Ibland blir Sveriges Television högkulturell och producerar en hel timme om t.ex. arbetet med Wagners Nibelungens ring i Stockholm och Köpenhamn - styvt och seriöst intervjuat och redigerat av Helen Elmquist och Christer Furubrand. Några veckor senare får vi på ett liknande sätt gå in i arbetet med förra säsongens Fröken Julie på Dramaten, Strindbergspjäsen i Thommy Berggrens regi. Hur kommer det sig att Maria Bonnevie verkar så naiv i jämförelse med Nina Stemme, att Ingela Olsson är så pretentiös jämfört med Katarina Dalayman? Har operasångare helt enkelt ett mer konkret och nyktert förhållande till sin konst och till de mest komplicerade roller? Är det avsiktligt när producenten Ann Victorin låter den sympatiska Bonnevie i full frihet säga att det viktigaste är att hitta sig själv, "att hitta oss" i rollen som Julie? Jag vill inte veta något om skådespelaren, jag vill se rollen - spelas. så skickligt och intressant som möjligt. Och senare låter programmakarna Olsson påstå att hennes föregångerskor som Kristin sett ut som "mormor som står och rör i grytan"? Ursäkta, Märta Dorff i Alf Sjöbergs berömda film sväller av sensualism... Var man ute efter att visa de medverkande som enfaldiga eller föll klippbordet samman av okritisk beundran? Dramaturgen Sven-Hugo Persson var stringent om fundamentala saker medan regissörn flummade omkring. Och naturligtvis blev det alltför lätt för Anita Björk. Sjöbergs Julie, att fullkomligt döda de nya damerna - och Berggrens tolkning av texten - genom att lika enkelt som förödande påpeka att det inte blir något kvar av pjäsen om Julie är galen i betydelsen sjuk från början. Och Berggren - vilken skådespelare han en gång var! - jamsar på... tittarnas älskling? (Läs förresten intressant kritik av hans rosade Pinter i DN i veckan - en diskussion som måste tas på allvar trots att genusperspektivet kan bli enfaldigt, det med.)
Har ni förresten i helgerna läst ett par DN-recensenters krigsförklaring mot brittiska mysdeckare som Morse och Linley? Och nu kom det de alla längtat efter, The line of beauty, i tre delar efter (delar av) Alan Hollinghursts ganska överskattade roman. "Det bästa som gått i svensk teve på år och dag", svärmar Jan Eklund. Verkligen? Det bästa på år och dag? Har det varit så illa eller är minnet så kort? Eklund beklagar att "lite svettig homoerotik" inte fick pigga upp mellandagarnas familjegräl. Men var det så svettigt? Ganska antiseptisk sex mellan snygga ungdomar i 80-talskläder. Romanens mer fräna scener i badhuset med dess brittiska gubbar och invandrarkillar var tydligen för mycket för engelska tevetittare. Och spelet - ja, det är ju samma skådespelarstil - och samma trivsamma miljöer - som i de förkättrade mysdeckarna minus den humoristiska distansen. Och "den excentriska överklassfamiljen" som punkterar den kokainsniffande valpens illusioner, bjuder knappast på några chocker i Noréns hemland. Nä, jag såg ingen större skillnad - "The line of beauty" som nästan barntillåten 80-talsnostalgi.
Comments