Från nätet laddar jag en dag ner - man är väl en modern människa - en för mig helt okänd opera av en för mig helt okänd tonsättare: L'OMBRA eller Skuggan av Ugo Bottacchiari, inspelad på 1960-talet i italiensk radio. Underbar musik - påminner om Puccini men på något sätt renare, klarare, utan dennes ibland grova sensualism, elegant instrumenterad, frisk i klangen, men melankolisk, elegisk i tonen. Ett verk av en ung människa, gissar man. Någon som inte var dränk av wagnerismens följder men inte obekant med vad som var nytt vid förra sekelskiftet. Men vem fan är han?
Jo, det står faktiskt en kort artikel i Grove. Ugo B., italienare, född 1879, död 1944, Mascagnis favoritelev vid konservatoriet i Pesaro. OK, då kunde han redan mer än sin mästare - som aldrig fick någon riktig nytändning efter På Sicilien/Cavalleria rusticana - när han vid 20 års ålder skrev denna helt avväpnande enaktsopera fär två röster, kör och orkester. "A perennial favorite with the Italian critics and public" står det också. Verkligen? Var och när? Jag får lära mig att L'Ombra bygger på en bajersk legend om en död flicka som hemsöker sin efterlevande älskade. Och denna drömska nattlmusik med spiritistiska övertoner klingar visst mera jugend än verism. De mest kända sekelskiftesverken av Puccini, Leoncavallo, Mascagni har ju snarare sina motsvarigheter på övriga konstområden i 1880-talets naturalism och det är självklart att någon som var ung och oetablerad men mycket begåvad år 1900 snarare - i protest? - komponerar såhär inåtvänt lyriskt.
Nej, man blir aldrig klok på musikhistoriens svarta hål. Och kan inte känna nog tacksamhet mot dem som upplyser en och ger en nya upplevelser, om än i det här fallet ingen företagsam operachef eller chefdirigent utan en anonym uppladdare på Operashare. Men de svarta hålen av orättvist glömda verk inom alla konstarter beror inte främst på en konservativ och allt mindre nyfiken publik, som av massmedia idag ännu mer drivs att bara intressera sig för ett fåtal "erkända" ikonverk. Vi som arbetar inom institutionerna är natgurligtvis alldeles för fega och oföretagsamma, ofta saknar vi den grundläggande konstnärliga debatt som ger mod till våghalsigheter. Och om/när vi vågar presentera något ovanligt så får vi knappast hjälp av kritiker och skribenter att sprida dessa upptäkter. Ett ovanligt verk på repertoaren kan snarast provocera dem - det utmanar deras okunnighet och rädsla för kunskap. "Verken som husen glömde" talade en ovanligt rädd kritiker om när Stockholmsoperan för några år sedan spelade Boieldieus Vita frun på Vasateatern och det betydde alltså att man inte borde låta en publik ta ställning själva. Och då står ändå den operan i textböckerna- som en av de tre bästa komiska operorna bredvid Mozarts Figaro och Rossinis Barberare... Vilken chans har då Ugo Bottacchiari. Eller hans mer eller mindre genialiska motsvarigheter i Sverige eller ...
Jag lovar att snart skriva om en annan öronöppnande nedladdning, Mariottes Salomé, exakt samtida med Richard Strauss och mer offer för en chanslös copyrightstrid än för någon brist på självständiga idéer för att klä Oscar Wildes skildring av skrämmande kvinnlig sexualitet i toner. Plus ca change!
Jag sag bada versionerna av Salome forra aret i Montpellier men lyckades aldrig komma over en inspelning av den mer obskyra (som jag gillade minst lika mycket). Visserligen arbetar jag pa en av europas storsta avdelningar for klassisk musik (HMV, Oxford Street) men Mariottes opera hade jag nastan helt glomt bort... jag far ta mig en titt i operasektionen om det finns nagot. Tack for paminnelsen!
Det dar med musikens svarta hal haller jag verkligen med om. Manga av mina kunder har ofta ett dussintal olika inspelningar av Mozarts rekviem, Beethoven och Schuberts sonater, Rachmaninovs utjatade forsta piano konsert, Tosca, Carmen etc men verkar vara mycket lite intresserade av att fylla ut luckorna i deras "konnasorskap".
Det var ju bara haromveckan som Angela Hewitt tvingade (genom senare ars uppmarksamhet och februari-intervjun i The gramophone) dessa soffliggare att lyssna pa Rameaus(!) pianomusik t.ex.
Kanske tar de nu ocksa steget till Couperin? Vi far se.
Posted by: Joakim Gronesjo | January 24, 2007 at 10:57 PM