Jämställda kvinnor eller ojämlika män(niskor)?

Medan jag strök tvätten lyssnade jag igår med ett halvt öra till ett P1-program om män. Vi tjänar mer än kvinnor, har större makt i samhället men lever kortare, har färre sociala kontakter och löper större risk att bli utsatta för våld. Naturligtvis är det inte samma män som är mäktiga och tjänar mer och som riskerar att bli nedslagna eller dö i förtid. Eliten offrar som vanligt majoriteten. Våld mot kvinnor är idag ett väl genomlyst samhällsproblem, våld mot män bagatellartat om det inte har dödlig utgång. Mycket intressant. Vad man fortfarande kan lära sig - av "public service"- medan man utför hushållsarbete i hemmet.

Idag läser jag Anita Göranssons referat av forskningsrapporten "Maktens kön..." under rubriken Ökad jämställdhet stärker manligt toppstyrd maktelit. Intressanta detaljer, t.ex. att elitens män "mycket oftare än män i allmänhet lever i en traditionell familjeform med en hustru som står för hemarbete och barnomsorg". Elitens kvinnor är mer representativa åtminstone för storstadsbefolkningen eftersom de ofta är ensamstående med barn. Alltså singlar med dubbel börda. Göransson noterar avslutningsvis att det finns en medveten strävan efter könsbalans, både genom en folklig opinion och ett politiskt förändringsarbete, som lett till en fördubbling av andelen kvinnor i makteliterna under 90-talet. Men också att de yngre männen i eliterna oftare har en högre social bakgrund än de äldre. Knappast förvånande eftersom skolan och den högre utbildningen inte längre är de verktyg för en klassresa som de kunde vara för oss, som föddes på 40- och början av 50-talet, och eftersom breda folkrörelser inte alls spelar samma roll som tidigare för rekrytering från arbetsplatser till politisk elit. Göransson avslutar efter en genomgång av rapporten: "Jämställdheten skulle alltså paradoxalt nog kunna bidra till en förtätning av relationerna inom makteliten och till en snävare, mer sluten rekrytering". Men är det egentligen förvånande? Om jämställdheten blir ett projekt för eliten får vi förstås förgäves se oss om efter jämlikheten.

Under tiden som jag skriver detta spelar jag Benjamin Brittens En midsommarnattsdröm i urbesättning, TV-inspelad för BBC den 10 juni 1960, dagen före urpremiären. Nedladdad från nätet. Råare, fränare, sexigare och i pastischavsnitten folkligare än något senare framförande som jag hört...