I julklapp av min bror fick jag Per Gedins biografi över Verner von Heidenstam, som jag långsamt tar mig igenom som nattygsbordsbok. Har aldrig sysslat så mycket med denne författare, har funnits så mycket annat, men det är inte ointressant läsning. Ett halvt kapitel per gång.
Senast om Heidenstams aldrig erkände son med Ellen Belfrage, en modig ung dam som satsade sitt liv på att själv föda och uppfostra sitt barn. Verner ville först att hon skulle abortera, sedan inte ha att göra med sonen om han inte fick uppfostra honom själv - känns det igen? - för att till sist mer eller mindre underhålla honom till sin död. Men ett starkt intryck gör den förnekade sonen i faderns, den själviscensatte nationalskaldens, skapande: Gullebarns vaggsånger, som samtiden inte förstod men som Gedin kallar ett modernistiskt pionjärverk med trådar till Goethe, Blake och Lewis Carroll... Biografen ägnar ett par sidor åt dikterna men nämner inte att de ändå var tillräckligt förstådda för att redan 1913 komponeras till en beundrad sångcykel för röst och orkester av Wilhelm Peterson-Berger, knappast någon "modernist".
Det är inte första gången som man har anledning att konstatera att litteraturvetare och författarbiografer aldrig har koll på att deras föremåls diktskapelser ofta, väldigt ofta, sedan länge lever ett nytt liv som sångtexter. Jag vet inte hur ofta jag hört det påstås i t.ex. lyrikprogram i radio - finns de kvar längre? - att den eller den dikten av den eller den poeten är helt bortglömd. För att genast påminna mig att jag just lyssnat till den på CD eller på en lunchkonsert...
Möjligen har de som sysslar med Strindberg, Heidenstam, Fröding, o.s.v. aldrig lagt märke till Peterson-Berger, Stenhammar eller Rangström. Eller ens Sibelius. Musik och poesi är ju annars mestadels ett lyckligt äktenskap, lyckligare än de flesta konstnärsäktenskap... Kanske därför inget att tala om.
Comments