inte hade tittat i arkivet på min egen arbetsplats, Kungliga Operan. Där gavs Häxans sång redan 1910 - bara ett par år efter uruppförandet - med sjävaste Anders de Wahl som recitatör och Hovkapellet dirigerat av Armas Järnefelt. Det är inte utan att det ryser litet i ryggraden såhär tätt på den senaste häxhelgen...
PPS Läs nya numret av Teatertidningen - vad handlar det om? Teater och musik, förstås.
Comments