Ett konstverks historiska betydelse och dess estetiska värde behöver inte sammanfalla skrev Gianni Ruffin klokt i programmet till Luigi Cherubinis Anacréon i Venedig år 2000. Själve Beethoven var en stor beundrare av Cherubini - hans kvartetter, hans rekvier - och satte vissa av hans verk framför sina egna. Brahms tyckte att Cherubinis Medée var musikdramatikens höjdpunkt. Men i Anacréon ou L'Amour fugitif från 1803 gjorde den i Frankrike naturaliserade italienaren en estetisk baklängesvolt. Han hade gått i spetsen för revolutionstidens förromantiska "räddningsopera", oftast i den radikala form av dramatisk, ja, tragisk opera-comique, där patetisk taldialog kraftfullt ställdes mot symfoniska sångnummer, som svällde långt utöver vad som hittills hörts på operascenen. Lodoiska och Vattendragaren spelades över hela Europa och inspirerade Weber, Berlioz och Wagner. Hans Medea försvann aldrig helt från repertoaren och blev en arketypisk roll för operascenens tragedienner från franska revolutionens Mme Scio till Callas och vår egen Margareta Hallin... Men i Anacreon skapar Cherubini ett musikaliskt underverk som helt och hållet blickar mot l'ancien régime, där musik och poesi, sång och dans smälter samman kring en lövtunn handling och bara tycks vilja vara enastående sensuell underhållning.
Libretton är så fjäderlätt att ingen kan ha tagit den på allvar, allra minst när den var nyskriven 1804, efter revolutionen och Napoleonkrigen, mitt under Sturm und Drang och upprorisk förromantik. I en teatral antik som aldrig existerat utanför konsten firas poeten Anakreons födelsedag med sång och dans då ett åskväder avbryter festligheterna och en förrymd pojke dyker upp. Han klagar över sina föräldrars konflikter om otrohet och svartsjuka - vi anar att det är Amor som klagar över den dysfunktionella triangeln Venus, Vulkanus och Mars. Poeten Anakreon vill att det stackars barnet skall tröstas och tas om hand men lille Amor ställer bara till otyg. Alla paren blir upphetsade av amorös trånad, en del dras samtidigt till den okände gossen. Till slut ställs allt till rätta då mamma Venus hämtar sin son och spektaklet slutar med sång och dans till kärlekens lov. Anakreons belöning blir hans mycket yngre älskarinnas trohet. Och de slavinnor, som straffat den okände Amor för hans bus, straffas själva med att bli så attraktiva att de aldrig skall slippa närgångna beundrare... Denna harmlösa historia skulle före revolutionen ha dugt till en prolog eller ett divertissement för att hylla någon poesifuskande kunglighet. Att Cherubini gjorde opera på den 1803 ådrog honom ett riktigt fiasko. Paris operapublik skrattade ut ett verk så fjärran tidsandan. Sju föreställningar blev det innan stycket - "opera-ballet" var också ute - lades i malpåsen. Sedan dess något konsertant framförande i slutet av 1900-talet. Men musiken hör till det finaste jag hört på länge, kort sagt fantastisk.
Ruffin skriver: "Ett verk av lätt och raffinerad elegans, reflekterande, en smula ironiskt." Och Cherubini har utnyttjat den fjärilslätta storyn till att experimentera, musikaliskt och dramaturgiskt. Kärlekssångernas insinuanta rytmer berusar, ovädret skrämmer. Allt tycks bara eftersträva skönhet och perfektion. De djup, som eventuellt uppstår, är oavsiktliga och kan bara bero av virtuost hantverk. Till experimenten hör scenerna för bifiguren Athanaïs, som inte har någon annan uppgift än att hylla titelfiguren. Men eftersom hon gjordes av Mme Gardel, hustru till balettmästaren med samma namn - som också hade starkt inflytande i det dåtida Stockholm genom sina elever - så omfattar rollen både sång och dans. En ballerina som sjunger opera - inte samtidigt men i omväxlande musikaliska fraser. Finns det någon annanstans i scenkonstlitteraturen?
Och det här stycket framfördes utan att jag visste om det i den fula sporthall på vattnet som var Teatro La Fenices tillflykt under återuppbyggnaden efter branden. Och jag vet inte om jag hade blivit förtjust om jag oförberedd sett den under en arbetsresa. Nu laddade jag ner ljudet från nätet, lyssnade, undrade, förundrades, hänfördes och hittade sedan programmet och texthäftet för nedladdning på La Fenices sajt. Vad kan man inte finna i cyberrymden!
Tjänstefel av nästa ledning för Drottningholmsteatern om vi inte får uppleva Luigi Cherubini där. Först revolutionstidens godhetsideal i Vattendragaren och sedan 1803 års bakåtblickande sensualism i Anacréon eller Den flyende Kärleken. Ingenting av honom har spelats där i modern tid... Och vilken utmaning för en koreograf, för dansare - inte bara balett till sång utan en sjungande ballerina!
Comments