Klockan är nästan kvart i tre och jag vet inte om jag skall direkt in på Konsum - eller vad det nu heter, snabbköpet vid Odenplan - eller satsa på att hinna till kyrkan - de har blivit så snåla med öppettider och börjat blåsa ut ljusen minst en kvart före stängningsdags - då någon ropar "Gott nytt år, Stefan!" Jag ser mig förvirrad om och upptäcker min kollega Suzanne i parkas och rullväska. Hon ger mig en kindpuss - när började hon med denna teaterfolkets mest utslitna hälsningsgest? Jag fattar mig och säger att jag än så länge önskar alla "gott slut". Man vet ju aldrig vad som kan hända före tolvslaget. Suzanne håller med och eftersom hon är minst lika (glatt) självcentrerad som jag berättar hon att Anita Ekberg ringde henne igår och att hon ser det som ett gott tecken inför 2007. Jag håller med om att detta verkar löftesrikt, sträcker fram handen och presenterar mig för hennes sällskap. Min vän har dessutom fått den gamla filmstjärnans guldsandaletter. "Där är jag med dig", säger jag och klappar om henne innan jag skyndar vidare mot Gustaf Vasas columbarium. Lät det som jag hänsyftade på vår senaste batalj på möte hos Mångfaldsåret? Då var jag sarkastisk mot hennes något avslagna fingertoppskänsliga "I am an immigrant too, my father was a refugee"... Men i grunden har vi alltid gillat varann. Hur mycket hon än tar för sig mer eller mindre trendkänsligt överalltifrån har jag alltid gillat hennes nyfikenhet, fantasi och generositet. När det begav sig tackade hon alltid mig - oerhört mycket mindre framgångsrik än hon - offentligt för minsta internationella impuls jag varit med om att förmedla och när jag började på Operan kallade hon mig "radikal".
Jag vet inte vad Anita Ekberg betyder för min kollega utom ett minne av barndomens veckotidningar, som vi delar med en generation. Men att jag möter Suzanne utanför Coop när jag tvekar om att hinna till columbariet, där min mammas aska finns, är absolut ett tecken. Skynda dig, grabben! Det är nästan tomt, jag byter vatten på snittblommorna i den lilla vasen, tänder två ljus, vaktmästaren har inte börjat släcka än, tiden står nådigt still och jag får ett par minuter för att sitta ner och tänka på en jul för 21 år sedan då jag fick sorg. Jag minns hur just Suzanne kondolerade med ett par märkliga ord - själv hade hon några år tidigare fått ett slags tillrättavisning när hon vid en julglögg en smula inställsamt frågade min mamma vad som var det viktigaste återstående hindret för kvinnans frigörelse. Sonja, min mor, var en stor beundrare av Jösses flickor! i originalversion och smickrad av uppmärksamheten men kunde inte låta bli att på sitt underfundiga sätt driva med frågan och snabbt svara "Kontokorten!". Men när jag ser på det tända ljuset känner jag min mors hand på mitt ansikte, sista gången hon rörde vid mig och talade till mig, den 23 december 1985, kvällen innan hon dog. Jag kom från en jobbresa till Polen - vi skulle ta en av Andrzej Wajdas Dostojevskiuppsättningar till Teater 9. Naturligtvis hade hon väntat på mig - trots att kroppen redan gett upp - en ordentlig mor dör inte medan hennes son är bortrest.
Det är inte så att jag försjunker i dystra minnen, tvärtom blir jag glad av att varje julaftons eftermiddag före firandet med släkt eller vänner och likadant på nyårsafton, gå min runda från Gustaf Vasakyrkan runt kvarteren där först vi och sedan hon och sist jag själv bodde i flera decennier. Västmannagatan söderut förbi hennes sista hem i 44:an, där jag också bodde ett par år i slutet av 80-talet. Jag går in i porten och ser att jag känner igen fem, sex av namnen trots att jag flyttade därifrån för snart 17 år sedan. Flera av dem minns absolut Sonja också. Några måste nu vara mycket gamla men har inte flyttat frivilligt än. En blick bort mot Adolf Fredrik där jag var en lycklig gymnasist med många kamrater, som fortfarande är mina bästa vänner. Så en sväng på Observatoriegatan och så Upplandsgatan norrut mot Odenplan förbi 49:an, vår adress från att jag var något år till mitten av 60-talet. En gång var det här ett fungerande lokalsamhälle med allt som behövdes (nästan) från vaggan till graven. Nu har antikvitets- (och min mor skulle ha sagt lump-)handlarna och datafirmorna brett ut sig. Men det är restaurant där det alltid varit restaurant, frisör där det varit frisör... Idag tar jag det korta varvet. På julafton sträckte jag ut det till Vasaparken, där jag lekte och åkte skridskor och lär ha blivit överhoppad av den där snälla schäfern som gav mig hundskräck tills jag var tonåring, till Sabbatsberg, där Sonja dog på julafton på det nu rivna sjukhuset och där jag bar en gudson till dopet i kyrkan med en präst som var hög för att han hungerstrejkade för "turkbulgarerna", till Observatorielunden, där min mor och hennes väninna, operasångerska med förhinder, på fullt allvar frågade två fulla finnar om de sett en liten pojke med en vit kanin... Det finns hur mycket som helst att berätta för de där kvarteren i Vasastan innesluter ett helt liv, mitt och alla andras som jag minns. Inte nu, inte här, men det skall kanske också hinnas med.
Är jag sentimental och nostalgisk? Nej, jag längtar inte tillbaka till någonting. Det är nu som jag vill känna att jag är djupt förbunden med så många andra liv, till en del rotade just här. Just nu lever jag i en stor tyst våning med tjocka ytterväggar på kort avstånd från de här kvartern, nedanför Observatoriekullen. Jag har fått en ovana att förvandla natten till dag i de perioder då jag inte måste vara på teatern på förmiddagarna. I nattens djupa stillhet läser jag - och lyssnar på musik - fast jag för längesedan insett att jag aldrig kommer att hinna läsa alla böcker som jag vill läsa eller lyssna på all musik som jag vill höra - om jag skall hinna skriva färdigt någon bok om skådespeleri eller göra något annat i mitt liv utöver det dagliga arbetet. Men jag har bestämt mig för att det alltid skall vara min bästa tid just nu. Alltid.
Nu skall jag koka risgrynsgröt för det får man ingenstans nuförtiden... När man ätit av den kan man fira nyår hur värdfolket än behagar.
Comments