Än en gång har några försigkomna wannabes - eller ska vi kalla dem wanna-bees på grund av deras driftighet? - lyckats lura en del av kultur(?)eliten och åtminstone för en tid pinka in en position, som förefaller trovärdig och intressant. Och eliten(?) sväljer betet. Några hungriga skribenter kring gratismagasinet ODD at large - har ni sett det? imponerande bilder & layout; annonsjägaren måste vara extremt duktig - har bestämt sig för att positionera sig med en ny vinkel i en debatt om "finkultur" eller "högkultur" kontra "populärkultur"("masskultur" vill ingen ha med att göra), som för den minnesgode startades av senare akademiledamoren Lars Forssell och sedermera världsstjärnan och hovsångerskan Elisabeth Söderström i Expressen för sådär femtio år sen. Men Erik Schüldt, Linda Leopold, m.fl. (inga katter bland dom hermelinerna) har hittat en ny vinkel. Stödda på nästan ingenting hävdar de att "högkulturen" just nu överlever som trendmarkering för en ny ung elit, vars kulturarv annars är "populärkulturen". Men denna elit kommer snabbt att tröttna på en "finkultur", som de aldrig besvärat sig med att tränga in eller verkligen göra till sin, och lämna den åt sitt öde, utan publik och utan kulturpolitiskt försvar. Detta vill Schüldt, Leopold, m.fl. att "de som sitter på makten idag" skall betänka och de frågar sig varför dessa "inte verkar bry sig om den här debatten".
De som "sitter på makten" över kulturinstitutionerna har bl.a. betalt för att ständigt reflektera över alla frågor som rör deras konstarters förankring i en större publik än fantasterna och branschens egna. Men deras problem är knappast en liten ny elit, som blaserat delar ut sina gracer till den "högkultur", som deras trendklänslighet och kulturella lättja tillåter dem att bekanta sig med, eller till exklusiva sektorer av "populärkulturen", som antagligen har ännu mindre publik än mainstream dramatik, opera eller litteratur. För ledningen för t.ex. Kungliga Operan är det kanske mer intressant att få den mycket stora publik, som tror att den bara vill se Pippi, Trollflöjten, Svansjön eller Carmen, att komma tillbaka till Mats Ek eller Janacek än att spekulera i de framtida kulturvanorna hos en liten grupp - antagligen färre än de organiserade Operavännerna... - som namedroppar exklusiv "populärkultur" och leker med tanken att eventuellt, eventuellt hedra nationalscenen med ett besök för att det nått fram till dem att Staffan Valdemar Holm sätter upp Ringen... Institutionernas ledningar har också betalt för att reflektera över politikernas syn på deras verksamhet. De resonemang som Schüldt, m.fl. för går nog tyvärr(?) över horisonten på de flesta av dessa - där får vi mera slåss med en rätt gammaldags kulturfientlighet, Nyligen blev jag presenterad för en miljöpartistisk politiker från Stockholm. När jag nämnde att hennes parti var det enda, som klart motsatte sig byggandet av ett nytt operahus, svarade hon att Operan först måste "förnya sin verksamhet inifrån". Naturligtvis kunde hon inte svara på när hon senast - om någonsin - tagit del av den...
Nej, "högkulturen" saknar inte utmaningar i framtiden. Men att kultursidor och vana debattörer sväljer ett så tydligt utlagt bete som Schüldts, m.fl:s krokodiltårar över "finkulturens" framtida utdöende, i en så uttröskad diskussion, det får en att höja ögonbrynen. Liksom att både skribenterna från ODD att large och redaktionerna som ger dem utrymme tycks minnas så litet av den här diskussionen i ett längre perspektiv och vara så förvirrade om hur det i verkligheten ser ut på fältet. De stora masskulturella producenterna slår oss allihop. Men drar verkligen Dramatens hundratals föreställningar på fyra, fem scener under ett år en mindre publik än några exklusiva klubbar eller de enstaka konserter, filmer och andra evenemang, som platsar på den trendigaste unga "populärkulturella" elitens referenslista? Utan att göra några undersökningar tror jag att några är lättlurade och andra saknar sinne för proportioner. Och det är lätt att dissa en Tennessee Williams med Helena Bergström eller Tosca med Tito Beltran - den publiken är ju "fel" för både fin-& populärkulturella...
Naturligtvis uteblir inte de personliga framgångarna av en så lyckad självlansering. En av debattörerna får ett eget P2-program, där han med en 25-årig DJ som producent skall rädda den klassiska musiken. Man kan skratta åt pretentionerna i en pompös presentation - "Schüldt river murar" och så letar han förstås efter morfar, den värlsberömde operasångaren (!), bland fotona på Bakfickan - men det är klart att grabben skall göra radio. Att programmet heter "Schüldt" förvånar väl ingen. Prataren viktigare än ämnet, presentatören viktigare än musiken. Eller ?
Comments